https://www.instagram.com/evaswedenmark/

fredag 30 augusti 2013

Nu är det dags för urban living, livet i stan


Dags för livet i stan. Slut med sågande och skötsel av tomten. Det vanliga hemmet i stan väntar. Jag tycker om det också. Vaknade i morse med en härlig känsla av höst, med en slags ny energi.
Man ser allting man har med nya ögon efter en tids bortavaro.
Mina ögon föll på min vackra skål från Moma i NY.
Kände mig lite som skålen i mitt huvud. Lite vridna oregelbundna former, man vet inte riktigt var vindlingarna tar vägen.
Idag är skålen fylld av märkliga mörka frukter.
Visst är den fin, oavsett vad den liknar. Varje skål är unik och formad av konsthantverkare i USA för Moma.

tisdag 27 augusti 2013

Det lilla huset på bryggan, centrum i ö-livet

 Till den här lådan kommer öns post och tidningar med Waxholmsbåten

Sensommar och jag åker fram och tillbaka, tillbringar den tid jag kan på ön, kastar mig in till stan för att fixa något, tillbaka igen. Hela tiden längtar jag till ön. Men nu börjar kvällarna bli mörka, jag vet att det snart är dags att flytta in. Under tiden arbetar jag, fixar i min vilda trädgård, mest sågar jag ner sly för tillfället och högen vi ska elda växer. Emellanåt sitter jag vid köksbordet och skriver. Härligt är det.
När jag kommer med båten ser jag det lilla gula huset, brygghuset för vår del av ön, södra ... och mitt hjärta klappar. Där väntar vi alla på båten, byter om till badet på sommaren, stoppar in böcker som vi delar med oss av i hyllan, hämtar post och tidningar.
Snart är det dags att klappa om det lilla vänthuset, på vintern blir det inte många besök.
Men det finns några tappra som bor på ön, hela året.
Känns skönt att veta att de tittar till våra små hus när de ligger där och väntar på oss, inbäddade i snö.

måndag 26 augusti 2013

Trött på politiker som doppar penseln i blå burkar och saknar visioner

Jag blir förbannad varje dag när jag läser tidningen. På riskkapitalister som skor sig på friskolor, samlar pengar på hög och sen går i konkurs, fast de är snorrika. På idiotiska politiker som satsar miljarder på galna Slussenbyggen men drar ner de futtigt små pengarna till stöd för barn med dyslexi. På att det inte finns pengar till gamla, till barn, till en mänskligt sjukvård. Och jag letar efter politiker som säger ifrån. Nej inte bara säger ifrån: Som har visioner!!!! Det finns inte idag. '
Hur ska man kunna entusiasmera unga och gamla väljare med att som Löfven igår tala om att bevara jobbskatteavdraget. Blir du entusiastisk, fylld av kamplust? Någon? Jag blir vara så urbota trött på socialdemokrater som inte har visioner, som doppar sin pensel i de blåa burkarna, som inte entusiasmerar för fem öre. Säg för sjutton ett kraftfullt nej till dessa sjuka vinster i välfärden. Våga driva politik utan att snegla på borgarna hela tiden. Om s inte tror på sig själva tror ingen på dem.

Nu åker jag ut till ön och målar huset Falurött och banne mig om det inte får bli svarta vindskivor också. Men inget blått.

onsdag 21 augusti 2013

Vilka tankar ger dig den här bilden?


Ja vad säger den här bilden. Ett självporträtt. Alltings förgänglighet. Handlar den om evig kärlek som kanske rostar men överlever. Om att åldras tillsammans. Ett gammalt par.
Eller frågar man bara: Men var har du sågen, människa, ta hand om, reparera.
Vad tänker du?

lördag 17 augusti 2013

Jag eldar, jag skriver, jag hör deras röster igen, dom som bor i mitt huvud

Idag har varit en härlig dag. Jag åkte ut tidigt till ön. Åttabåten. Ensam på båten från Vaxholm. Men på ön är det många grannar. Det spikas och hamras i många av husen, mina grannar har alltid byggprojekt på gång. Jag har ett skriv- och eldprojekt. I stället för att göra en jättebrasa av allt skräp, tänker jag, så eldar jag långsamt upp det i öppna spisen. Så idag har jag eldat träbitar, brädstycken, en massa snuttar och fnuttar.
Samtidigt har jag skrivit. Som en besatt. På en alldeles ny historia, alldeles nya människor klev in i mitt huvud när alla dom riktiga människorna åkte. Jag var ensam kvar och hörde deras röster igen, dom som bor i mtt huvud. Nu skriver jag. Jag eldar, jag skriver, jag eldar....
Men nu kommer Elin och F med båt snart, nu ska vi äta och koppla av.

fredag 16 augusti 2013

Magi i Globen med Leonard Cohen

Vilken underbar konsert vi var på igår. Leonard Cohen i Globen. Jag har sett honom flera gånger tidigare men aldrig så bra. Kroppen är liten och böjd. Håret har vitnat. Men rösten är djup och mäktig som alltid och glimten i ögonen finns där. Jag älskar generösa artister som möter responsen från en kärleksfull publik och bara ger allt de har.
Så var Leonard Cohen igår.
Starten var lite trög.
Men sen ... konserten ville aldrig ta slut. Publiken jublade, stående ovationer - och han ville aldrig sluta.
Extranummer efter extranummer bjöd han och hans fina musiker på. Det var glädje och känsla i Globen igår. En magisk kväll!
(Foto: Johan Eneroth)

måndag 12 augusti 2013

Snart kommer det en familjebild

Familjebilden togs i soligt väder.  Nu väntar vi ivrigt på resultatet från fotograf Tessan, det ska bli spännande.
Jag lovar att visa bilden.

Fotografen hade en mycket ivrig assistent, Milton, som knappt hade tid att vara med på bilderna, han ville ju fotografera.
Så i väntan på den riktiga bilden får ni här se fotografassistenten in action och hans resultat.

fredag 9 augusti 2013

Min familj för hundra år sedan


Jag älskar den här bilden. Det är ett foto av min familj taget någon gång 1915 skulle jag tro. Säkert vid ett sågverk i Sundsvallstrakten. Jag vet ingenting om när och hur, men bilden hänger på min vägg. Någon gång måste den ha blivit handkolorerad. Gjorde man det så tidigt? Jag vet inte.
Den lille pojken i mitten av bilden är min pappa Gösta. Farmor Jenny och farfar Axel, så fina de är och vilka varma minnen jag har av dem. Gunnar, pappas storebror,  står i utkanten av bilden, honom kände jag inte så väl. Mina fina starka fastrar Berta och Elsa så för dagen vackert klädda.
Ingen finns mer förstås. Men de är otroligt levande i mitt minne och jag tänker ofta på dem.

I morgon ska vi ta ett familjeporträtt här på ön, jag fick det i present av mina barn. Jag fick välja plats och det är klart jag valde ön. Men nu regnar det. Håll tummarna för mig att det blir uppehåll och vackert ljus när vi tar bilden.

onsdag 7 augusti 2013

Intrikat thriller om småttig hierarkisk arbetsplats och storpolitisk maktkamp

Här är en thriller jag varmt vill rekommendera. Andreas Normans En rasande eld.

Om den bloggande utrikesministern: ”Han var briljant, otvivelaktigt, men i grunden fullständigt ointresserad av människor som inte var utrikesministrar”.
Ett citat ur en thriller jag läst med stort nöje. Skriven av Andreas Norman, anställd diplomat på UD. En rasande eld är hans lyckade thrillerdebut. Först skrev han en diktsamling, sen blev han diplomat och nu thrillerförfattare, sådana livshopp gillar jag. Sina erfarenheter av det märkliga livet på UD får mig att riktigt njuta, det är infamt och skickligt beskrivet i all dess småskurenhet med jakt på andras bekvämare stolar (rent konkret inte symboliskt) så fort de försvunnit, samtidigt som man i sitt arbete brottas med komplicerade frågor om demokrati.
En småttig vardag med stora frågor att tackla.
Huvudpersonen är en kvinnlig UD-anställd med karriärambitioner som över en natt misstänks för att vara terrorist. Carina Dymek, jagas plötsligt av mördare med högt uppsatta uppdragsgivare och hennes enda chans att överleva är att avslöja en osannolik politisk härva. Hennes kille Jamal, en vacker, försiktig, poesiläsande jurist med egyptisk bakgrund dras också in. Gång på gång beskrivs denne man som så vacker och mild, det är sympatiskt att läsa en sådan beskrivning av en manlig huvudperson.
Andreas Norman berättar om UD som en synnerligen hierarkisk arbetsplats där man håller hårt på alla yttre former, en gammal kanslikultur som inte släpper in dem som inte anses höra till. Det gäller att klä sig rätt och uttrycka sig som man bör.
Spännande, intrikat med intressanta personer. Och som sagt många fniss åt den högtravande UD-kulturen. En synnerligen nöjsam läsning.
Och jo, han lär fortfarande vara anställd på UD, I Vilnius, men just nu pappaledig.

måndag 5 augusti 2013

Orange is the new black - en helt beroendeframkallande smart välskriven serie

På dagarna solar vi, arbetar i trädgården, hugger träd, rensar i slyn. Hårt härligt arbete för att ge oss luft och ljus.
Men på kvällarna har vi de senaste dagarna rymt till ett kvinnofängelse i USA. Sett den nya serien Orange is the new black en amerikansk TV-serie, vars tretton första avsnitt släpptes den 11 juli 2013 i USA på Netflix. Den bästa serie jag sett på hur länge som helst. Fascinerande personer, spännande intrig och en osvikligt smart dialog.
Den är helt beroendeframkallande. Tack och lov ska en andra säsong spelas in.
Orange is the New Black är skapad av Jenji Kohan som också gjorde Weeds och bygger på en självbiografi av Piper Kerman som släpptes 2010 (Kerman avtjänade  femton månader mellan 2004 och 2005)
Du har väl inte missat den? Om du gjort det - lyckans du som har den kvar att avnjuta, se, uppröras över, gripas av.
Netflix släppte alla avsnitt på en gång så man kan frossa, och det gör vi. Binge watching!

lördag 3 augusti 2013

Besatt och gripen av trädgårdsgalenskap

Jag känner att en trädgårdsgalenskap griper tag om mig ibland och lockar fram mina mest maniska sidor. De senaste veckorna har det varit slybekämpning, vi har en tomt som är ganska stor, med många träd. Och nya små träd skjuter upp snabbt som attan och blir oönskade träd. Länge har jag inte orkat bry mig, blundat och hoppats att någon annan ska se slyn.
Men i år hittade jag en så bra såg, jag fick av min son en gång, tror den kallas grensåg. Jag sågar allt med den, liten och vass och effektiv.
Så nu sågar jag fram luft och ljus. Ellen och jag drog igång idag, en av de varmaste av dagar, då vi tänkt förbereda middag, läsa korr, mm. Men vi fastnade i buskaget bakom ett av husen. Oröjd mark.  Ellen grips av samma frenesi som jag. Sly att såga, obändigt gräs att attackera med trimmern, ormbunkar och brännässlor.
Nu är jag helt slut. Svettig ända in på hårbotten och med ömmande armar. Men fint blev det och glad är jag att vi inte gav upp

fredag 2 augusti 2013

Min sommarkompis vänder hemåt

Semestrarna på vår ö går mot sitt slut. Redan tar någon i familjen morgonbåten i stället för att stanna. Idag packar Milton sin lilla väska och åker tillbaka till stan. Som jag kommer att sakna hans små glada steg och hela hans underbara lilla person så fylld av liv och frågor.
Vem ska nu berätta för mig om Spiderman, hans kompis, som bor på Udden. Milton är Spidermans pappa, berättar han. Milton tittar bekymrat på mig och säger att Spidermans mamma är begravd.
"Men jag har en ny mamma till honom i magen."
Milton har också en pengadator, säger han, den finns i Kransen.
"Bra va, jag tar ut pengar och så behöver ni inte jobba och vi kan köpa en lägenhet."
Hur kan så många tankar och frågor och känslor rymmas i en liten treårings kropp och huvud. Allt vi säger till honom bearbetas i hans tankar.
Vi läser Bullerbyn om en idealiserad tid. Han tycker om den. Själv lever han i en tid med ipad, koder, mobiler. Inga kor och höskullar och skörd, de vuxnas abstrakta "arbete" någon annanstans..
Men ännu har vi en morgon på bryggan, med stensamlande och vågkluck och ivriga fötter.