torsdag 9 maj 2013

En dag blir det tyst, alltför tyst

Så konstigt det känns. Ingen liten glad röst som ropar på mig, En ensam napp, några småkläder på tork, men ingen Milton. Hans pappa har kommit hem efter nio dagar i New York. Min tillfällige lille sambo har flyttat hem.
"Ikväll är det pappas tur att sova med mig, vet du", sa han, tog sin lilla väska och drog iväg.

Tänk en gång i tiden var mitt liv fullt med barnröster, springande steg, frågor, prat, varma kramar, min man.
Det kanske är därför jag nu nästan alltid tycker det är för tyst. För stilla. Jag klagar över att ingenting händer.
"Men mamma, du gör ju saker hela tiden", säger yngsta dottern, "fundera på varför du känner så."
Jag funderar och hittar många svar.
Ett svar är väl att jag är en riktig familjemänniska som älskar att ha just precis dem jag älskar omkring mig, tätt intill.
Har jag inte det känner jag mig ensam. Inget att göra åt det.
Kanske värt att tänka på för den som är mitt i stressen och bara längtar efter fem tysta minuter för att läsa sin tidning?
En dag blir det tyst. Alltför tyst.
Kanske lite fridfullt också, ändå? Nu ska jag läsa sista kapitlet i Människohjärtat och dricka kaffe i solen på balkongen.

2 kommentarer:

Jenny L sa...

Jag förstår dina känslor Eva och blir berörd. Känner igen mig, om än min saknad består i tomheten att aldrig på riktigt fått uppleva det där du skriver om - barnröster, springande steg, frågor, prat, varma kramar, EN man.
Kram Jenny♥

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Kramar tillbaka, Jenny, det är alltid så fint att träffa dig och höra ifrån dig. Varje gång du skriver så tänker jag på vilken förmåga du har att skriva och att berätta. Jag ser fram emot att du skriver mer och kanske bloggar igen någon gång. Kram!