https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 19 mars 2014

Vemod är ordet för dagen

Jag står i fönstret på mitt hotell i Sundsvall. Min stad.
Bara det att bo på hotell där man en gång hörde hemma. 
Genom fönstret ser jag upp mot Busbacken. Där intill ligger de röda tegelhus som var min sista adress som bofast i Sundsvall.
På Tivolivägen 14 bor jag inte längre 
Inte min lilla fina mamma heller. Hon var den sista av oss fem som lämnade adressen.
Jag åker inte förbi där. Då skulle jag minnas hennes ivrigt väntande ansikte när jag kom och hennes vinkning när jag for. Möts vi igen, tänkte jag alltid de sista åren..
Sen kom den dagen..
Man saknar lilltanten i fönstret, sade en granne. Jag saknar henne också, lilltanten som var min mamma..
Pappa saknar jag också. Han skulle ha fyllt 103 idag. 
De vilar i frid. 
Jag saknar dem.

8 kommentarer:

Marina sa...

Det är ofta vemodskänsla går hand i hand med besök på tidigare bostadsorter.

Enn Kokk sa...

Själv kommer jag inte till mitt gamla Juniskär längre. Jag skulle ju kunna ta tåg till Sundsvall och sen ta buss eller taxi dit. Men väl där skulle jag ha ingenstans att ta vägen.

KaosJenny sa...

Vemod går ju ofta hand i hand med känslan av att man haft det bra. Kram

Anna-Karin sa...

Fint skrivet!

Eva Swedenmark sa...

Marina, så är det, påminnelser om ett liv som inte längre finns skapar vemod.

Eva Swedenmark sa...

Åh Enn, visst är det en märklig och sorglig känsla. Något 'är oåterkalleligt slut och lever bara i ens minne.

Eva Swedenmark sa...

Jenny, ja vemodet går hand i hand med minnet av lycka när jag ser upp mot huset där vi levde. Visst är vemod ett vackert ord!

Eva Swedenmark sa...

Tack Anna-Karin!