https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 30 november 2013

Rörgast är helt enkelt för rörig

Det var med  förväntan jag öppnade Rörgast, Johan Theorins senaste. Men Rörgast lämnar mest en känsla av besvikelse hos mig.
Visst gillar jag den gamle mannen Gerlof och hans minnen och funderingar, men nog är det en ovanligt långsökt historia som presenteras när händelser från det förflutna grävs upp och dammas av.

Det känns som en ofärdig roman med alltför många spretande händelser och perspektiv. Säkert bra i synopsisform men som färdig roman känns den just - inte färdig. Alltför många trådar är för lösa, personporträtten är alltför grovt tillyxade och överdrivna för att jag ska tro på de människor som skildras. Det som jag annars tycker Theorin är bra på, just att inte bara beskriva schabloner utan människor.

Själva grundbulten när man läser en spänningsroman är ju ändå att man i någon bemärkelse måste tro på historien, dras in i den. Men här känner jag nog mer förvåning.
Med Rörgast avslutar Johan Theorin sin romansvit om de fyra årstiderna på Öland som han inledde med den suggestiva romanen Skumtimmen.
Men sorry Theorin, denna gång föll jag inte.

onsdag 27 november 2013

Säg nej till helmanliga paneler


Nej tack till enkönade paneler och debatter! Idag är
Rättviseförmedlingen med och lanserar initiativet #tackanej, ett upprop för alla män som tröttnat på att delta i helmanliga paneler och jurygrupper. 
På så sätt pressas arrangörerna att tänka efter en gång till - att kompetensen finns på fler håll vet vi sedan länge. Initiativtagare till uppropet är Thomas Frostberg, ekonomikrönikör på Sydsvenskan, Marcin de Kaminski, nätforskare och rättssociolog och Fredrik Wass, senior rådgivare på Intellecta Corporate. För mer information - kolla in sajten tackanej.se. 
Och sprid gärna ordet under taggen #tackanej! 
Det har jag gjort.

tisdag 26 november 2013

Sveriges suraste gubbjury bedömer söta desserter

Den sura gubbjuryn i Dessertmästarna
Har jag en matlast så är det desserter. Så det är klart jag tittar på Dessertmästarna i TV5 där skickliga konditorer tävlar om titeln Sveriges Dessertmästare.

Men låt mig direkt utnämna juryn till 
Sveriges suraste och tristaste gubbjury.

Den består av fyra män. Fyra män ja, inte en enda kvinna kunde man finna - så uselt TV5. "De klarade inte provfilmningen, de kvinnor som testades", hävdar TV5.
Vilket struntprat. Dessa fyra män är helt inkompetenta som programledare och de har framför allt en ovänlig grabbig personkemi som grupp.
De går omkring och stör de tävlande med fullständigt irrelevanta frågor när de skapar sina desserter. Små impertinenta klagomål, en von oben-attityd som är så trist.  Desserter kan de kanske i denna jury. Men de är inte TV-mässiga.
Det är bra TV när desserterna skapas. Det är usel TV när en gnällig juryman står bredvid och säger något ointressant om desserten på gång eller kommer med konstiga frågor som är  störande för de tävlande och mig som tittare.
Det finns dessutom en gnällig småsur ton mellan jurymedlemmarna som jag gärna sluppit.
Det är helt enkelt väldigt dålig personkemi som är trist att se och lyssna till. En jury behöver inte vara sur och kaxig för att visa sin kompetens, tvärtom.
Jag jämför med den så mycket vänligare och mer kompetenta tonen i Hela Sverige bakar med en vänlig jury (en man och en kvinna) och en kompetent programledare, Tilde de Paula.

Den vänliga kompetenta juryn och programledaren i Hela Sverige bakar.

lördag 23 november 2013

Bernt Franckies målningar ger mig livsglädje och poesi


En liten kalv på vingliga ben är jag när jag äntligen släpps ut i livet igen ... grönbete! Så idag var vännen Ulla och jag äntligen på Bernt Franckies utställning i Stockholm. Så fantastiska målningar. Jag har flera tavlor av Bernt på mina väggar och tröttnar aldrig på dem, det finns liksom hemliga ingångar i dem som jag upptäcker allteftersom.
Bernt är en av mina äldsta vänner. Vi bodde grannar när  Emil var liten. Bernt målade i sin etta på dagarna och kom och fikade med Emil och mig. På den tiden hade han lockigt rött hår och han målade vid sidan om alla sina uppdrag som scenograf på SVT.
Sedan flyttade han till Skåne men vänskapsbanden finns för evigt och han är en helt enastående konstnär med samma glimt i ögonen då som nu.

Det är något märkligt med Bernts målningar, de har öppningar för fantasin, det är aldrig något bara enkelt utan en slags målad poesi i form av tavlor, mångtydigt och vackert. De förmedlar glädje till mig.
(Bilden t h är egentligen en dräktskiss till Tartuffe, jag har den i svart-vitt, nu har Bernt gett dräktskisserna färg.)

fredag 22 november 2013

Nyckeln och Du och jag - böcker som räddar min helg



Helgen är räddad. Nyckeln och Du & jag. Mycket läsning. Bra läsning. Så synd om alla vuxna som inte inser hur bra ungdoms- och barnböcker det finns.
Och vilken njutning det är att läsa dem.

onsdag 20 november 2013

Ska jag lyssna på kroppen som bara vill ha tunnbröd och yoghurt?

Man tycker att kroppen borde vara klok. Den har ju varit med ett tag.

Lyssna på kroppen! hör man ibland i förståndiga hälsoreportage. Nu när jag tyvärr fortfarande är litet krasslig så lyssnar jag. Den är förståndig för den säger: Inget godis, ingen alkohol, inget vin eller starkt.
Men vad vill den ha då!
Färger! säger yngsta dottern strängt. Du måste äta mångfärgad mat.
Jag tittar lite tröstlöst på maten, längtar inte efter grönsaker. Inte morötter, inte tomater. Kanske lite gurka?
Vad vill jag äta?
Jo, yoghurt. Massor. Så gott. Jag vill ha mandlar och russin, Idag var det gott med några sharonfrukter. Men riktig mat känns väldigt övermäktigt.
Tror jag skulle vara nöjd med bara tunnbröd med smör på och yoghurt, kaffe och te och massor av honung.

Vad tror ni? Ska jag lyssna på kroppen eller ej?
Plockar fram en ljuvlig bild från Grekland för att trösta mig. Vitt vin och persikor? Vad säger kroppen om det? Framför allt finns det sol i bilden @Paulina tog den.

söndag 17 november 2013

Och sen Paulette, en ytlig och taffligt skriven myspyssaga

Den enda förklaringen till denna boks framgång,  som jag kan se det, är vår dröm om gemenskap. Men en dröm som beskrivs så ytligt och med ett så taffligt språk blir ingen dröm för mig om än jag kan sympatisera med budskapet. 

I denna hårda värld har Barbara Constantine velat skriva en myspyssaga om hur fint allting blir om vi bara tar hand om varandra.  
Och sen Paulette (Sekwa, övers: Maria Bodner Gröön) är titeln på denna bok som jag inte gillar. Kanske blir jag ensam om att tycka så, den har sålt mycket i Frankrike. Och allt är så myspysigt och snällt att man väl måste vara en riktigt elak människa om man inte gillar det?


Man kan ju inte recensera avsikten med en bok, jag är säker på att tanken med den är jättefin och vem drömmer inte om att flytta in i ett kollektiv där vi alla älskar varandra och tar hand om varandra. Man till och med dör lyckligt.

Jag skulle väl kunna läsa den som en oförarglig saga, men jag tycker ämnet är för viktigt för det. I grunden handlar det ju om hur vi byggt ett samhälle som är hårt, med stora klasskillnader, där vi inte orkar ta hand om varandra, där kärlek och vänskap blir utopier.
Men den här sagan tillför ingenting i det ämnet till mig. Dessutom är den illa skriven. Jag har inte gått tillbaka till den franska texten. Men det är som att höra en orkester spela falskt att läsa texten, dessa oförklarliga hopp mellan presens och imperfekt till exempel. På ena sidan är det presens, sedan växlar boken snabbt till dåtid. Utan konsekvens vad jag ser.
Ibland hör jag den franska meningskonstruktionen, det låter inte bra på svenska.
Det handlar om bland annat två pojkar vars förnamn börjar på Lu. De kallas genomgående för Lu-glyttarna. Känns inte genialt som konstruktion. Men som sagt, språket kanske är lika inkonsekvent och ointressant på franska.

Med en suck av lättnad stänger jag den och öppnar en otroligt välskriven och alldeles underbar bok: Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie. Här går språk och handling hand i hand och det är ren njutning att läsa. Jag återkommer om den.


lördag 16 november 2013

Jag trodde det var en mardröm - men det var Trinny och Susannah i TV

Jag trodde nästan det var en feberdröm när jag vaknade på soffan och ett program rullade på. Var jag tilbaka i det smaklösa nittiotalet? Nej det var ett program som jag ska be alla makter beskydda mig ifrån.
Två fruktansvärt illa klädda, gapiga, engelska kvinnor vid namnet Trinny och Susannah skulle styla om svenska "kändisar".

Jag säger bara: stackars människor som råkade ut för detta. Utan att fråga om lov klippte de med ett raskt grepp av håret på en kvinna. Sedan skrek de hysteriskt att deltagarna måste ha mera färg. Och satte på dem de kanske fulaste kläder jag någonsin sett, illgula blusar med breda åtsittande skärp till snäv blå kjol som satt så illa.
Skrikiga färger... det går inte att beskriva. Sedan tvingades de stackars omgjorda (snarare tillintetgjorda) ut på en scen och deras närmaste viskade in i mikrofonen: "Du ser jättefin ut." Ingen trodde dem.

Jag tror alla åker hem, trycker de de förfärliga kläderna i soptunnan och tänker: Vad var det för hemsk mardröm jag hade?
Men det här programmet sänds på riktigt. Jag vet inte om jag får låna bilder så ni får nöja med er en länk om ni vill förfasa er.
Programledarnas kläder var för övrigt det fulaste i hela programmet. Kan ingen stajla om dem eller skicka tillbaka dem till nittiotalet?

torsdag 14 november 2013

Läs Lotta Lundgren och skratta dig frisk

Om du som jag är sjuk och vill skratta dig frisk har jag ett hett tips. Läs Lotta Lundgrens matbok Om jag var din hemmafru eller hur man får en vardag att smaka som en lördag. För att vara ärlig så stod den i min kokbokshylla, present från Elin. Men jag har inte riktigt ägnat mig åt den förrän idag. Kanske påverkad av att jag tyckte Lotta Lundgren var totalt hänförande i Babel häromsistens. Rolig och smågalen och väldigt befriande sig själv. Hon lät sig inte fållas in utan skapade  ett eget rum omkring sig. Sånt gillar jag.

Nu började jag bläddra. Boken är så snygg! Recepten härliga och helt i min smak, synen på matlagning likaså. Vad jag missat förut är hennes sjukt roliga kommentarer. Jag satt där i soffan och skrattade och blev allt friskare.

Så vill ni ha kul och dessutom bli inspirerade att laga av det ni har -  gott och härligt och vackert ... slå då till och köp Lotta Lundgrens bok! Underfundigt, vackert, gott och absolut på alla nivåer hälsobefrämjande, för vad gör dig friskare än ett gott skratt!

Ja ni vet säkert att hon är en av programledarna i Historieätarna.
En ny bok av henne utkom i höstas, Tio lektioner i matlagning, längtar efter att läsa!!

onsdag 13 november 2013

Maria Montazami till Gudrun Schyman: "Jag är en feminist i en väldigt ung stadie"

Är man sjuk så ser man på teve. Det är väl en regel och helt tillåtet även under dagtid?
Skriver så för att jag, precis som min mamma, skäms om jag ser på teve på dagen, det kunde vara okej för henne om hon samtidigt stickade. Så är jag uppfostrad.

Men nu såg jag just det här programmet på kvällstid. Det var en upplevelse. Maria Montazami har ju tagits till svenska folkets hjärta. och snart tror jag det blir en serie i USA med Montazamis i Sverige då allt bisarrt vi gör får vara med. Som Kardashians ungefär ... men mer svenskt då??

I alla fall, igår gjorde Maria och Gudrun Schyman en tårta tillsammans. Bara en sån sak. Och talade feminism. Jag älskar oväntade möten. Maria blev djupt chockad över att Gudrun slickade på sina fingrar "inför tevekamerorna!!!" - men i slutet av programmet tog även hon detta djärva steg. Och tyckte om det.
Och vet ni vad hon sa när Gudrun frågade om hon var feminist: "Jag är en feminist i en väldigt ung stadie."

Här kan ni se mer om Gudruns och Marias samtal, tårta och fingerslickning och till och med få receptet. Lånade bilden från TV3. Bingo Rimér var också med men han sa, inte oväntat, inte en enda sak av intresse.

Lunginflammation stod inte på önskelistan

Just lunginflammation var väl inte det jag just nu önskade mest. Men det fick jag. Klagade till min doktor, nu får det ändå räcka ...
Vissa år är skitår, svarade hon och skrev ut penicillin och en hostmedcin som gör att jag känner det som om mitt huvud sitter i en madrasserad cell.

Men jag blir omhändertagen.

Igår såg Ellen och jag de sista otroligt spännande avsnitten av Breaking Bad. Jag har många olika synpunkter på denna serie, men den är verkligen skickligt dramaturgiskt uppbyggd och faktiskt alltmer spännande ju mer man ser. Och det är alltid lite sorgligt när man ser det allra sista avsnittet.

Idag kommer några andra ompysslare. Men segt är det, det måste jag säga.

måndag 11 november 2013

Än klappar hjärtan - och som jag grät

Jag vet inte om det är jag  som missuppfattat något jag läst. Men jag trodde Helena von Zweigbergk sa att hon med Än klappar hjärtan ville skriva en lyckligare bok än de smärtsamma relationsböckerna Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte längre här. Två bitande romaner om skilsmässa med stark igenkänning.
Så när jag nu idag, i alla fall nästan, stod på benen ville jag läsa!
Jag började på Än klappar hjärtan och jag hann inte långt förrän mina tårar började rinna.
Den här romanen handlar om tre systrar, deras män och barn och deras mamma i ett kritiskt och dramatiskt skede i livet. Plötsligt lossnar fördämningar, gamla hemligheter kommer fram i ljuset och det finns inte längre tid för förställningar och spel.

Så skickligt och inkännande skrivet och så underbart att möta en hel grupp människor och se livet ur deras olika perspektiv.
Jag tänker inte berätta vad den handlar om för jag vill själv inte ens läsa på böckernas baksida där texten så ofta förstör en känsligt uppbyggd intrig.

Men jag kan säga att jag blev så berörd och jag tycker Helena von Zweigbergk skrivit en smärtsamt fin  roman med temat hur hemligheter vi döljer för varandra ligger där och skaver, i åratal, decennier och ger skador djupt in i själen. Inte bara på dem hemligheterna direkt berör utan på hela familjer. Det handlar om hur viktigt det är att prata, att söka efter den ärlighet man kan. Och också att våga stå för den man är.
Så skenbart lätt det är att inbilla sig att man har monopol på sanningen som oftast är mångfacetterad som en kristall. Vi vill skydda våra liv, kanske av rädsla, kanske av feghet. Och det blir så fel.
I den här bokens prisma lyser och glöder det av olika människoöden som alla berör mig.

Och som jag grät ... Jag tycker ni ska läsa den!

söndag 10 november 2013

Virkar gröna och vita rutor och vill bli frisk

Tycker verkligen inte om att skriva om sjukdomar. Eller att klaga. Men nu är jag kraftlös som en kokt spagetti, har huvudvärken från helvetet och feber och det bara pågår.
Jag är så dum! Jag vet ju att jag inte har någon mjälte =är extra infektionskänslig), ändå går jag inte och tar sprutan.
Och blir sjuk.

Seg i huvudet. Klarar inte ens mina vanliga korsord, orkar inte läsa, inte skriva så klart. Det jag gjort är följande:
1. Virkat gröna och vita rutor till en Hammarbykudde till Miltons nya rum. Den blir sådär men han blir nog glad.
2. Idag har vi sett sista säsongen av Breaking Bad, Ellen och jag. Sex avsnitt på raken. Ohyggligt spännande.

Nu sitter jag i alla fall upp. Jag blev uppiggad av ett gulligt svar på mitt förra inlägg från Tinka med tips om en jättetrevlig blogg.


Alla är sjuka, jag vet. Svinnovember, som min bror brukar säga.  Nu vill jag bli frisk!!

torsdag 7 november 2013

Under den gråa ulliga pläden

Om någon eventuellt undrar över min tystnad så beror den på att jag ligger under en grå ullig pläd och skakar. Någon slags influensa helt enkelt och de tankar jag tänker är lika ulliga och luddiga som min pläd. Men jag dricker varma drycker och försöker återhämta mig.
Krya-På-Tips mottages tacksamt!

måndag 4 november 2013

Mina elefanter och jag och skrivron


Jag undrar om det är hösten eller ålder som gör att jag har ett sådant absolut oavvisligt behov just nu att få någon slags ordning. Det är inte helt lätt. Jag älskar mina saker och man samlar på sig en del.
Men just nu röjer och sorterar jag, skapar plats och måste det för att kunna andas. Så känns det.
Förra veckan var det skrivbordet. Jag har haft massor med pennburkar, små pryttlar, kontorssaker mm på den fina hyllan på mitt skrivbord. Nu kände jag att det störde min blick.
Jag måste ha något med mera tyngd. Och vad har mera tyngd än elefanter? Jag flyttade ner mina afrikanska elefanter som jag köpte en gång i Sydafrika och de gillar att bo på hyllan framför mig. De känt sig lite osynliga ett tag, meddelade de. Nu tågar de fram alldeles framför mig på led.
De är datumelefanter. Varje månad ska man vända på en elefant så att man ser hur många månader som gått. På bilden står novemberelefanten åt fel håll men jag brydde mig inte om det, han får stå så på bilden. Snart tågar de åt samma håll allihopa. Men i januari är det dags att vända på elefant nummer ett.

Små vardagliga saker piggar upp mig.
I soprummet där man inte får ta saker (dum lag!) hittade jag igår ett jättefint gammeldags syskrin, där fick alla nålar, knappar med mera plats. Och den gamla sylådan med små fack blev en otroligt ordentlig sminklåda.

Ja ni förstår, sortera, kasta ordna. Det kanske är så mycket kaos i mitt huvud just nu att omgivningen måste vara välstädad. Vad tror ni?

söndag 3 november 2013

Ska jag gå i ide som ett litet Mumintroll?

Regngråa skyar över Stockholm idag, allt var grått när jag vaknade och jag var trött. Gick en promenad med ett ljummet regn som piskade mitt ansikte och tänkte dystra tankar. Svinnovember kallar min bror den här månaden och jag har svårt med mitt humör. Det känns sorgesamt och långsamt och gruvsamt inför vintern. Vi borde nog göra som Mumintrollen. Bädda in oss för vintern, sova tillsammans i ett stort varmt hus under mjuka bolster och vakna när våren spritter i våra kroppar.
Så känns det idag. Ensamt och grått. Skiner solen i morgon lovar jag att ett gladare jag skriver några rader. Det är märkligt hur mitt vanligtvis ganska glada och jämna humör dippar när det mörknar.

lördag 2 november 2013

... och av bokstäverna bildar man ord, mirakel


Allt är för tillfället bokstäver i min lille mans liv. Det är fascinerade. När vi åker buss letar han skyltar hela tiden och stavar sig fram. När han badar gör vi ord på väggen med självhäftande bokstäver. På kylskåpet finns andra bokstäver och bästa leken är att jag gör korta ord som han får läsa. Och han älskar att samma bokstäver kan bli så många ord.
Han står på tröskeln till en alldeles ny värld av böcker och läsande och det är så roligt att vara med.

fredag 1 november 2013

Mitt livs mening

"När livet tar slut, tar det slut. Ska ens liv få någon mening, måste det få det dess förinnan, kanske inte konstant men åtminstone glimtvis.
Ett sådant glädjeämne, åtminstone för mig, är barnbarnen. Och här kan man ju faktiskt tala om ett evigt liv: flisor av en själv lever kvar i kommande generationer."
Så fint skriver min vän Enn Kokk i sin mycket läsvärda blogg.

Jag håller med. Och jag utvidgar barnbarn med barn också.
Det som ger mitt liv dess djupaste mening det är mina barn och mitt älskade barnbarn.