https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 14 oktober 2014

Att sträcka ut sin hand, att inte vända bort huvudet, är att visa mänsklighet

Jag lider så av att se alla tiggarna på våra gator. Det är svårt att förstå och svårt att veta vad man ska göra. Jag har känt mig maktlös. Minns hur stolt jag var över mitt land i Frankrike, hur jag berättade att på våra gator finns inga tiggare.
Nu finns det och det är svårt att hantera. Man ger lite pengar, men min känsla av skuld, av att inte räcka till, den finns.
Självklart är det stora politiska lösningar som sträcker sig genom Europapolitiken som måste till.

Men vi behöver ju inte bara se undan  i väntan på detta.

Man kan göra som Elin till exempel. Hon brukar tala med en ung kvinna som sitter vid vårt Konsum. handla lite åt henne, ge henne pengar.  En ung kvinna med barn hemma i Rumänien, med sjukdom, utan någonting. De kan kommunicera genom hennes bror på italienska.

I helgen hade polisen rivit lägret där de bodde, slitit iväg tältet och deras få saker. Nu hade de ingenting. Elins upprop på Facebook gav kläder, gav ett nytt tält.
Visst känns det fruktansvärt. Vi sover i våra varma hem, de är lyckliga över ett tält och de varma kläder vi skänker av vårt överflöd.

Ändå är det  en utsträckt hand. Det är att visa mänsklighet, det hon gör.
I stället för att vända bort huvudet.
I stället för att låtsas icke-se gör man det lilla man kan i sin egen närhet.
Åtminstone det.
Det är medmänniskor det handlar om.
Människor som vi, men människor som saknar allt.

7 kommentarer:

Anna/notonmusic sa...

Vad fint Eva, det du berättar om Elin. Kanske den yngre generationen kan "hantera" situationen bättre än min egen generation, det känns så ibland.

Eva Swedenmark sa...

Anna, ja jag ville berätta det. Det blev liksom så enkelt och självklart för henne att sträcka ut handen utan en massa baktankar. Jag tycker om det. På samma sätt som hon i kväll lär en grupp papperslösa grunderna i svenska på Röda korset.

Margareta Wahlén sa...

Så rätt det du skriver och så fint din Elin hanterar en svår verklighet. Själv går jag oftast förbi, mitt dåliga samvete gnager och jag ger en slant ibland. Försöker också titta i ögonen och säga hej…Inte mycket av en utsträckt hand att komma med…

Eva Swedenmark sa...

Margareta, jag är som du. Det känns inte bra för mig att ingenting göra men jag känner mig så villrådig. Därför ville jag berätta om Elins initiativ. Det blev så enkelt då att i alla fall samla ihop varma kläder hemma i garderoben till den unga kvinnan.

Karin sa...

Bra jobbat av Elin! Men det ÄR ju svårt. Särskilt när man inte kan tala samma språk. Det känns så torftigt att inte kunna kommunicera alls. Annat än genom att ge en slant då och då. Eller göra sig av med lite kläder som man inte behöver.

Risken är ju att man vänjer sig. Att vi faktiskt inte längre tänker på att det sitter en medmänniska i gathörnet och fryser. Och snart är det vinter igen...

Eva Swedenmark sa...

Ja jag känner mig fumlig och skyldig, Karin. Och jag tror att det är alltför lätt att vänja sig, och att inte orka se.

Anonym sa...

Tack för det goda exempel, du berättar om! Det manar mig att göra något liknande.Våga möta en av de hemlösa som finns i min närhet vid tunnelbaneingången och vid närbutiken.Överskrida språkhindret och försöka möta den andra människan som skulle kunna vara jag under andra förhållanden. Att bidra med pengar till Stadsmissionens eller den verksamhet som Anna Silver startat pg 168 49 60-6 är också en möjlighet så länge den skattefinansierade välfärden inte omfattar alla som vistas i Stockholm./Gunilla