https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 7 maj 2014

Jag hör inte längre till i den stad som en gång var min, minnen finns men det är inte hemma

Frusen Eva på torget i Sundsvall
Det har gått många år sedan jag flyttade från Sundsvall men det har alltid varit staden i mitt hjärta. Kommer kanske alltid att vara det. Staden där jag föddes och där mina kära föräldrar är begravda.


Men det var så underligt när jag var på snabbvisit i Sundsvall i helgen. Det var visserligen kallt och blåsigt och ogästvänligt. Men det var något annat också. Den hemska insikten att jag inte hör dit.

Alla mina riktpunkter har liksom försvunnit. Nej inte alla så klart, stenstaden ligger där, Busbacken, gator jag känner igen. Men inga caféer nästan inga biografer, inga affärer.

I mina minnen ser jag en helt annan stad befolkad av människor jag känner och - det kanske är det viktiga: som känner mig.
Nu gick jag omkring på Storgatan utan att se en enda bekant. Jag var inte hemma där. Jag satt i Vängåvan och tittade på min barndoms fontän. Måsarna flög som galna över parken och jagade bort mig.
Jag gick in på det som var Dahlmans fina varuhus där jag i och för sig aldrig hade råd att handla. Men allt var ersatt av en labyrint av fruktansvärda gallerior som bara skrek ut budskapet köp köp.  Jag flydde.
Minnen finns, men det är inte hemma.

Det kändes konstigt. Känner ni igen upplevelsen av att inte längre höra till i den stad som en gång var er?


4 kommentarer:

Anna sa...

Ja, från Uppsala, där jag växte upp. Trots alla fina gamla byggnader och trots att det egentligen är finare längs ån nu. Och trots att en syster med familj, min mamma och vänner bor kvar. Det är inte min stad längre.

Eva Swedenmark sa...

Anna, visst är det en märklig och kanske lite sorgsen känsla, Anna!

Margareta Wahlén sa...

Stockholm är min stad och jag känner mig hemma. Åtminstone på söder, på vissa gator, vid Sofiaparken där jag lekte. Många återvänder ju till sina "boplatser" i vuxen ålder eller när de blir gamla, men det förutsätter nog att man har kvar en krets av vänner och att man har vistats där i omgångar. Hemma är nog där man har sin familj, sitt aktiva liv, sin utkomst. Fast det är inte lätt att säga hur det är. Det är nog olika för alla. Man kan ju faktiskt vara "hemma" på flera platser!

Eva Swedenmark sa...

Vet du, Margareta. Jag inser att Stockholm också blivit min stad. Sundsvall finns som ett minne, mitt kära Stockholm som en närvaro jag trivs i. Men känslan av att Sundsvall var mest bara minnen var ny för mig.