https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 5 april 2014

Vad är din inre bild av din barndoms landskap och stad?

Tänkte när tåget susade fram upp mot mina gamla hemtrakter: så präglade vi är av vår barndoms natur. Vilken stark hemkänsla jag får när jag närmar mig de stora skogarna, de ensliga husen. Granarna.
Egentligen gillar jag inte ens granar. De som fanns på min tomt på ön tog jag ner. Ändå är det sådan hemmakänsla med granskogarna och naturen i södra Norrland.

När jag åker över skånska slätter känner jag ingenting. Här klappar mitt hjärta.
Ja man blir präglad!

Nyss frågade mig dottern om vad man menar med stenstan i Sundsvall. Ännu en prägling. Så ska en stad se ut, menar jag. Sundsvalls stenstad är ett typiskt exempel på en 1890-talsstad med sina 51 kvarter genomkorsade av 7 längdgator och 11 tvärgator. När Sundsvall brann ner i slutet av 1800-talet bestämde man sig för att inte bygga upp en stad med små trähus igen utan det skulle vara bastanta stenhus. Det är det också i Sundsvalls centrum. Stora vackra hus. Jag drömde en gång om en våning i något av de husen och föreställde mig hur vackra de skulle vara. Den drömmen är nog nerlagd.
Men fortfarande tycker jag att som Sundsvall - så ska en stad se ut.

Vad är din inre bild av din barndom landskap och stad? Det undrar jag.


11 kommentarer:

Johanni Larjanko sa...

Vd lustigt, jag bloggade precis om ett på sätt och vis relaterat ämne: sommarstugan: http://larjanko.sve.fi/blogg/article-57043-355963-du-vet-att-det-ar-var-nar?_=1396731507986

Pettas sa...

Din fråga föranleder ett eget inlägg:)
Bara på min "mammas gata" har så mycket förändras
När jag vandrar genom min barndomsstad så ser jag det jag ser, men det gamla finns där också, det jag upplevde som barn.
Jag är med i en grupp på FB som heter Du som delar med dig av Åland och vi har roligt. Minns, diskuterar, funderar osv. En del har mängder av underbara bilder från tider som flytt. Bredvid mitt skrivbord har jag två stora lådor fyllda av diabilder, en del från mitt Mariehamn. Jag vågar knappt tänka på skatten som jag vet att finns där plus i alla gamla fotoalbum. Det väcker minnen. Och en önskan, längtan att få skriva ner och dokumentera
Undrar när jag ska ta mig tid till allt detta?

Granne med potatisodlaren sa...

Ja, hur är det egentligen när nästan inget finns kvar? I min barndoms kvarter är alla blåsippebackar, kvarter med låga hus och äppelträd rivna. Istället finns motorvägar, industriområden, höghus och småstadens kvarter hukar.

Jag hör inget alls när jag susar förbi Vireberg i Solna, men mitt hjärta dansar när jag kör över bron till Öland. Där finns det som präglat mig. Öppna vidder, enorm himmel, vågor, vatten och historierna som de äldre berättade.

Tur att jag har hittat till älvens strand där landskapet och älven på minner om vårt platta barndomsland.

Visst är det spännande att vi är så präglade av var vi lärde oss att gå och leka. Du av de härliga husen i Sundsvall och skogarna ute vid er stuga. Det finns en sak som jag saknar ibland och det är just de hus som byggdes vis sekelskiftet i sten för det finns inte mer än en handfull här.

Eva Swedenmark sa...

Johanni, så fint du skriver. Nu gav du mig inspiration till ett inlägg om de kantstötta kopparna i min sommarstuga!

Eva Swedenmark sa...

Pettas vilken skatt. Och vilken rolig grupp att vara med i. Om jag bodde kvar i Sundsvall skulle jag uppfinna en liknande grupp. Jag har så många böcker om sågverken i mitt distrikt och vill veta mer om kvinnornas liv där.
Spännande hur du ska ta hand om din bildskatt!

Eva Swedenmark sa...

Eva, så sorgligt med din barndoms förstörda Solna. Men så fint du säger om Öland, att den får ditt hjärta att dansa.
Jag jag tycker det ör spännande med de minnen vi bär i vårt hjärta och hur det präglat oss.

Margareta Wahlén sa...

För mig är det söder, närmare bestämt Gotlandsgatan där vi ungar lekte på bakgårdarna men även på gatan. Hoppade hage, gick till söndagsskolan på Frälsningsarméns 3.e kår. Gick med mamma och köpte mjölk hos de vitklädda tanterna i mjölkaffären, som hällde upp mjölken i vår kanna från de stora mjölkkannorna och fascinerades av fiskaffärens "gråtande" fönster. Sedan har jag också fina barndomsminnen från Ljungaverk i Medelpad där vi bodde några lyckliga år. Alla spännande lekar nere vid timmerrännan och de kalla baden i Ljungan där vi lärde oss simma. Således både stad och land i min barndoms värld, en värld där mycket har förändrats men jag känner ändå en slags lycka när jag går på söder. Så mycket finns kvar av mina miljöer. Ljungaverk har jag inte besökt bara åkt förbi, mycket har säkert förändrats men naturen är lika vacker som jag minns den!

cruella sa...

För mig är det förstås också skogen men även det öppna odlingslandskapet kring Storsjön och med fjällen i fonden som får hjärtat att slå.

Stenstaden var väl förutom brandsäkerheten ett sätt att visa upp den makt och de pengar som fanns, ironiskt nog tack vare skogsråvaran och träindustrin?

Eva Swedenmark sa...

Margareta, dina ord väcker så många minnen hos mig av min egen uppväxt. Mjölkflaskorna, den iskalla Ångermanälven ...
Tänk att du bodde i Ljungaverk :)

Eva Swedenmark sa...

Cruella, ja kära nån. Min pappa skulle aldrig ha velat bo i ett stenhus i Sundsvalls innerstad, han såg dem verkligen som sågverkspatronernas maktbyggen. Man kunde besöka museet i Sundsvall och se dels patrons matsal, dels ett litet sågverksarbetarkök. Vi satt alltid i köket, det lilla fattiga men prydliga, pappa och jag.

Eva Swedenmark sa...

PS Cuella, jag förstår verkligen att vyerna sv sjö och fjäll och skog i Östersund präglar starkt med den mäktiga skönheten i landskapet