Jag lämnade lille gubben på dagis igår. Det regnade men hela barngruppen var ute på gården. Det kniper i mitt hjärta av rörelse när jag ser alla barnen tulta omkring i sina vattentäta galonisar. det är så gulligt. Jag minns hur vi drog på barnen deras mångfärgade galonisar och hur de tumlade omkring som mycket små rymdvarelser på dagisgården. Lyckliga och glada. Smutsiga väldigt smutsiga, i leran och regnet. Men torra.
Känslan kom tillbaka igår. Kanske det inte var de tunnaste galonisarna utan någon mer varmfodrad sort men lika tultiga var de. Armarna står lite ut från kroppen och de springer så gulligt omkring. Kärlek.
Läste i en av mina favoritböcker Klassiska klyschor och K-märkta ord av Staffan Bengtsson och Göran Willis om just galon. Visste ni att det är en svensk uppfinning? De hävdar att ingenting haft en så frigörande betydelse för "barns utomhuslekar (och därmed välbefinnande)" som galon. Denna svenska uppfinning patenterades 1949. Det är plastöverdragen vattenavvisande väv. Galonväv användes flitigt på femtiotalet, minns stoppade galonsitsar, gitarrfodral mm.
Varför tog jag ingen bild? Men ni kan se det framför er eller hur, alla dessa små galontultande barn? Eller ni kanske minns själva hur det var att tulta omkring?
5 kommentarer:
Jag kan faktiskt minnas mina och mina syskons galonisar än idag fast det är så himla längesen, inte minst utslitna gummiband under stövlarna som resåren försvunnit ur och ibland gått av. Galonisar idag känns lite stelare, jag minns våra som tunna och ganska mjuka.
Anna, ja, de där gummibanden! Och alla små rödkindade tultare!
Mina barn är +20 numera och jag känner att det är sååå skönt att ha kommit ur galonisåldern. Det var så himla bökigt.
Men ja, de är bedårande, de där galonistultarna.
Mamma bor med utsikt över ett dagis och hon saknar dem på helgen.
Cecclia, bökigt var det!! Bättre att njuta anblicken nu utan ansvar :)
Skicka en kommentar