https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 19 maj 2014

Varför är saknaden större än närvaron i ett nu som ändå är bra?


Jag är på min ö. Ensam denna helg. Det är lite tomt och ödsligt i huset som stått ouppvärmt hela vintern. Kylan finns kvar i väggarna trots sol ute. Eller är det kyla inuti mig.
Förra helgen slängde vi en del av de gamla möblerna när sopbåten kom. Nu gapar vardagsrummet tomt. Som om ingen bor där. Det är oeldat i öppna spisen.
Jag stänger dörren dit.
I köket finns moster Kickans broderade bonad: Var glad i hemmet. '

Jag är glad. Sorgsen också. Det vandrar liksom hand i hand.
Jag ser mig runt i huset där våra barn växt upp. Huset som vi nu äger tillsammans, barnen och jag.
Jag har för mycket tid att fundera på hur allting var och allting blev. Oftast när molnen samlas i mitt huvud går jag ut på tomten och arbetar, grävande är bästa medicinen mot grubbel som ingenstans leder.

Nu har jag ont i axeln och får ingenting göra. Har ändå flyttat den blå soffan tillbaka till dess gamla plats.
Allting är lugnt, tryggt och välbekant.
Varför är jag ändå inte så lycklig vissa helger? Varför är saknaden större än närvaron i det nu som är så fint. Ändå.

Det är så paradoxalt. Jag är en människa med stort behov att vara ensam. Jag är en människa som hatar att vara ensam, som vill höra röster och ljud omkring mig.

6 kommentarer:

Karin sa...

Det måste ju finnas rum för vemodet också. Men du skulle kanske ha tänt en brasa i vardagsrummet i alla fall. Det är en sådan lyxig känsla att elda brasa inne när det är sol och varmt ute!

Och det är klart att man blir dyster om man inte får gräva, det som är den mest rofyllda och harmoniskapande syssla som finns.

Eva Swedenmark sa...

Karin du är klok. Nu var jag dumsnål igen. Klart jag skulle ha tänt en brasa, det hade jag gjort om andra än jag varit där.
Och det där med grävandet är så sant, mycket harmoniskt. Det skänker mig frid att beskära buskar också. Ingetdera får jag göra, klart man blir dyster. I synnerhet när det inte finns några glada röster omkring som leder bort vemodet.

Margareta Wahlén sa...

""Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans…" vemodet följer oss mitt i lyckan… det går inte att komma ifrån och även om jag har en man vid min sida, så innebär det inte att jag också stundtals kan uppleva en ensamhet också mitt i samvaron med andra. Säger som Karin, du skulle tänt en brasa med värme och ljus till dig själv och sedan efter grävandet i jorden lyssnat på Svenska Psalmjazztrions vol. 1 "Blott en dag" till ett glas rött! (vi hade konsert med gruppen i går i kyrkan, makalösa musiker! och MUSIK!). Det här med att flytta soffan inte bra för din arm…var rädd om dig kära Eva.

Eva Swedenmark sa...

Margareta, att flytta en tung kökssoffa på egen hand var nog en av mina sämsta idéer. Jag blockerar förnuftet när jag får en idé i skallen. Annars håller jag med - borde ha tänt en eld!
Det låter underbart med musiken i kyrkan!

Anonym sa...

Eva, jag tror du kräver för mycket glädje av dig. Vilken författare skulle inte vara lite nedslagen om man inte kunde skriva för att axeln var dålig? Jag tycker du nästa gång tänder brasan, sätter en rolig film o datorn och äter lite gott och accepterar att det är inte så kul när man inte kan skriva och när det känns lite ruggig och kallt och ensamt. Och så tar du nästa båt hem och går på bio och träffar lite folk så du glömmer bort onda axeln och tänker: ok, jag får göra annat tills jag är bra i axeln och det ska vara enkla och roliga saker för att ha ont är tillräckligt jobbigt :) Kram Jane

Eva Swedenmark sa...

Det var klokt sagt Jane. Och du har så rätt i att mina krav på att det ska hända saker, vara livligt och roligt är för stora. Jag behöver verkligen träna mig i att göra just det du säger. Inte tycka det är ett nederlag att ta båten hem och gå på bio till exempel :) Kram!
Sen är det ju också en bra idé om trevliga vänner kommer och hälsar på?