https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 30 september 2013

Utan böcker skulle jag bli tokig

Jag roddar omkring lite i tillvaron. Läste just ett citat från Bok och Bibliotek som min vän Helena Bergendahl plockat upp, jag var ju inte där:
"Svante Weyler igår på Läsrörelsens scen: Läsning är ett legitimt skäl att slippa, inte bara andra utan också sig själv."

Jag vet inte varför men det landade i mig. Jag tror verkligen att utan böcker skulle jag bli tokig. Jag skulle grotta in mig i mina egna tankar och problem. Nu öppnar böckerna en dörr ut i världen, till andras tankar och liv. Jag får perspektiv på mig själv och mitt lilla liv. "Slipper" i någon mån mitt eget introverta ältande.

Just nu är jag i en kreativ skrivperiod. Men: 
Yngsta dottern har flyttat hemifrån. Det är jag så glad för. Hon får sin egen vrå i världen men jag saknar vårt liv tillsammans. 
Och dessutom: Ett kärleksförhållande som varat i nästan tio år, ibland vacklande, oftast stimulerande och kärleksfullt, kreativt och litet galet, alltför hemligt, har tagit slut alldeles definitivt på ett fånigt och ovärdigt sätt. 
Även om det är så saker måste bli - som jag vill att de ska bli -  med flyttar och avslut, kan man känna sorg, saknad, ilska, vemod. 
Många jobbiga känslor.

Då finns böckerna. Böckerna jag skriver och böckerna jag läser. Tack för det! 
Jag slipper mig själv.

söndag 29 september 2013

Att läsa Zac O´Yeah är som att åka riksha i Bangalore

Operation Sandalwood : ett dödligt uppdrag för Mr MajesticDet var Zac O´Yeah som satte mig i en motordriven riksha första gången på vansinnesfärder genom Bangalore. Det var jättekul! Jag hade inte vett att vara rädd. Det var under en författarresa till Indien, ordnad av Zac.
Jag minns det när jag läser Zacs nya bok, en underbar deckare om Hari Majestic och här har Zac hittat en hjälte som passar honom utmärkt. Jag har saknat en sådan sammanbindande hjälte i hans tidigare böcker, de har varit för mycket kaos.
Här är det kontrollerat kaos och en underbar hjälte helt i min smak. Hari Majestic är en föräldralös mångsysslare, talangfull fixare, och snillrik småbedragare och drömmare med stora planer i mångmiljonstaden Bangalores skummare kvarter. Själv bodde jag där på ett av mitt livs bästa hotell. Tur det. På resan Zac ordnade varvade han ganska besynnerliga hotell med suveräna sådana för att vi skulle få pröva på Indien.

Boken kom ut på engelska först i Indien. Zacs karriär är lika vindlande som trafiken i Bangalore. Han är den bäste Indienguide jag vet, inte ens en indier tror annat än att han är infödd när han talar sin indiska engelska i telefon och han har genuina kunskaper om detta mångsidiga land som han förmedlat i flera läsvärda böcker..
Jag hade riktigt roligt när jag  läste denna bok och är övertygad om ett det blir en bästsäljare i hela världen och att det bara är den första i en lång rad böcker om den härligt amoraliske men också på sitt sätt moraliske hjälten Mr Majestic.

lördag 28 september 2013

Stulna juveler - en förbryllande föreställning


"Men vad handlade detta om,?"frågade damen bakom mig förvirrat när ridån gått ner för Stulna juveler, regi Åsa Kalmér, på Stockholms Stadsteater. Det undrar jag också. Det började så bra med en magnifik Gunilla Röör som författare som gått länge i analys och nu blivit förförd av sin psykiater. Psykiatern (Lennart Jähkel) är en skitstövel som använder våldtäkt som metod för behandling, men inte har kärlek att ge, en sorglig machoman som försöker skapa innehåll i sitt liv med meningslöst förförande.  Kristina Lugn har skrivit texten och det finns så klart aforistiska pärlor i den ("Jag är ute och promenerar i utkanten av mitt förstånd). Det rörde sig kring död, förförelse, beroende - men utan riktning i förställningen..
Det finns  pärlor som Jakob Eklund som en suveränt spelad  assisterande psykolog med ett fascinerande kroppsspråk. Något hände i andra akten. Han fick ett skrattanfall som inte stod i manus, de andra började också skratta på scenen, ja vi i publiken också ... men sen rullade föreställningen överbord och blev fullständigt obegriplig för mig.
Men jag älskade Gunilla Röörs magnifika spel, vad hon är bra! Jakob Eklund fick mig att skratta mer än på länge och scenkläderna av Ann Bonander Looft var väldigt fina.
Men som helhet? En förbryllande föreställning som så ofta på Stora scenen. Vad vill den? Vad ville regissören få fram. Jag säger som damen bakom mig. VAD handlade det om till slut.

torsdag 26 september 2013

Här kommer jag ut som en som avskyr desperata mingel

Klart man kan se det som "surt sa räven" eller "vad är väl en bal på slottet" när jag säger att jag är nöjd med beslutet att inte åka till Bok och Biblioteksmässan i år.
Solen skiner över Stockholm. Annica kommer snart, vi ska arbeta med en text. Jag har tid att läsa och känner en viss frid i själen.
Visst är det kul att titta på böcker, men det uppvägs inte av den panikartade känsla som också infinner sig om jag bara går runt runt på mässan utan mål och mening med att vara där.

Dessutom avskyr jag det som många av mina fb-vänner verkar gilla mest. Att mingla på Park. Ett hotell vid Avenyn där det är outsägligt trångt. Man spiller alltid vin på sig själv eller andra. Ingen ser egentligen någon, all kändisspanar.  Men dom "riktiga" kändisarna har privata partyn i privata rum.
Man pratar med någon som har blicken irrande runt.

Jag fattar vara inte. Jag är nog ingen minglare. Jag vill ha riktiga samtal, gärna där den jag talar med ser på mig och vi funderar ihop. Minglet är tvärtom.
Har alltid känt mig vilsen på mingel och cocktailpartyn även om jag hållit masken. (Inte på releasefester för nyutgivna böcker dock!!!!)
Nu kan jag komma ut som en som verkligen inte gillar den typen av desperata mingel som är på Park.
Men jag hoppas ni som gillar det har kul :)

onsdag 25 september 2013

Jag kan sitta många kvällar på Rönnells och höra Bodil Malmsten prata om Thomas Bernhard

Igår lyssnade jag på Bodil Malmsten på Rönnells antikvariat. Fullproppat med folk. En underbar Bodil som så engagerat berättade om Thomas Bernhard: "Han är kaxig, han är orädd, han säger ifrån och det gör ju inte vi."
Han är nyutgiven på det lilla fina förlaget Tranan. Jag lydde Bodils rekommendation och köpte en så vacker liten volym av Thomas Bernhard, Mina Priser. (Tyvärr syns det inte på bilden hur vacker volymen är, jag älskar vackra böcker).  Thomas Bernhard fick många förnäma priser som han accepterade för att han behövde pengarna. Men i Mina priser (översättning  Jan Erik Bornlid) berättar han om de pompösa och ibland närmast förnedrande  ceremonier som omger prisutdelningarna. Vasst och roligt - och självkritiskt. Nu förstår jag vad hon gillar. Helt underbara stycken om hur vilsen han kände sig när han belönades av etablissemanget. Klockrent skrivet. Roligt.

Och Bodil Malmsten, ja hon är bara så härligt spontan och klok att lyssna till att jag direkt köpte en biljett även till nästa gång.
"En sak som får mig att älska TB ännu mer", sa hon, "det är att han inte är offer i sina böcker."
Bodil suckar över att vi i Sverige fått en "offerkultur" där alla är offer, offerrollen har blivit attraktiv. Det är en avtrubbning inför individens ansvar, menar hon.
"Grow up. Thomas Bernhard hade ett vuxet förhållningssätt till sitt liv. Här är det så nu att "pappa var dum, jag skriver en bok, mamma var dum, jag skriver en bok."
Jag kan sitta många kvällar på Rönnells och höra Bodil Malmsten prata om Thomas Bernhard. 

måndag 23 september 2013

Familj. Det är det bästa jag vet,

Igår gjorde armen nästan inte ont. Jag blev så glad att jag ordnade stor improviserad familjemiddag med Boeuf Bourguignon och persikopaj. Förrätt: tunnbröd med inlagd gurka, smetana och flytande honung. Det är beroendeframkallande gott.
Det viktiga är att sitta ner vid det gamla ärvda teakbordet, barnen, deras älsklingar, Milton, brorsan med familj. Och bara prata. Och äta. Och njuta. Och tycka så himla mycket om varandra.
Familj. Det är det bästa jag vet.
Milton är så lycklig när vi är hela flocken. Han är som vår gamla hund Nimbus, salig i åminnelse, han älskade att samla in hela vår familj. Då var han lugn. När vi var där allihopa. Jag är som Nimbus.
Bilden är lite fusk. Det är inte min gryta utan min bild av den minigryta jag åt på Sardin dagen innan. Jättegod. Till min gryta hade jag Crème Fraiche som jag rört ut med ungersk Gulyàskrèm. Mums.

lördag 21 september 2013

Stark romandebut om att räcka till

Idag ska ni få ett bra lästips av mig. En bok som är både spännande, underhållande och samtidigt säger mycket om Sverige idag. Den är skriven av journalisten och s-politikern Jenny Åkervall och är hennes debut.
Hon tar oss med in i de maktens boningar hon själv känner väl till efter att ha arbetat nära bland andra Mona Sahlin. Hon skildrar en politik i kris under en borgerlig regering. Jag tror inte det är så mycket annorlunda under en s-regering.
I centrum psykiatern Anna och pressekreteraren Emre som arbetar nära den borgerlige statsministern.
Anna, hårt pressad av duktighetskrav, jobb, kärlek, barn, den livssituation jag känner väl till själv. Här skildrad så att jag får brännsår i själen igen av de minnen av stress och vanmakt de väcker.
Och så Emre då, som gör en slags karriär, men på bekostnad av det han själv vill och tror på innerst inne.

Det är en  thrillerintrig inbakad i boken men det viktiga är faktiskt skildringarna av arbetsliv och privatliv, av maktens villkor och av krav som hotar spränga människor. 
Hur ska man räcka till. Det är grundfrågan i boken för mig, hur räcker man till, hur orkar man leva så att man inte sviker sina ideal och inte heller sina nära?
Läs Jag tjänar inte. Ni släpper inte den boken förrän ni läst sista sidan.

fredag 20 september 2013

Från lågmält till vildsint om litteratur - alltid inbjudande

Det finns ett verkligt smultronställe för bokälskare i Stockholm. Jag var där igår och lyssnade på min vän Zac O´Yeah som pratade skojsamt om sin nya smågalna deckare Operation Sandalwood! Ett dödligt uppdrag för Mr. Majestic (Ordfront 2013) som jag ser fram emot att läsa. Samtidigt framförde rockmusikern Stellan Wahlström ett urval låtar skrivna under resor i Asien.
Vad är det för plats? Jo Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan förstås. Rönnells är Stockholms och Sveriges största antikvariat som i åttio år har funnits i samma kvarter. Tre våningar böcker i välsorterat antikvariat. Dessutom mötesplats för de mest olika, men lika inbjudande, lågmälda eller vildsinta temakvällar om litteratur.
Helt underbart. På bottenvåningen gör man plats för en liten scen, ställer upp ett gäng stolar och sen kan vad som helst hända för oss lyckliga som får plats.
Man kan gå med i Rönnells vänner, det är viktigt, den fina platsen var hotad  av brutala hyreshöjningar men lever vidare. Läs mer på deras hemsida.
Vi som värnar litteraturen måste bara vara med.
Just nu läser Bodil Malmsten ur sin favorit Thomas Bernhards böcker varannan tisdag. Kön första tisdagen var 150 meter lång. Jag har förköpt biljett till nu på tisdag.

torsdag 19 september 2013

När skrivkrampen slog till på Bok och Bibliotek

Vännen Bengt-Erik Engholm, flitig barnboksförfattare gör en efterlysning:
"Under bokmässan kommer jag att ha ett samtal om skrivkramp med en annan författare. Så jag vill bredda min kunskap i ämnet. Det här är högst ovetenskapligt, men det vore väldigt intressant att få svar på de här frågorna: 1. Har du drabbats av skrivkramp? 2. Hur kändes det? 3. Vad tror du din låsning berodde på? 4. Hur kom du ur skrivkrampen? 5. Har du några knep för att slippa skrivkramp?"

Det är ju ämne för en avhandling eller för ett intressant samtal på ett BUS-möte. Jag rannsakade mig och kom på att den senaste gången jag kände intensiv skrivkramp, ja nästan hopplöshet inför projektet att skriva som annars upptar all min tid och lust, det var när jag var på Bok och Biblioteksmässan senast. 

Jag har varit på den ett oändligt antal gånger, först som journalist, sedan som författare. Haft seminarier och signeringar. Men denna gång hade jag ingen uppgift, ingen ny bok. Jag blev vilsen. Jag gick omkring där i gångarna och såg alla dessa signerande författare. Jan Guillou verkar nästan klonad, han sitter typ i varje monter och signerar och småpratar vänligt med sina läsare. Men framför allt, detta överflöd av böcker, bra, dåliga, konstiga, i alla ämnen man kan tänka sig, alla dessa förlag. Denna hierarki. Alla dessa samlade förhoppningar och drömmar.  Alla dessa grusade drömmar också.

Och så jag då. Som gick och grunnade på en bok. Som kom ner för att bli inspirerad. Men inte blev det. Jag blev bara deppad. Kände mig utanför. Kände mig onödig. Åkte hem.

I år åker jag inte dit. Men det är ingen allmän rekommendation, man kan säkert uppleva mässan precis tvärtom. Men där och då, Bengt-Erik,  slog skrivkrampen till och dessutom infann sig en allmän skrivdepression och känsla av misslyckande och meningslöshet. 
Jo, det gick över när jag kom hem hit till min egen lilla vrå!  Så i år stannar jag här.

tisdag 17 september 2013

Måste vara svårt att prata med anknäbb till mun

Av någon obegriplig anledning tittade jag en stund på Hollywoodfruar i kväll, det är deprimerande och overkligt.
Hur kan man kan deformera sig så som de gör, och som jag tyvärr ser så många kvinnor göra.
Jag menar framför allt det de sprutar in i läpparna så att de ser ut som ankor. Måste vara svårt att prata med en anknäbb och hur i himlens namn kan någon tycka att det är snyggt?
Dessutom kombineras ofta de förstorade läpparna med så höga klackar  att gången blir  anklik med utputande rumpa ...Kajsa Anka here I come liksom ...
Jag blir ledsen när jag ser hur kvinnor 2013 frivilligt vanställer sig själva. Varför och för vem?

Förföriska detaljer

Den förföriska detaljen är så viktig för alla lögnare, sa Jan Guillou i en radiointervju om den nya bok han skrivit, Mellan rött och svart,  på tal om all den research han gjort till den.
Jag gillade den kommentaren och tänker mycket på  förföriska detaljer just nu.

Vad ska jag läsa när jag inte kan skriva?

Jag skruvade i en liten ynka skruv på ön och något låste sig totalt i min onda arm och bursiten slog till än värre. Igår kunde jag inte använda högerarmen alls, det gjorde förbaskat skärande ont och remissen till ortopeden lär ta några veckor. Jag låg på soffan och försökte slappna av. Messade med vänstertummen och kunde inte skriva. Riktigt deppigt. Fina döttrarna kom och lagade middag och pysslade om mig. Idag känns det en pytteaning bättre men det gör fortarande så ont bara jag rör mig och värktabletterna gör mig en aning dimmig.

Ta det lugnt, säger alla. Men att ta det lugnt är min sämsta gren. Jag tråkas ut, jag ser hela tiden saker jag vill/bör göra. Måste skaffa en bunt nya böcker idag och försöka mig på en stillsam promenad. Träning är det inte tal om. Förlåt suckandet!

Vad tycker ni jag ska läsa? Något lagom underhållande och tankeskingrande.

Jag försökte i natt ligga och fundera på intrigen i en bok jag håller på med, men jag tänker genom att skriva så det är svårt. Men jag fick i alla fall några idéer som jag måste skriva ner nu medan jag orkar.

måndag 16 september 2013

Vi kastade och fyndade, det var stora sopdagen

Vi fyndade en blå cykel, Milton och jag.
Jag åkte till ön utan att ta med mig macen. Med var i stället Milton. Vi hade en underbar helg därute. Hans föräldrar var kvar i stan och städade vinden. Milton och jag deltog i den stora sopslängardagen på ön, dagen då sopbåten kommer och vi får göra oss av med allt skrymmande släng vi samlat under sommaren, allt trasigt, utslitet, nött ... det som inte går att laga eller använda det går vi i långa rader till sopbåten med och slänger. Båten slukar allt, det är magiskt.
Läskigt, tyckte Milton, vi går inte ombord, sa han. Tänk om den slänger oss?
Eftersom vi bor på en ö dit det är krångligt att släpa saker letar vi också intensivt efter prylar som någon annan ratat vi men vi kan använda. Vi gjorde ett fynd, se bilden högst upp.

Inbäddad bildlänk
I långa rader vandrar vi ut på bryggan med allt skräp. Alla  hjälper till. Alla hugger in och bär det de orkar. Det är inte en sådan ö där man bara tar sitt eget skräp. Stark bär mest.

fredag 13 september 2013

Äsch nu har vi inte tid med er längre, Milton och jag

Vi vaknade sex i morse och en liten röst sa: Men nu är det väl morgon!?
Så vi steg upp. Vi bäddade ner oss i soffan i vardagsrummet och såg Ice Age 3. Vssa delar måste ses med en kudde framför ansiktet men det är så gulligt ändå. Vi drack varm O´Boy innan vi åt frukost.
Jo. Milton är här. Mysigt är det. Idag drar vi till ön och kastar sopor. Stora sopbåten kommer till bryggan.
Äsch nu har jag inte tid längre. Vi ska dra till vårt hemliga café.
Kram så länge!

onsdag 11 september 2013

Suck från en kvinna som är pissed off

Den här skylten hänger på dörren till mitt arbetsrum och den piggar upp mig. Hittade den en gång i Östersund.
Idag är den extraaktuell. Av orsaker som är synnerligen privata till en del och som jag inte tänker orda om på bloggen - annorstädes har jag ilsket ordat, det ska ni veta. Lögner och falskhet är det värsta jag vet.

Men just nu är jag mest arg på min bursa i höger axel. En liten otäck sak som jag har så ont i sedan mer än sex månader tillbaka. Mitt tydligen kantiga skelett skaver mot den. Jag har överansträngt axeln och trots tre cortisonsprutor blir det inte bra utan värker så förbaskat. Jo, jag har varit oförsiktig och sågat och krattat och grävt för mycket.  Nu straffar det sig.

Bursit, lider jag av. Nu ska jag försiktigt träna och låta läka. Jag är glad att jag lärt mig att det heter bursa, först fick jag bara veta det svenska ordet. Det är hemskt! Fult. Slemsäck. Är inte det ett gräsligt fult och vidrigt ord? Man kan verkligen vara "pissed of" för mindre än en inflammerad slemsäck vid namn bursa. Den eviga värken gör mig trött och ännu mer pissed of. Tur att jag har den uppiggande skylten.

tisdag 10 september 2013

Vi hör ihop men bor inte ihop

Jag fixar hemma och tänker: Det här ska jag visa Ellen när hon kommer hem, det kommer hon att gilla.
Sedan stannar jag mitt i en rörelse och inser att hemma ... det är inte längre här. Hemma är en fin etta i Kransen. Det är inte Hemma hos mig längre för henne. Det är "hemma hos mamma".
Konstig insikt är det.
Igår åt vi middag här alla tre flickorna Swedenmark och tänkte att det är ju också fint, vi hälsar på hos varandra och vi har varsitt hem.
Vi hör ihop men bor inte ihop. Livet!

måndag 9 september 2013

A room of my own

Jag har varit försjunken i förflyttande av saker. Yngsta dottern flyttade in i sin lägenhet. Hennes rum blev mitt nya arbetsrum. Vi har kånkat lådor, flyttat kläder, burit möbler och nu börjar allt komma på plats. Hon är lycklig i sin lya, jag har ett arbetsrum. Vad som är än bättre. Jag har arbetslust. Idéer korsar mitt huvud, jag skriver och det känns lustfyllt. Bloggen har jag lite försummat. Tiden har inte räckt till mer än detta. Men jag kommer tillbaka.

tisdag 3 september 2013

Breaking bad en riktig feel bad-serie

Jag ser en feel bad-serie just nu. Breaking bad. Om en fysiklärare som får lungcancer och börjar tillverka droger för att ha råd med behandlingen. En bra illustration  till amerikansk sjukvårdspolitik, för vad gör man om man inte är försäkrad?
Ja inte för man bästa vården, den får man bara med pengar.

Serien är omtalad och uppenbarligen uppskattad. Vi har sett två säsonger nu. Den kanske är bitvis spännande, men den får mig mer att må dåligt. Jag rörs inte av den genuint osympatiske oempatiske huvudpersonen.
Jag kan förvisso se hur man byggt manus efter  dramaturgiska grundprinciper, det är lite kul att titta på hur olika scener planterar de olika personernas karaktärer.
Men jag kan inte säga att jag berörs särskilt, inte upprörs eller roas heller. Jo jag upprörs över hur rasistiskt alla sydamerikaner skildras, bara som grymma, galna och oförsonliga knarklangare. Men annars känner jag hittills att det är en ganska spekulativ serie gjord utan hjärta.
Ska jag fortsätta titta? Eller ge upp.

söndag 1 september 2013

Vi drunknar i vårt eget överflöd - dansar på ravinens rand

Oftast älskar jag loppisar, men idag blev det för mycket på två kilometer loppis i Aspudden. Jag överväldigades - men på ett negativt sätt - av mängden varor som kostat mycket och nu slumpades bort. Underbart att kunna köpa barnkläder  och böcker för nästan ingenting, jo visst. Men jag kände mig i stället denna gång nästan kvävd av allt som exponerades längs gatan. Vilket överflöd vi lever i. Vårt konsumerande samhälle dansar verkligen desperat på kanten av en ravin och vad som händer när vi tippar över  ... det är riktigt oroande. Ingen köpfest kan lindra den ångest den tanken gav mig idag.