https://www.instagram.com/evaswedenmark/

onsdag 10 december 2014

Den blyge Modiano fascinerar trots att hans undflyende minnen irriterar

En blyg Modiano som aldrig talat i en sådan stor församling höll igår sin Nobelföreläsning, jag lyssnade på hans fina tal i natt, framfört med osäker röst men säkert innehåll.
Jag känner mig besläktad med hans syn på författaren som den tyste iakttagaren. Det är så långt från dagens verklighet där författaren först ska skriva sin bok sedan piggt marknadsföra både den och sig själv i olika media och tevesoffor.
Jag tycker om hans beskrivning av författaren: "En  romanförfattare har ofta svårt att handskas med det talade ordet, han har större talang för det skrivna", sa han. "En romanförfattare tiger för det mesta och om han vill låta sig genomsyra av en stämning måste han smälta in i mängden. Han lyssnar utan att märkas på människors samtal." Lite snabböversatt för jag lyssnade på franska men hela talet finns säkert att läsa på nätet.

Jag tycker om denne anspråkslöse besjälade man, besjälad av att skriva fram sina undflyende minnen i ett detaljrikt redovisat Paris.

Böckerna är jag - som jag skrev igår - inte helt förtjust i, de är för vaga för mig. För undflyende. Men jag läste ut de sista sidorna i boken med det vackra namnet i natt: På den förlorade ungdomens kafé, Dans le café de la jeunesse perdue och den sitter kvar i mig på något sätt. Hans sätt att återskapa människorna, framför allt en kvinna. Vem var hon, kvinnan vars röst han tycker sig höra ropa Roland efter honom. Han som inte längre är Roland, utan en skugga på jakt efter drömska dagar i sin ungdom, och minnet av den där kvinnan.
Jag blir motvilligt fascinerad - vem var hon - trots att jag blir irriterad. Det är nog ett bra betyg ändå. Så kände jag inte för de andra böckerna.

Inga kommentarer: