https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 30 juni 2014

Gråväder är skrivväder

Hoppas Frankrike vinner, då blir farmor glad! Det sa min lille Milton, nu på resa till Österlen. Det kallar jag framgångsrik indoktrinering. Han var hos mig när den förra matchen med Frankrike spelades och jag försökte sjunga franska nationalsången för honom. Men insåg att han redan somnat.
Jag få väl gå och nynna Allez les bleus för mig själv i kväll.

Jag är kvar i stan, i väntan på det fantastiska solskenet och värmen. Det kommer. Men just nu är allting grått grått utanför mitt fönster.
Inte så grått längre i mitt sinne dock - känner att en sommarglädje börjar spira i mig. Och som skrivarvännen Annika Estassy säger: Gråväder är skrivväder.

söndag 29 juni 2014

Smultrondagar och kvällsskräck

Bara glädje när Milton och jag plockar årets första smultronstrå
Det är väl vädret som gör mig lite dyster. Att man alltid ska vänta sig strålande sol bara för att almanackan säger sommar. Jag hade också så magiska dagar ensam med Milton på ön att när han åkte på semester med föräldrarna blev det tomt.

Jag är inte van vid att det är tomt i det lilla röda huset. Jag kände lite sorg och mycket ensamhet men försökte tänka på sonens kloka ord om att acceptera det jag känner utan att döma mig själv.
Så jag fixade den godaste lilla silltallrik, tog en öl och en snaps och såg en fotbollsmatch. Detta är nog en unik händelse i mitt liv men jag hade litet kul i min ensamhet. Det kändes bra.

Väldigt bra - ända tills en mus  pilade över golvet. Jag kan inte hjälpa det men jag tycker det är så fruktansvärt äckligt. Dom är ju söta, mamma, säger döttrarna. Det är som om jag skulle säga till dem att kackerlackor (deras fasa) är mysiga små djur.

Jag satt stel som i en serieteckning några sekunder, skrek inte. Men sedan reste jag mig. Stängde bestämt dörren men hela min goda stämning försvann. Jag kröp ihop i min säng och läste en fantastiskt bra bok, mer om den sedan.
Jag somnade. Vaknade till grått tungt väder. Sorgmodig stämning.

Bestämde mig för att det inte är ett tvång att stanna utan att det ska vara en glädje.
Tog morgonbåten till stan, till den musfria lägenheten. Det var varmt och välkomnande. Jag träffade fina vännen Ev. och vi pratade och pratade. Det kändes så bra.
Jag är glad att jag åkte in. Och  att jag har två fina ställen att vara på.

lördag 28 juni 2014

Jag djupdyker i min egen historia minns och blir berörd

Jag och Leif Biureborgh gör en intervju med Eldridge Cleaver i Alger 1969. Se nedan en länk till vår intervju i DN

Vännen Ulla och jag följde Stokely tätt i spåren.
Ibland djupdyker en i sin egen historia.
En förfrågan från Hans Larsson på Arbetarrörelsens arkiv om artiklar om svart makt jag skrev på sextiotalet fick mig att minnas, bli nostalgisk och samtidigt lite berörd av den unga människa jag var, så lätt entusiasmerad, så brinnande.

Vill ni läsa om Svart makt i Sverige på sextiotalet, se mina artiklar i Tidssignal (om Stokely Carmichael tillsammans med Ulla Lundström) och intervju med Eldridge Cleaver i Alger (tillsammans med Leif Biureborgh) så har ni en länk här.

http://www.arbark.se/2014/06/svart-makt-i-sverige

tisdag 24 juni 2014

Jag är inte ett träd, jag kan flytta


Jag såg ett så bra citat på Facebook.

Om du inte trivs där du är
Flytta
Du är inte ett träd

Jag undrar ibland varför vissa citat fångar mig. Det här grubblade jag på en lång stund, det är ju så skenbart enkelt. Men det kanske nådde mig någonstans. Jag har ibland en känsla av att jag fastnat. Det gäller inte hur jag bor. Det fungerar  - även om jag hellre ville bo mer kollektivt.
Det är mer något i mitt sätt att tillbringa mina dagar. En slags lojhet som smugit sig på. En oföretagsamhet som jag ogillar.
Jag tar till mig tanken och låter den gro i mig. Varifrån kommer den smygande känslan hos mig att jag inte gör det jag vill, inte lever som jag egentligen vill.
Jag får väl grubbla, på ön, när jag kommer dit, under björkarnas susande.

måndag 23 juni 2014

Förlåt gnället - men jag brottas med elfel och Folksam!

Underbar midsommar med paus från el-eländet här hemma. Nu är det vardag igen, jag är i stan och går igenom förödelsen. Skadan är anmäld till Folksam  så klart men nu har jag brottats med deras eländiga icke fungerande dataformulär för anmälningar hela morgonen så nu är jag sur. Det har hänt mig förut. Vill de göra det svårt att anmäla? Jag som ändå är van vid både skrivande och datorer har ett elände med detta. Förra gången jag hade skador i lägenheten gav jag bara upp.

När jag ringde och anmälde denna skada den 13 juni måste jag dra mitt ärende för tre olika handläggare och blev kopplad runt hela tiden. Sen har jag inget hört och när jag försöker anmäla är det datakaos hos dem och anmölan jag omsorgsfullt skrivit suddas bara ut. Hallå Folksam vad håller ni på med.

Nu har jag gnällt. Nu ska jag fortsätta gå igenom vilka elektriska apparater som inte fungerar. Eelektrikern kommer snart. Min gamla dator dog i elkraschen så nu håller jag på att lära mig min nya.

Usch vad jag gnäller men ibland måste man få göra det. Åh jag hatar när saker och företag bara inte fungerar!

Förlåt gnället!
Men elkrånglet i lägenheten och sedan Folksams icke fungerande mottagning av ärendet gör mig bara galen.

torsdag 19 juni 2014

Jag tänker inte låta mitt sinne mörkna utan glädja mig åt ljuset

Sommarkram 2013

Det ska ju regna dan före midsommarafton så jag tar det lugnt. Eldar i öppna spisen.
Vädret är ett mindre problem. Ett större är att Milton fått vattkoppor. Stackars gubbe. Han har så sett fram emot midsommar så hoppas mest av allt att han kan komma även om han är lite svag. Då får vi göra en egen liten stång här på gården.
Jag minns en sommar för länge sedan. Då både Elin och Emil var här och hade vattkoppor.

I mitt minne finns så många midsomrar, just här. Ibland med över fyrtio personer som sov och tältade överallt. Hur orkade jag då, undrar jag? Lagade mat, hade tre barn ... men det gick och roligt var det dessutom.

Men varje år ny midsommar, man får ta det som det blir tänker jag. Snart kommer de första firarna i min familj. Det är vackert, det är vemodigt. Det är väl så med midsommar. Som min morbror Nisse alltid sa. "Ja nu vänder det, nu mörknar det."

Jag tänker i alla fall inte låta mitt sinne mörkna utan glädja mig åt ljuset, just här, just nu.

onsdag 18 juni 2014

Jag försöker fålla den trasiga flaggan, hissas ska den!


Igår när Annica kom förbi - vi har ju hus på samma ö - fick hon ett gott skratt. Jag satt i soffan nästan hela jag insvept i den svenska flaggan som brukar vaja så fint på min flaggstång.
Nej det var ingen nationalistisk yra utan bara flaggan som blivit helt trasig och fransig i kanten. Sonen vägrar hissa en trasig flagga så med mina bristande sykunskaper försökte jag sy ihop den.

Minns ni slöjden?
Vi fick sy för hand: ett jättelikt örngott med små små stygn, babykläder, en grov linnehandduk. Brodera våra namn på en påse och jag svor över mina tretton bokstäver. Fruktansvärt oinspirerande.
Syfröken var brutal. En gång i sexan hade vi läppstift på oss på lektionen. Då fick vi ställa upp på led framför tvättstället och gnugga bort det. Det kanske är sådana saker som gjorde att jag aldrig blev bra på att sy?
Alla dessa meningslösa saker som skulle utföras för att de skulle utföras. Det har jag aldrig gillat.
Nu ska jag hissa flaggan och hoppas att stygnen håller i blåsten!


tisdag 17 juni 2014

Det surrar och snurrar - hur ska man kunna skriva då?

Tänk er att mikron, mjölkskummaren, datorn, en massa sladdar, routern och så  vidare bara upphör att fungera. Det blev så för mig.

Jag kände mig lamslagen först. Nu har jag ägnat dagar åt att kolla vad som inte fungerar efter branden i mitt elskåp. Ny dator, en massa nytt och det är så trögt att förstå hur man gjort tidigare med en massa sidor till exempel. Måste göra om alla mina bokmärken och minns knappt hur jag gjorde.

Bloggen har jag inte ens orkat tänka på, hur skulle jag kunna formulera något klokt när det bara surrar och snurrar i huvudet? Men snart landar jag. I grönskan förhoppningsvis och då blir det nog bättre igen.

fredag 13 juni 2014

Det hade kunnat börja brinna när jag sov: Känner mig som David mot Goliat när jag tampas med JM

Jag var så glad i morse. Milton sov över. Vi var på topphumör. Men så gick teven inte igång, lamporna blinkade, all el var konstig. Jag försökte på mitt opraktiska sätt att fixa det hela i min elpanel. Men det ville sig inte riktigt, all el krånglade. Lyckades få hit en reparatör och medan han var på väg började det ryka ur elpanelen, lukta fasligt illa och tjuta. Jag var rädd.

Han fick byta hela panelen, trädetaljer var helt brända, små matare till golvvärme mm var totalt brända och överhettade. Med mera. Hela dan har gått åt till reparation - världens mest tålmodige och duktige elektriker kom.

Nu har jag lyckats få igång datorn, men en massa elprylar bara dog och det blir krångel med försäkringsbolag. Jag tänker: Vad bräckligt vårt samhälle är. Utan el vad gör man! Kylskåpet slutade funka, mikron och spisen och radion, sladdarna och datorn ... Nu har några saker börjat fungera men jag är rädd.

För elektrikern sa: Det hade lika gärna kunnat börja brinna när du inte var hemma. 
Eller när jag sov, tänker jag.

Det är sådana här gånger man vill bo i hyreshus med den gamle sortens rejäle vaktmästare. Nu ringde jag ansvariga i huset men - min lägenhet, min el, mitt problem, ring ditt försäkringsbolag.

Själv tycker jag kanske det blir ett problem för alla om min lägenhet brinner? Elektrikern tyckte att alla elcentraler borde gås igenom, kanske var det kablar som inte satt som det skulle med mera .. ja ja vi får se vad som händer.

Men jag antar det blir som när jag försökte tidigare att tampas med JM som är ansvariga för en massa slarv i huset de byggt. De "glömde" till exempel att montera ihop köksfläkten som dinglade löst i ett igenskruvat skåp. Nä, nä, sa de - det skulle du ha meddelat tidigare.
Deras slarv har orsakat mig flera elräkningar mm men de är så stora att de bara struntar i en liten kunds klagomål.

Känner mig som en David mot Goliat när jag ska tampas med JM med flera.

onsdag 11 juni 2014

Jag öppnar dörren till sommaren



Jane vattnar och skapar
Vi har haft några skrivdagar på min ö, Jane Morén och jag.
En lång härlig kväll satt vi och pratade riktigt på djupet om vad vi vill skriva.
Elden brann i öppna spisen och tankarna djupnade.
Klockan fem på morgonen vaknade jag och kände att jag ville skriva, jag visste vad jag ville skriva också.
Armen värkte inte jag skrev. Ett nytt kapitel senare städade jag huset, putsade mässingsmorteln, satte saker på plats inför sommaren. Det kändes alldeles underbart.
Det var som om jag öppnade dörren till sommaren.

Och alla blommor - fyra vallmo blommar. Rhododendronbusken slår rekord.
Gullregnet är som en sky över Elins och Ellens hus.













Det är galet blommigt ljuvligt underbart och det bästa är att det knoppas och blommar i mitt huvud också.

söndag 8 juni 2014

Sommaren rullar igång och blommorna prunkar i trädgården på ön

Vi klipper selektivt, vallmon sparar vi. Och lupinerna
Första riktiga sommardagen på ön. Gräset var så högt, Milton och jag vadade igenom höga strån när vi kom ut.
Vildmark när vi kom, nästan park när vi åkte - tack vare flitiga klipparna Elin och Fredrik som kom och klippte, och klippte.
Det är en hästjobb när det är så högt tätt gräs men nu är det så fint.

Vår magnifika Rhododendronbuske lyser. Och vi sparade så klart våra lupiner och vallmon som jag älskar.

Vill ha fisk!Igår kväll var vi ensamma Milton och jag. Vi tände en eld och myste i soffan med den fantastiska barnboken Vill ha fisk av Aslaug Jonsdottir (översatt av min bror John). Den är så finurlig i sin syn på de vuxna som vill så mycket men förstår så litet. Jag fick läsa den tre gånger i rad.

Så sommaren rullar igång, en skrivsommar hoppas jag. Klart jag bloggar, och jag ska putsa på några manus jag har. Och umgås med vänner och familj.


lördag 7 juni 2014

Unga tar upp kampen mot maffian och vägrar betala "pizzo" - beskyddarpengar


Intressant artikel av Bertil Wall i Dagens ETC den 2 juni om kampen mot maffian på Sicilien

Maffian på Sicilien, Cosa Nostra, märker man som turist inte mycket av. 

Men maffian finns och är fortfarande stark. När jag kom hem och gick igenom veckans tidningar hittade jag en så intressant artikel i ETC om hur unga på Sicilien för en kamp mot maffian.
Det känns hoppfullt att "Addio Pizzo" startades av unga studenter i Palermo som tröttnade på att maffian, Cosa Nostra, hade kontroll över allt. Tog betalt för sina tjänster av minste affärsinnehavare som tvingades betala "pizzo" - beskyddarpengar. 
Addio Pizzo betyder Farväl Beskyddarpengar.
 Idag betalar cirka 80 procent av affärsinnehavarna i Palermo pizzo så det är en mäktig - och grym - organisation de tar upp kampen emot. 

Tack ETC för alla intressanta artiklar, måste jag utbrista! Jag har bara råd med en dagstidning. Nu har jag valt Dagens ETC.

"Maffians makt endast kan brytas om vanliga medborgare vågar berätta vad de sett och hört. Det är ledorden för organisationen Addio Pizzo, som genom att påverka konsumenter får allt fler att vittna mot den organiserade brottsligheten på Sicilien.
– Vi har under många år levt med
slutna ögon och munnar, men min
förhoppning är att vi om tjugo år kan
ställa oss upp och skämmas över vår
tystnad, säger Edoardo Zaffuto, tales-
man för Addio Pizzo."

fredag 6 juni 2014

Vilka smaker tog jag med hem från Sicilien?

Hemma igen. Ingen balkongutsikt längre över Isola Bella i sol på morgonen. Inte mina två fina döttrar att dela rum med. Vi lyckas med det och det är för det mesta bara trivsamt.
Det blir lite speciellt att komma hem efter att ha umgåtts så intensivt. Det blir lite för tyst kan jag tycka. Men så är det. Jag är lycklig över denna vecka.

Vad tar man med hem från Sicilien - som matglad person. Mest ljuvliga minnen av vällagad mat. Men jag hittade också min favoritost: Formggio i sale peperoncino - gudomlig ost med någon slags stark chili i, jag åt den till frukost varje dag. Tjejerna gillade den inte alls, men jag karvade flitigt av den stora osten.

Det är svårt att ta hem mat. Det blev drickbara saker i stället. Grappa, älskar jag. Limoncello, en favorit och så Mandelvin, Mandorla, hemgjort i en liten by där vi var. Iskallt ska det njutas och det är himmelskt.

Förr köpte jag alltid Amaretto men jag har tröttnat på det, för mycket Björnklistersmak. Och Prosecco finns bra och billigt på systemet. På bilden nedan ser ni fynden och på bilden ovan balkongutsikten.



torsdag 5 juni 2014

Kärleken till den goda enkla maten


Mina böcker, de medhavda, tog slut så fort. Och inte har jag böcker uppladdade, omoderna människa som jag är. Jag vill ha riktiga böcker. Så jag rotade runt i den lokala bokhandeln/tobaksaffären och hittade denna bok: The food of love Cookery School av Nicky Pellegrino.

En grupp kvinnor  kommer till Sicilien för att lära sig laga mat av den vackre Luca Amore. Det underbara i boken är att det handlar om mat, siciliansk mat, sida upp och sida ner. Så jag läste vällustigt och tänkte på vilken restaurang vi skulle gå till just denna dag.

Mat älskar vi i min familj. Dotter Elin grät av lycka när hon på restaurang i Italien fick sin första riktigt goda italienska pizza - så skulle pizza smaka. Och hon grät en gång till när hon åt Pasta al Vongole.

Jag grät nästan när jag åt en Pasta al Vongole på  Rosso Peperoncino i Taormina i veckan. Så fantastiskt god var denna enkla rätt. Goda råvaror, tid för kryddor och ingredienser av bästa kvalitet att smälta ihop ... det är italiensk mat.

onsdag 4 juni 2014

Lämnar vackra vilda Sicilien för min ö, min själs landskap


Hej då vackra ö. Nu kommer jag hem till min lilla stillsamma ö. Inget hav som stormar så att röda flaggan hissas. Inga vilda berg. Men min ö. Min själs landskap. Där jag trivs bäst.
Men utflykter är underbara och äntligen fick jag uppleva det levande färgstarka matglada Sicilien.

På stranden har jag läst en roman om matlagningskurs på denna ö som leder till både det ena och det andra. I den är alla sicilianare gudomligt vackra. Det är inget jag tänkt på. Men jag har tänkt på att det är väldigt många på denna ö som kan en  hel del svenska. Så även om jag inte har varit här förut förstår jag att det är många svenskars favorittillhåll.
Och många svenskor blir kvar, meddelade oss igår en glad svensktalande ortsbo.
Men jag far hem.


Min ö väntar. Sommarön.

tisdag 3 juni 2014

En egensinnigt påhittad blivande klassiker: Mördarens apa av Jakob Wegelius


Det är sällan man läser en så egensinnigt påhittad,  fantasifull och dramatisk roman  med en så samtidigt vänlig underton där kärlek och vänskap är som en god varm ström genom boken. Mördarens apa är en bok jag önskar alla barn och vuxna

Jakob Wegelius nya bok Mördarens apa är en sällsam och omsorgsfullt skriven historia om ett gåtfullt mordfall.
Den börjar i Lissabons hamnkvarter, tar oss över haven till  en indisk maharadja.
Det är en historia om mörka hemligheter och svåra brott, men även om vänskap, hopp och förlåtelse. Mördarens apa är en fristående fortsättning på  Legenden om Sally Jones från 2008 som jag nu kommer att kasta mig över med största läshunger.

Vilken ovanlig, fantastisk och märklig roman detta är.
Historiens berättare är en gorilla, Sally Jones, maskinist på lastskutan Hudson Queen. Hon och hennes vän, sjömannen som kallas för Chiefen, blir inlurade i en skum affär. Hudson Queen går under och Chiefen blir oskyldigt dömd för mord.
Sally Jones startar en lång  kamp både för att rentvå Chiefen. På den vägen träffar hon bland annat den goda och begåvade fadosångerskan Ana Molina och dragspelsmakaren Luigi Fidardo.

I boken finns svartvita precisa bilder av alla personer. Precis som boken är så minutiöst skriven är bilderna också så precist och utsökt tecknade.

Det här är den mest välskrivna, fantasifulla och egensinniga ungdomsbok jag läst på länge, en blivande klassiker och en given Augustprisvinnare.


måndag 2 juni 2014

Maten var mödan värd - till och med de 124 trappstegen

Vi läste på nätet om en fantastisk undangömd liten familjerestaurang, La Barcaiolo, vid en fiskehamn, en strand, långt borta men nära.
Så vi gick dit. Och maten var fantastisk. Vi satt ute, myggorna surrade lätt.
Havet kluckade och maten var otroligt vällagad.
Vi gick ned med ganska lätt steg ner när vi väl hittat vägen, det var väldigt många trappsteg.
Med lite tyngre steg och fyllda magar gick vi upp.
124 höga trappsteg.
Men det var så gott.
Maten var mödan värd.

söndag 1 juni 2014

Neil Gaimans "Oceanen vid vägens slut" är ett mästerverk, läs den!


Killen i pocketshop på Arlanda blev glad när jag köpte Neil Gaimans senaste, Oceanen vid vägens slut. Omedelbart började vi prata. Om Gaiman om hans fantastiska böcker  där verklighet och fantasi blandas på det mest otroligt vackra och spännande sätt. Båda hade vi misslyckats med att få biljetter till Gaimans framförande i Stockholm nyligen. Jag försökte och försökte men misslyckades. Det var sorgligt men jag kunde lyssna till samtalet med honom på Youtube tack och lov och blev ännu mer förtjust än tidigare.

Jag köpte boken på engelska, trodde inte den kommit ut på svenska. Det har den i översättning av Kristoffer Leandoer så den ska jag skaffa när jag kommer hem. Jag vill kunna njuta av varje detalj i hans vackra språk, även om jag förstår engelska ganska bra är det nyanser jag missar. Men det här är en bok man läser om. Och om igen.
Det är ren magi, skulle jag vilja säga, denna bok om bland annat magiska krafter  och om vänskap

Neil Gaimans roman är ett mästerverk. Man dras in i sedan länge glömda händelser där en liten pojke drabbades av stor ondska och fann djup vänskap .
En medelålders man återvänder för en begravning till sin barndoms trakter, sätter sig i en bil och åker på måfå. Men hans undermedvetna leder honom till en bondgård, han sätter sig vid kanten av en damm vid en bondgård vid vägens slut och börjar minnas.
Och vi är med honom i de dramatiska skeendena vid denna damm eller är det kanske en ocean.? Och vilka är bondgårdens invånare. Vad är minnen, vad är verklighet, vad är dröm? Vad minns man själv av sin barndom?

Jag hamnar i ett drömlikt tillstånd när jag läser den och det är en bok jag aldrig vill ska ta slut! Tyvärr gjorde den det så nu ska jag läsa om den.