lördag 8 juni 2013

Berätta mig ... viskar, lockar rösterna i mitt huvud


Det är lustigt och härligt och konstigt men just nu är jag inte sugen på att läsa. Jag längtar mest efter att skriva. Kanske för att jag varit ensam i huset några dagar. Då måste jag uppfinna låtsaskompisar. Det gör jag. Det gör mig glad. Är jag ensam i huset måste jag bara läsa speciellt snälla och lyckliggörande böcker, annars blir jag rädd och mörkret tar över inne i mig.
Men! Nu har jag flera olika manustankar i olika stadier som tumlar runt i min hjärna och det gör mig lycklig. Jag tänker att jag kanske måste vara ensam ibland fast jag inte tycker om det. Men det är då rösterna vaknar i mitt huvud och säger: Berätta mig.... viskar, kräver, lockar.

På bilden vår Rhododendron, den är gigantisk och nu blommar den och jag får ångest över att mina barn inte ska hinna hit och se prakten, se lupinerma, syrenerna, aklejorna. allt tokblommar nu.
Lugn mamma, vi kommer.... säger dom. Att jag alltid ska oroa mig!

2 kommentarer:

Karin sa...

Tid, frid och ensamhet. Finns inget mer skrivbefrämjande!

Och barnen hinner nog komma ut till ön och njuta av det som finns. Ärligt talat, Eva, hur mycket brydde du dig om vad som blommade i trädgården vid dina föräldrars stuga när du var thirty something? För min del var just den aspekten väldigt perifer på den tiden, vilket jag måste påminna mig ibland...

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Ja kära nån, jag minns hur ivrig pappa var att visa mig alla växter han "hittat" på Alnön och "tagit hand om" - och hur ointresserad jag var. Försöker minnas det ibland, mitt ointresse för skötsel av sommarstuga ... men försöker också minnas hur jag gjorde när jag var så fenomenal på att lia!