https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 14 maj 2013

Det kom ett handskrivet kort med posten

Det kom ett stort blankt vykort med posten, ni ser det härintill. Ja, det är en bild, en tidig vårbild, av huset på ön. Men det kom som vykort, handskrivet på baksidan, med frimärken.

Visst blir man glad när det dyker upp ett riktigt handskrivet kort eller brev? Det är så sällan nuförtiden. Det var från vännen och grannen Lena på ön. Jag saknade henne på Facebook. Vi brukar ha kontakt lite då och då men hon var försvunnen. Då mailade jag i stället och undrade om något hänt? Oh, dessa tider av märklig kommunikation? Varför ringde jag inte helt enkelt?
Med posten igår kom detta jättegulliga svar. Hon hade helt enkelt tröttnat på att Facebook gjort att hon slutat ha kontakt med flera av sina vänner per telefon, hon ville höra deras röster.

Visst är det tänkvärt. Hur ofta kastar vi inte iväg ett mess, ett mail, en rad på facebook, när vi kanske kunde ringa och höra den levande rösten?
Ändå vill jag så klart inte vara utan min Facebooksida, mina mess eller mina mail...
Men man kanske kunde göra som Lena ibland, ringa, skicka iväg ett kort.
Jag tycker det här var så fint och tänkvärt, och så omtänksamt!

7 kommentarer:

Kim M. Kimselius sa...

Hej Eva
Jag tycker tvärtom mot din vän, jag har mer kontakt med mina vänner nu, än innan jag hade fb. Visst för 20 år sedan kunde jag få 16 telefonsamtal på en dag, vilket innebar att det inte blev så mycket jobb. Något som blev mycket stressigt som egen företagare. Tror jag föredrar att mejla, klicka på Gilla och skicka ett snigelbrev då och då. Då kan jag verkligen njuta av telefonsamtalen när de blir av, då kan jag ta mig tid att tala i all evighet, eftersom inte hela arbetsdagen försvinner bort genom alla samtal!
Kram Kim

Eva Swedenmark sa...

Allt har sina för- och nackdelar, Kim! Du har ju en så stor krets omkring dig, så många bok-fans och andra som vill ha kontakt med dig. Då är det nog tur att det finns internet. Men i det lilla lugnare livet så minns jag med sådan glädje alla samtal med mina föräldrar tillexempel. Sedan kan det ju för mig ibland vara så att det är enklare att skriva om svåra saker till någon än att säga det. Alla är olika och får hitta sina sätt, det viktiga är att vi når varandra.

Marina sa...

Jag är lite kluven här - jag kan sakna att få det där "riktiga brevet" i lådan samtidigt som det är så mycket enklare att ha tät kontakt med alla därhemma idag, jämfört med i mitten av 90-talet då vi var bosatta i England under ett par år, så visst finns det både för- och nackdelar med allt.

Eva Swedenmark sa...

Håller med marina. Och jag undrar vad som händer med all vår nuvarande brevväxling? Finns den kvar om hundra år eller är allt ett otillgängligt minne blott i cyberymden av det som var en gång.

Margareta Wahlén sa...

Jag tänker på detta ofta, dessa brev som nu aldrig blir skrivna och heller inte lästa i framtiden. Sparar man mejlen?, arkiverar dem?. Alla de brev som vi haft så mycket nytta av både privat och offentligt för att förstå vår historia...Tyvärr skickar jag själv sällan brev utan det blir mejl, men vykort skickar jag alltid när jag är borta längre än en vecka! Annars blir det sms...Det är fantastiskt med all denna teknik, men något går förlorat också...den direkta kontakten med hand och hjärna när man skriver med penna, handstilen som också berättar något...och som din vän skrev den direkta kontakten via rösten...Och vem vill inte ha ett riktigt kärleksbrev!! med kuvert och allt...

Lena sa...

Hej Eva!

Nu gjorde jag som du sa... Har kontakt med dig på din blogg. Nu ses vi ju förhoppningsvis ofta på ön.

Trevligt att läsa din fina blogg och följa din fina vänskap med lilla Milton!

En sån härlig tid vi har där ute nu!

Kram
Lena

Eva Swedenmark sa...

Lena! Vad roligt. Det kommer att bli många härliga upplevelser att blogga om på vår ö i sommar! Till ön längtar jag nu. Kram!