https://www.instagram.com/evaswedenmark/

fredag 31 januari 2014

Någonstans väntar en solig plats

Vietnam, nära Hue

Det snöar och är vått och vindigt. Inte mitt favoritklimat. Karin är i Brasilien, Evelyn i Nice, Björn har nyss varit i Vietnam (jag är svårt avundsjuk), Jenny i Goa, döttrarna drar till Kuba.

Jag ser vänner på resa över hela världen. Börje i Bogota, Matilda i Thailand ... skulle kunna fortsätta en lång stund. Men snart blir det min tur, det tror jag. Just nu undrar jag vad som fick mig att tacka nej till bokmässan i Kerala dit jag faktiskt var inbjuden. Jo jag vet, Helen skulle ju till Galapagos just då och jag ville inte åka ensam.

Men nu ska vi bara genomlida två ruggiga vintermånader. Jag hatar det här
 Hoi An, även fint i regn!
vädret. Sen finns det en solig ö inte långt borta som väntar på mig.

Och vem vet kanske får jag en spontaningivelse att åka iväg, frågan är bara med vem och till vilken ö?
Någonstans väntar en solig plats.

tisdag 28 januari 2014

Förstens och Andrens bokstavsskola



Den lille piraten har bytt bana. Han och jag är numera skolchefer i "Evas och Miltons skola". Hans titelförslag. Jag var mer inne på lärare. Han kallar sig Försten och jag heter Andren.
Han är bra på att läsa men det är svårare att forma bokstäver med små knubbiga fingrar så skolan satsar just nu på att träna bokstavsskrivning.
Annars går mycket tid åt till planering.
Vi gör tidsplanering i små svarta böcker med en elefant på framsidan.
Försten dikterar, Andren skriver.
Det är mycket tid för rast och fruktpauser i planeringen.
Hans dagis hade stängt igår för planering, så han tyckte det passade bra att vi också planerade.

Man avläser verkligen samtiden i de små barnens lekar.

söndag 26 januari 2014

Först whisky i grytan, sen kött och lök och så in i ugnen i fyra timmar

Tio lektioner i matlagningI morse var det skaplig ordning i mitt kaoshem.
Så kan det ju inte vara.
Jag slet fram all min bokföring till köksbordet och bjöd samtidigt  in mina allra käraste på söndagsmiddag. Så nu ligger det grönsaker bland kvittona på mitt bord. I ugnen står en gryta (min nya julklappsgryta) med Lotta Lundgrens recept ur hennes fenomenala kokbok Tio lektioner i matlagning. (Läs den!)
Pulled pork ska det bli. En rätt jag bara ätit en gång, den var himmelsk. Men jag har aldrig lagat det så hoppas den blir god! Man börjar med att hälla whisky i grytan ... sen ska den stå med kött och en massa kryddor i ugnen i fyra timmar minst.
Min planering var att ha rostade grönsaker till, hur nu det ska gå när ugnen är upptagen, jag skulle baka mandelkakor också. Men det ordnar sig nog.
Söndagsmiddagar med min familj är det bästa jag vet!  Både här eller hos någon av barnen med familjer.

torsdag 23 januari 2014

Kanske har jag fel, kanske är det i kaos mina nya tankar ska formas

På väg
Klockan är tre och jag vaknar pigg och vill ha kaffe. Nu sitter jag i sängen med en alltför varm dator i knät, en lagom varm kopp kaffe inom räckhåll.
Jag borde somna om, men jag är pigg. Ingen snarkar i sängen intill mig, det finns ingen jag stör om jag lodar runt mitt i natten, gör kaffe, lyssnar på min egen franska Spotifylista.

Jag flyttar, sorterar och kastar. Kanske har jag vaknat igen efter en ovanligt grå höst. Kanske gör jag plats för nya tankar, nya planer.

Det finns för mycket saker omkring mig som stör. Jag vandrar igen och igen till grovsoprummet, jag kastar gamla papper i papperssoprummet.

Men hur jag rensar så minskar inte högarna. I stället uppstår nya, jag fick för mig att äntligen få ordning på bilderna, mina gamla foton. Nu ligger de överallt i stället för annat jag kastat.

Jag ser framför mig den perfekta ordning i mitt hem
som ska ge mig ro att tänka nya tankar.
Men jag kanske inte är en sån som skapar ordning omkring mig?
Jag kanske skapar kaos i stället.
Det kanske är där mina nya tankar ska formas.
I det kaos jag skapar när jag strävar efter ordning

onsdag 22 januari 2014

Vårdar min lust så lågan inte ska slockna

En låga liten men stadig
Jag är i en period av uppladdning. Det är skönt efter det koma-läge jag tvingades inta när jag blev sjuk i höstas. När jag var sjuk förföll inte bara skrivandet, utan också hemmet, vad snabbt det går.
Nu återupprättar jag det. Jag kastar saker, jag städar skåp. Jag bär upp alla de fotolådor som fortfarande finns osorterade i källaren och gör fynd. Oframkallad rulle från yngsta barnets första vecka till exempel.

Allt medan detta sorterade och organiserande fortgår brinner en liten eld i mig. LUST!
Nej inte den lust ni kanske tänker på ... abbans!
Nej SKRIVlust.

Jag har några manus som ligger och jag tänker njutningsfullt och långsamt på dem. På intriger, på personer. men jag skriver inget än. Jag brukar ibland tvinga mig (minns när jag på nittiotalet arbetade heltid men skrev minst en egen bok om året plus en Emma Vall-bok). Då drevs jag av något annat.
Det är det jag börjar förstå nu.

Jag är varsammare med mig själv, jag är långsammare också. Ingen piska av något slag viner över mitt huvud. Det är förstås också ett problem för en som alltid arbetat under deadlinens hot. Om ingen tvingar så varför ... kan man fråga sig.
Det är där lusten kommer in. Men man måste bädda för den. Pyssla med den lite.
Det gör jag. Vårdar min lust så att lågan inte ska slockna.
Just nu brinner den med liten men stadig låga.

tisdag 21 januari 2014

Tillbakalutad i soffan såg jag Guldbaggegalan

Ja, visst tittade jag på Guldbaggegalan igår, hopkrupen bland kuddarna i min soffa med en pläd runt axlarna.  Jag är svag för att se människor bli glada över priser.

Återträffen, väl värd sina priser
Jag blev glad för att Anna Odells film Återträffen vann både bästa film och bästa manus.  Det är en spännande och mycket tankeväckande film. Och uppenbarligen väldigt provocerande att döma av debatten. Men det var för mig en provokation som kändes berörande och viktig.
Konst som så skickligt provocerar och väcker tankar, det vill jag ha mer av.
Jag blev också så glad över att Lukas Moodysson fick Gullspiran för sin filmgärning. Jag älskar hans senaste film Vi är bäst och undrar över att den inte fick fler nomineringar.

Roligast på hela galan var Filippa Bark som delade ut Gullspiran tillsammans med kulturministern (som INTE såg road ut). Stefan Löfven däremot skrattade så han grät och jag också!
Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne är suveräna i Vi är bäst

måndag 20 januari 2014

Städar bort gamla drömmar, gör mig av med för tunga bördor

Allt man släpar på ... en bild jag tog i Hoi An 2010
Karin på Pettas skriver så fint att hon är inne i en tid av rannsakan av sitt liv och sig själv. Det kanske är en bra tid för det vid denna tidpunkt på året? Jag håller också på med en självrannsakan som känns som om jag städar mig själv fri med såpa och skurborste och sedan släpper ett tungt lass jag släpat på. Rensar i hjärnvindlingarna bland knutar och känslomojs som borde ha städats ut och slängts för länge sen.
Jag är beslutsam
Det är skönt.
Men inte helt enkelt. Det är lättare att städa bland prylarna som jag bär ner till grovsoprummet eller skänker bort.

Svårare med allt det andra som man håller fast vid - for sentimental reasons ... eller vad de nu är. Det är sorgligt men nödvändigt att städa bort gamla drömmar ibland. I synnerhet när de blivit som spindelväv, man går in i dem ibland och de klibbar fast fast de ser så vackra ut, på håll.
Det som en gång var så lätt och skimrande har blivit tungt.
Så jag tog ett tag med kvasten och sopade undan.
Som Liv Ullman sa om hur hon måste släppa den kärlekshistoria hon hade med Ingmar när den var över. Släpp taget, sa hon. Let go.
Jag inser att det borde jag gjort för länge länge sen i stället för att gång på gång gå in i den skira väven.
Jag tar ett tag till med skurborsten.

Mina stora kärlekar i livet

En pirat fyller fyra
Inte kan det undgå någon läsare av min blogg att mina stora kärlekar i livet är mina barn och barnbarn. Män har kommit och gått.
Mina barn och barnbarn består och är kärnan, tryggheten och kärleken i mitt liv.

Igår firade vi familjens fyraåring. Milton. Åren går fort. Nyss bloggade jag om att ett första barnbarn var att vänta. Nu finns också en babysyster i hemmet och Milton är storebror, från att ha varit lillen till att bli den store.
En klok person som jag älskar att prata med och som säger: "Du och jag, farmor" och förtroendefullt kramar mig.

Igår var allt en fröjd för min lille pirat som glatt tog emot uppvaktning och öppnade paket.En alldeles vanlig och alldeles underbar dag då det lilla livet fick dominera. Det man kallar det lilla livet – men som är så stort.

Från att ha varit minsting till att bli storebror, ett stort steg.


lördag 18 januari 2014

Vi fyllde kassarna med varma kläder och åkte till Högdalen, vad kan vi göra mer?

Vi ser dem varje dag i Stockholm, tiggarna från södra Europa. de sitter överallt, även nu, i snön. Vi har fått se bilder av hur de bor. En gång var jag stolt över att leva i ett land där man aldrig såg någon tigga. Där vi tog hand om varandra. Där ingen riskerade att frysa ihjäl i ett hus byggt av pappkartonger i skogen.
Idag skyggar vi med blicken, maktlösa. För vad ska vi göra?

Något kan man göra i alla fall i väntan på att den förändringens vind i politiken vi önskar ska komma.
Så vi fyllde kassarna med kläder som vi i vårt överflöd inte behöver, Ellen och jag, vinterjackor, varma tröjor, skor och åkte till Högdalen idag. Där finns ett av de hemska lägren.
Det värmde mitt hjärta att vi var så många. Mängder av människor kom kånkande på kassar fyllda med varma kläder, filtar, liggunderlag. Bilar körde iväg med allt. Sedan sorterades det. Och överlämnades så småningom till behövande människor.
Vi var många. Det vi gör är en droppe i havet men ändå ett försök att ge värme.
Men vi kan inte ha det så här, jag är rasande över en politik som stöter ut människor, över dessa orättvisor. Över att människor  dör i kylan i det land där det en gång inte fanns några tiggare.
Vi måste ha en förändring. Det är bara vi som kan skapa den.
Folkhemmet tillbaka!

torsdag 16 januari 2014

Min pappa är död men han lever

Min pappa som jag minns honom, ständigt knattrande på sin skrivmaskin
Det finns ju inte bara barnbarn i släkten. En gång fanns också en pappa. Han finns numera bara i våra tankar men är levande där. Min pappa arbetade på Dagbladet i Sundsvall. Han var inte journalist utan annonschef. Men han skrev också roliga tänkvärda kåserier.
Min bild av honom i mitt minne är hur han sitter och knattrar på sin skrivmaskin.  Oftast på det gamla teakbord som idag är mitt köksbord. Visst är han fin!
Mina bröder John och Peter och så jag tycker hans kåserier är läsvärda än idag. Han skrev varje dag under många år i Dagbladet. I kanten hette kåserierna och hans pseudonym var Sam.

Vi har en blogg med namnet I kanten tillsammans. Där skriver vi med ojämna mellanrum in hans kåserier från 1970-80.
Ville bara tipsa. Kul om ni vill läsa. Vi har lovat varandra, brorsorna och jag, att åter bli lite flitiga med att lägga in!

måndag 13 januari 2014

Barnbarn, lycka är vad jag känner när Milton första gången möter sin lillasyster

Milton möter sin lillasyster för första gången
Det här är bara kärlek och lycka.
Igår föddes mitt andra barnbarn, Miltons lillasyster. En mycket liten tjej, 48 cm lång och 2.9 kilo. På SÖS kan man välja att bo på familjehotell så den lilla familjen flyttade direkt in där  efter förlossningen och sov tillsammans första natten, alla fyra.
Igår var jag med när Milton träffade henne första gången. Det var stort. Jag sov hos honom när föräldrarna åkte in och vi väntade ivrigt hela dagen på nyheter.
Han var otroligt stolt. Beskyddande och väldigt ömsint mot den lilla bebisen (inget namn än) när hon låg i hans famn och han milt klappade henne. Han var så lik sin far när han fick sin lillasyster en gång i tiden.
Lycka är vad jag känner.


fredag 10 januari 2014

Karin mot Goliat - gissa vem som vann

Vi skulle ta en sväng med bil idag, Karin och jag. Åkte på enkelriktad gränd där en vräkig stadsjeep placerat sig mitt i gränden i fel färdrikting så vi kom inte fram.
Dessutom stod en till bil bakom jeepen, lika felaktigt. Vi väntade lite, Karin tutade. Ingen reaktion. Mer tuta. Med mobilen i högsta hugg hoppade hon ut och gick mot bilen.
Då dök Goliat upp, stor, musklig, föga lyhörd. Bilägaren. Som trodde han var en cowboy ungefär. Han meddelade Karin att hon skulle sluta jiddra och backa sin bil tillbaka på den enkelriktade gatan så han kunde köra ut - mot enkelriktningen.
– Sluta jiddra? sa Karin. Nä jag tar allt en bild av din bil i stället. Backa!
– Men jag kan ju inte , det står en till bil bakom
– Då tar jag en bild av den också, sa Karin och höjde mobilen.
Goliat fick bråttom in i bilen, han och den andra bilen (hans kompis) backade snabbt nerför gatan (i rätt färdriktning då fast baklänges) och försvann.

Jag säger bara: Jiddra inte med Karin, vad ni gör.
Hon är laddad, med mobil och argument och en vilja av stål.
Jag tycker hon är tuff.
– Du väljer inte dina strider precis, sa jag. De flesta skulle nog inte bråka med den muskelbiffen.
– Äsch! svarade hon och så susade vi nerför gränden.
Jäklar att jag inte tog en bild av Karin framför bilen och Goliat, tänkte jag.

torsdag 9 januari 2014

Mina barn, jag älskar dem - idag är det Elins dag

Elin och jag på ön
Emil och Elin
Äntligen kom syrran! utbrister sonen på Facebook idag och suckar över det trista liv han hade i fyra år med två tråkiga vuxna innan hon föddes.

Ja vad ska man säga? Jag tror inte på honom en sekund. Jo, jag tror att det var underbart att Elin kom den 9 januari 1978 och att han fick en lillasyster - men jag tror inte han menar att de fyra första åren var usla.

Vi hade rätt kul, Emil och jag. Hans pappa var för det mesta på turné och vi bodde där i vår trea på Kammakargatan. Ljuva år i mitt minne.
Och än ljuvare när Elin kom.
Och sen kom Ellen ....
Mina barn, det bästa i mitt liv.
(och nu kommer barnbarnen ....)


Ingenting har för övrigt i mitt liv varit så fyllt av lycka som födslarna av mina tre barn. Jag älskar dem så oerhört och att ha fått lära känna dem och se dem växa upp är den största lyckan i mitt liv. Inte jämförbart med någonting annat.

tisdag 7 januari 2014

Med en Frida i garderoben i New York kan denna familj inte förvåna mig

Vi har en firarvecka, som ni kanske förstått. Mina äldsta barn är båda födda denna vecka. Idag hade vi en överraskningslunch för fyrtioåringen. Hela familjen satt glad och förväntansfull på Gondolen dit Emil lockats av sin ML. Han blev inte förvånad men väldigt glad när han fick syn på oss.
"Den här familjen kan inte förvåna mig, inte efter New York", hävdar han.

Vi var på resa till USA. 89-90 någon gång. Emil hade lämnat sin allrakäraste hemma och han längtade sjukt mycket efter henne. Först var det besök hos vänner i Washington, sedan NY.
"Du får prata med Frida när vi kommer till NY", lovade vi, hans far och jag. Detta var före mobilernas tid så det var inte bara att ringa eller facebooka som idag.
Han längtade.
Vad han inte visste var att vi kommit överens med Frida att hon skulle komma till NY. Den längtande unge mannen skickades ut på promenad när vi installerat oss på hotellet.
"Sen får du prata med Frida!" lockade vi.

Frida smugglades in på hotellrummet, gömdes i en garderob.
Sonen kom tillbaka.
"Nu får jag väl ringa!"
"Visst, ge mig bara väskan i garderoben", sa hans far.
Emil öppnade garderoben och ut klev Frida.
Vilken vecka det blev!

måndag 6 januari 2014

Philomena, en klok och betagande film jag tar till mitt hjärta

Makalösa Judi Dench spelar Philomena, Steve Coogan journalist i denna betagande film
Vilken ljuvlig film som går rakt in i mitt hjärta och ger min hjärna mycket att fundera på. Philomena. En film av Stephen Frears att  älska. Kanske trodde jag att det skulle vara  mest feel-good, så fel jag hade,  den här filmen har både lätthet och  djup som är betagande.
Judi Dench spelar en irländsk kvinna som efter 50 år berättar sitt livs största hemlighet. Som mycket ung  födde hon  ett utomäktenskapligt barn i ett strängt kloster där hon fick slavarbeta i flera år innan barnet slets ifrån henne och adopterades bort.
Hon möter en desillusionerad journalist. Hon berättar sin historia, han lovar att leta reda på sonen om han får  skriva hennes historia (och filmen bygger på en sann historia). Denne son har hon tänkt på varje dag i sitt liv sedan han försvann.
Jag tänker inte skriva ett ord om hur det går, för filmen har många oförutsedda vändningar.
Makalöst berättad, otroligt spelad.
En film att älska helt enkelt.

söndag 5 januari 2014

Självklart med fest där alla är med, ung som gammal

Födelsedagsbarnet i yngre år
Jag smyger omkring. Miltons far fyllde 40 igår och det var en härlig fest. Men vid halv tolv kände den lille treåringen att det räckte med festandet så vi drog hem, han och jag. Han ville absolut sova med mig i en kuddkoja i vardagsrummet och sover där än. Jag tassar omkring och grubblar över detta märkliga faktum att mitt barn fyllde 40.
Hallå! Det var ju jag som gjorde det. Nyss. Fyllde 40.
Det här förstår jag inte riktigt.
Men det är underbart med fester. Igår ägnade vi i familjen hela dagen åt att laga en massa olika rätter, sen var det fest med libanesiskt mattema på teater Reflex i Kärrtorp.
Det var en så underbar blandning av människor från olika tider i Emils liv, människor med olika erfarenheter och olika relationer, från tidiga barndomsvänner som fortfarande finns i vår liv till senare nya härliga vänner.
Jag bara älskar att det är så självklart att vi umgås över generationerna på en fest.
Det blir en sådan värme och trygghet i det.
Alla hör självklart till.
Tänk om det vore mer så i vårt samhälle.

torsdag 2 januari 2014

Vi sov i en kuddkoja på golvet

Det var en tid när jag obekymrat sov i bagagenätet på tåget till Paris och vaknade pigg och glad.
Glad var jag i morse också, men kanske lite stel?
Treåringen M ville sova i en koja framför teven, så vi tog min bäddmadrass, husets alla filtar och kuddar och  vad mysigt det blev. Jag låg vaken och tittade på honom när han sov fridfullt och det var något av det sötaste jag sett.
Frukost intogs på en stor bricka på golvet=madrassen i kojan. Kanske var madrassen i tunnaste laget eller så har jag blivit vekligare med åren.
Det var i alla fall härligt och jag anar att den lille i fortsättningen vill sova i en koja på vardagsrumsgolvet.
Å andra sidan - vad gör det? Det var mysigt.

PS: Innan vi somnade läste vi Solägget av Elsa Beskow och Vad gör djuren sen? av Nicola Davies

onsdag 1 januari 2014

Ett nytt år då vi blir en del av förändringen

Det känns bra att tillbringa nyårsafton och nyårsdagen med de människor man älskar mest. Igår lyxmiddag med familjen, fyrverkeriskådning på kajen och champagneskål.
Idag tittar jag in hos Miltons föräldrar och tar sedan med mig den lille mannen på bio med mera.
Det känns som om de människor man vill tillbringa mycket tid med vill man också i årets första skälvande dagar ha kontakt med, om inte IRL så i alla fall via vänliga rader på vad det nu kan vara av sätt att kontakta varandra.

På nyårsafton ringde vi alltid till varandra, mina föräldrar och jag, min faster Elsa, mina bröder.

Jag ringer mina bröder.
Till föräldrarna och Elsa finns inte längre fungerande ringlinjer men jag tänker på dem och någonstans utifrån kosmos känner jag kärlek strömma till mig från dem.

Men nu blir det "Emil och Ida" med Milton, det är årets första dag och jag vill verkligen att detta blir ett år som med Johan Cronemans kloka ord i DN igår blir ett år för förändring:


"Det finns en kollektiv kraft som (för) länge legat i dvala. Om 20–30 år säger vi kanske att allt började, igen, i Kärrtorp, en söndag i december 2013. Det är inte extrema aktivister till höger, eller vänster, som skall få förändra världen, och livet, det är faktiskt en uppgift för alla. Det kan kanske också rädda oss.
Mitt nyårslöfte blir att försöka bli en del av den förändringen
"

Det får bli mitt nyårsslöfte också.