https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 28 april 2014

Jag undrar varför jag så länge teg och uthärdade i stället för att anmäla?

Maria Östlin heter fotografen som tog bilden av mig
Det är lätt att inte riktigt ta in obehagliga händelser, förminska dem, för att man inte riktigt klarar av att inse att man till exempel är utsatt för hat eller förföljelse.
Så var det för mig. Det är ganska länge sedan nu men jag berättar om det i en intervju i det aktuella numret av Må Bra i en intervju av Anki Sydegård och med bilder av Maria Östlin.

Det var en kvinna som blev kär i min dåvarande man och därför utsåg mig till hatobjekt. Med stora bokstäver skrev hon mitt namn i centrum: Eva Swedenmaric är rasist. Hon satte upp en löpsedel i affären där vi alla handlade: Eva Swedenmaric plågar barn.
Hon skickade efter allt som tänkas kan i mitt namn, som hon stavade fel så jag förstod att det var samma upphovsperson. Och ringde och ringde och la på luren.
Hela tiden sa jag till mig själv att det är knäppt, men jag försökte mildra den oro jag kände över vad som skulle bli nästa steg.Teg och uthärdade, kan man säga.

Till slut gick jag till polisen och fick hjälp. Men jag har funderat ibland på vilken tid det tog för mig att anmäla förföljelsen och hur jag försökte vifta bort något som var  obehagligt.
Ja, en historia som hände mig en gång.
Det var intressant att återuppleva historien när jag berättade den för journalisten som tog kontakt med mig.

Vill ni läsa finns den i Må Bra - tyvärr finns ingen länk till artikeln!

En fundering: Detta var väldigt obehagligt, ändå ingenting om man jämför med det förfärliga näthat många drabbas av idag ...  Och jag fick hjälp av polisen.

8 kommentarer:

Pettas sa...

Jag undrar om man ändå innerst inne tror att det obehagliga ska gå över, försvinna, att man vill förlåta för att man vet att någon är sjukt sjuk. Det är kanske därför man förhärdar sig och drar ut på saker som man borde ta i genast.
Det är ju så svårt att förstå, så svårt att ta till sig.
Skönt att du tog tag i trollet

Eva Swedenmark sa...

Pettas, jag tror att du har rätt. Man hoppas det ska försvinna om man blundar. Och jag insåg ju att kvinnan hade svåra problem, tyckte synd om henne trots allt. Men till slut blev det för mycket.

Karin sa...

Så alldeles överdjävligt jobbigt! Och tragiskt, för det handlar ju om en mycket sjuk människa. Skönt att du fick hjälp när du väl anmälde.

Ännu värre för att nätmobbade personer idag!

Marina sa...

Jag tror att det ligger mycket i det att man tror och hoppas att det är övergående och att det "löser sig ändå". En fruktansvär tobehaglig upplevelse och det var ju skönt att du till slut tog beslutet att anmäla.

Eva Swedenmark sa...

Karin, håller med, värre idag. Och jag fick väldigt bra stöd av polisen när jag äntligen anmälde.

Eva Swedenmark sa...

Marina, man vill ju bara att sånt ska ta slut. Sedan trodde jag inte att polisen skulle ta mitt fall på allvar, det var det bästa i historien att de faktiskt gjorde det.

Margareta Wahlén sa...

Vilken förfärlig historia. Har ibland tänkt på det där med stalker. Hur hemskt det måste vara att vara förföljd av någon och inte veta hur man ska göra för att bli av med personen. Jag tror som de övriga säger att man inte vill se problemet först. Som så ofta stoppar man huvudet i sanden…men starkt gjort av dig att ta tag i det hela och bra att du fick god hjälp av polisen. De kan behöva lite positiva omdömen!

Eva Swedenmark sa...

Margareta, det var riktigt obehagligt denna gång. Jag ville gärna berätta just därför att jag faktiskt fick hjälp när jag äntligen insåg att jag inte behövde klara detta på egen hand.