https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 31 december 2015

När jag gav mig själv nyårslöftet att sluta vara så tapper - och höll det

Jag nyårsafton 2008, gladare och ärligare idag
Jag vill önska alla en härlig nyårsafton och ett Gott Nytt År. Hoppas ni firar som ni själva vill. Allra helst tillsammans med vänner, familj.

För några år sedan, ja ganska många nu, var jag en ledsen liten människa. Jag hade inte kommit över en skilsmässa som var hemsk, jag hade flyttat, mitt tidigare så lugna liv var upp och ner. Den man jag träffat och tyckte om, ja det var komplicerat, han firade med sin familj.
Men jag ville jag inte berätta för någon hur jag kände.
På Nyårsafton brukade vi samla många vänner hemma hos oss. Glatt och rörigt!
Denna nyårsafton hade jag inget att göra, hade inte haft kraft att ringa någon, bjuda någon.
Vi skulle ta en liten middag jag och döttrarna innan de gick på fest, det gjorde vi.
– Men är det säkert att det är okej för dig att vara ensam, frågade de innan de gick, alltid så omtänksamma.
– Visst! sa jag käckt och jag trodde nästan det en stund.
Tills dörren stängts.
Då kom tårarna.
Jag kände mig så fruktansvärt ensam, övergiven, ledsen. Men jag höll allt inom mig, jag ville inte belasta någon med min sorg. Jag ville inte att någon enda i hela världen skulle tycka synd om mig.
Jag som aldrig brukar ta lugnande piller gjorde nu det. Tog två. Rullade in mig i mitt täcke, grät och sov över tolvslaget.
Det var hemskt.
Jag var inte ens ärlig på bloggen.
Så här skrev jag då:
"Det är strax midnatt. Döttrarna och jag åt en härlig middag - räkor, lax, löjrom. Vi drack bubbelvin, fnittrade och skålade. Det kändes bra. Det var mina barn jag ville vara med ikväll.
Nyår är lite ångest. Hur blev året, hur kommer det att bli? Jag vill ha stillhet på nyårsafton, hade alltid svårt med de vilda festerna ett tag när man skulle ha så roligt men sällan hade det.
Så stillhet fick jag - men blev det inte lite mycket stillhet nu, när döttrarna kramade mig och gick? Missförstå mig inte, jag ville verkligen att de skulle gå på roliga fester med sina vänner och jag njöt av den kväll vi tillbringat tillsammans. Jag är ingen martyr, jag valde själv att vara ensam vid midnatt.
Men jag inser att det är den första nyårsafton i mitt liv som jag är ensam när klockan slår tolv. Det är en känsla som inte är helt bra. Jag stängde av ljudet på mobilen för att jag inte orkar prata med någon, jag messar i stället. Då slipper jag säga att det blev lite för tyst. Då kan jag skriva de kärleksfulla orden jag vill säga, låta mera oberörd än om jag sådär lite nonchalant ska svara:
"Nej, jag är ensam, det är helt okej."

Det var inte helt okej. Jag mådde så mycket sämre.

Jag lovade mig själv då att jag skulle sluta vara tapper på det viset. Att jag skulle berätta, i alla fall för mina närmaste, hur jag kände. Sluta försöka dölja sorg jag kände.
Jag tror det var ett nyårslöfte jag hållit.
Och livet vände. Som det gör.
Idag känner jag ... lycka. Det innebär inte att allt är perfekt alltid. Men jag vågar på ett helt annat sätt både möta min sorg och dela den. Och då känner jag också så mycket mer glädje och tacksamhet över mitt liv.

onsdag 30 december 2015

Inget Paradis med chokladen i den asken

Idag lämnar jag de stora existentiella världsfrågorna och filosofin och undrar: Varför har chokladen i Paradis-askarna blivit så äcklig?
Vi brukade unna oss en Aladdinask till jul. Och ja, jag åt allt, även den mörka med körsbär fast jag tog trillingnöten först.
Och så Paradis med de goda ljusa bitarna. Bra. Men i år: Vilka äckliga chokladbitar i Paradisasken med fyllning som smakar kemilektion.
Och sliskig choklad.
Och ingen trillingnöt.
Vart är vi på väg?
Aldrig mer Paradis! Hellre två goda praliner från Chokladfabriken är den kemiska Marabouchokladen i Paradisasken.

tisdag 29 december 2015

Teveserier i pyjamas - sen klär vi på oss, går ut i världen och hem igen

På allmän begäran: Just nu ser vi Americans
En gång om året, i juletid, när vi stressat av. Sedan julen fladdrat förbi, sedan vi njutit av all mat och alla klappar, kastat allt papper och det som blev över. Då äntligen sover vi hur länge vi vill och ofta har vi en teveseriorgie. Tittar till sent på natten. Äter frukost till ett nytt avsnitt, hela tiden i pyjamas.

Till slut är vi trötta på det.
Klär på oss och går ut i världen.
Den förvirrande världen där det är lika mycket folk på gatorna som före jul, alla har stirrig blick och kassar och affärerna skriker ut sina REA Billigt .......
Vi återvänder hem, till pyjamasen, de tända ljusen, knäcker några nötter. Och läser.
JA läser!!!

måndag 28 december 2015

Hej syster! Är du obror?

Är du obror? Alltså okamratlig? Ett av årets nyord som presenteras idag.
Kamrat är ett könsneutralt ord.
Men att kallas obror?
Jag skulle nog aldrig kalla en kvinna obror?
Skulle studsa om någon kallade mig obror.
Känns inte som ett ord jag vill använda även om det är en lite kul sammansättning.
Men så grabbig!

Jag skriver, alltså är jag

Jag skriver, alltså är jag. Jag inser alltmer att det är så. Om jag inte skriver, formulerar mig, blir jag stressad. Något saknas. Det är inget odödligt jag skriver men lusten att formulera mig, att skriva mig, finns alltid.

söndag 27 december 2015

Julen i mitt hjärta, en betraktelse om jul, skrivande, barn och drömmän

Tiden går för snabbt, men jag ska inte klaga. Det kanske beror på att jag fyller mina dagar? Jag blev lite orolig när jag insåg att de små vita julstjärnor jag satte upp i gardinstången julen 2014 hängde kvar 2015. Det är rätt fint .... tror de får hänga kvar till 2016 också.

Julen var fin, jag firade med barn, barnbarn, exman. Tomten kom. Fina klappar, många innehöll gåvor till andra än mig själv, jag som har det mesta, som filtar till frusna flyktingbarn, sådana viktiga saker. Det är så lite vi kan göra, ändå har vi så mycket. Men det vi kan göra får vi försöka att också ta itu med.

Jag har förstående barn. De har hört mig klaga över min gamla skrivare, den jag fick av ABF 2005, inte så bra! Nu fick jag en ny fantastisk skrivare i julklapp, så jag kan skriva ut mina manus, säger de. Och fina bilder av barnbarnen.

Det är väl en bra summa av mitt liv just nu: Mina älskade barnbarn och mitt underbara yrke som författare. I vår kommer min nya roman "Om ni inte börjar leva gör jag slut" på Ordberoende förlag.

Om ni inte börjar leva ...  ... jag tycker varje dag ska levas, jag känner tacksamhet för varje dag. Den behöver inte fyllas med de mest fantastiska upplevelser. Men där ska finnas skrivande, där ska finnas kontakt med barn och barnbarn. Det är livet för mig just nu.

Kärleken då, undrar ni? Inte så mycket just nu. Men vem vet vad det nya året ger? Och kliver ingen drömman in i mitt liv får jag väl i stället fantisera om en, skriva om honom i en ny bok?  Uppfinna honom.


torsdag 3 december 2015

Den lille prinsen: Läs den, köp den, älska den, sprid den



Ibland funderar jag på vilka böcker jag älskar och vill sprida till hela världen för att de är vackra, kloka, fyllda av eviga sanningar, samtidigt lättlästa och alldeles underbara.
Ja vad säger ni?
Det blir inte så många men en som definitivt är med på topplistan är min älskade Den lille prinsen, Le petit prince av Antoine de Saint-Exupéry(Modernista, översättning Nova Gullberg Zetterstrand och Henrik Petersen)

Först, för länge sedan, hade jag den i en totalt underbar inspelning på en LP. Det var Gérard Philippe som läste på den ljuvligaste franska med sin speciella röst.
Vill höra den igen.
Men nu finns ju också den magiska boken som passar alla från 5-100 i en fin nyöversättning på Modernista förlag.
Har du inte läst, köp den, läs och bli lycklig.

Den är såld i 140 miljoner exemplar och översatt till 260 språk, det är inte bara jag som älskar den!

Den ensamme flygaren störtar i öknen och hör plötsligt mitt i ingenstans en liten röst som ber honom: "Rita ett får åt mig." "Dessine-moi un mouton."
Det är den lille prinsen, han som älskar en ros, men som nu gett sig av från sin planet och hamnat på jorden. Han iakttar människornas märkliga beteende, så träffsäkert, lär sig av en räv vad vänskap är. Och inser att kärleken han har till sin ros gör den alldeles unik.

"Det är bara med hjärtat du verkligen kan se"

Ja hur ska man kunna göra denna filosofiska, vackra kloka bok rättvisa på några rader.
Jag säger bara: Läs den! Köp den! Sprid den! Älska den!

tisdag 1 december 2015

Adventskalender, salig att ge och att få


Doften av köttgrytan med chili och choklad som puttrat så långsamt i min spis i nitton timmar. Familjemiddag med mina nära och kära, barn, barnbarn, bror med familj. Mina bästa människor.
Köttgryta, tända ljus.

Sedan saffransglass och hjortronglass och alldeles vanlig vanilj till lille M.
Vi pratar och skrattar, Julstjärnan är uppe och adventsljusen tända. Våra kinder rosiga av vin, våra ögon glitterglada. Snart jul. Min familj.

Minsta E
Nu är det december, en månad av glädje, givande och tända ljus.
En gång var jag förälskad i en man som med tindrande ögon kom till mig varje år 1 december med 24 paket bundna på ett rött sidenband. En vuxenadventskalender. Det var romantik.

Nu har jag gjort en paketkalender till lille M i stället. 24 små lådor med bild av familjen utanpå, med spännande innehåll. Så rolig att ge. Att se hans ögon tindra. Nästa år är det lillasyster Lilla E:s tur också, men hon får vänta ett år.
Minsta E, hennes första jul. Hon kom som en mycket liten tomte till festen.

lördag 28 november 2015

Tro inte att vägen är sandad för att du en gång gett ut en bok

Vet ni att jag har en författarsida på Facebook nu? Eva Swedenmarks Författarsida.
Jag blir jätteglad om ni går in och kanske vill gilla den?
Här är adressen: www.facebook.com/evaswedenmark.forfattare

Där skriver jag en hel del om just hur jag skriver, varför jag skriver, vad jag skriver om.

Jag skriver om hur svårt det är ibland. Hur man visst kan bli refuserad trots att man fått 33 böcker utgivna. Och om hur ledsen och hopplös man känner sig då. När det som de brukade gilla plötsligt bemöts med en axelryckning.

Tro inte att vägen är sandad för att ni en gång gett ut en bok. Det är en allt hårdare bransch där så mycket mer än din bok läggs i vågskålen på många förlag innan du blir utgiven. Tror du att det är en slump att så många mediakända personer får böcker utgivna? Det är det inte. Marknaden styr där som överallt.

Nu har jag just lämnat ett manus till det fina bokälskande Ordberoende förlag som inte först sneglar på vad marknadsavdelningen ska säga utan först bestämmer om de gillar manuset.

"Om ni inte börjar leva gör jag slut" kommer min bok att heta och den ges ut i vår. Fine Michael Ceken gör omslag just precis nu.

fredag 27 november 2015

Svart fredag vilken dum import - jag vill konsumera mindre inte mer

Det finns importer och importer - några är riktigt usla.
Idag översållas min mail av meddelanden om Black Friday. Jag förväntas tydligen vilja köpa saker billigt för att det är en svart fredag.
Sluta!!!
Jag vill inte ha importen svart fredag till Sverige. Måste vi importera alla dumheter?
Vi hade en svart fredag för några veckor sedan. En av de svartaste fredagar jag upplevt.
Det är inget bra namn och det är en dum företeelse bara avsedd att få oss att konsumera mera till säljarnas fromma.
Jag vill konsumera mindre.
Jag vill inte ha några svarta fredagar. Jag vill inte ha Halloween heller för den delen för att tala om en annan dum import.

tisdag 24 november 2015

En god gärning inte prylar i jul - ingen robotdammsugare i mitt hem

Världen är galen. Hörde just på nyheterna att Handelns institut ... vad de nu heter, har utsett robotdammsugaren till Årets julklapp.
Vilken värld lever de i?
Inte i min.
Så urbota korkat som världen ser ut nu att utse en så onödig pryl till Årets julklapp. Så pinsamt.
45 procent av de utfrågade i en undersökning nyheterna berättade om ville ha gåvor, välgörenhet ... alltså: Goda gärningar,  inte prylar som Årets julklapp.
Skäms på er Prylhandelinstitutet!

måndag 23 november 2015

Guillou uppfinner Hamiltons vackra smarta syster Johanne


Nu har jag läst min första e-bok. Tyvärr har jag ingen läsplatta så jag läste på macen, lite krångligt. I synnerhet för mig som gillar att stryka under och kommentera. Men nu var det så jag fick den så det fick gå.
Klart jag blev nyfiken på en bok som både Ann Heberlein och (enligt rykte??) Ebba tycker är feministisk.
Jan Guillou har nu kommit till den femte boken om nittonhundratalet, sett genom familjen Lauritzens ögon, Blå stjärnan. Denna gång är det Lauritz vackra smarta döttrar som driver handlingen.

Nöjsam läsning! Fast jag blir också full i skratt. Här har Guillou skapat en kvinnlig Hamilton, den perfekta kvinnan av överklass, Johanne Lauritzen, vacker, smart, stark, litterturvetare, spion, förförerska, alltid lika korrekt och välklädd och helt suverän i säng som i strid, lugn och överlägsen. Men det här är ju en saga så jag köper det.
Och tycker det är kul.
Johanne, hamnar  i Stockholms illegala värld av spioneri,  rekryterad av en brittisk spion- och sabotageorganisation. Med kaptens grad i den brittiska armén  hamnar hon i strid med SS-styrkor i Norge, tyska gränsvakter, räddar Norges judar på flykt, dödar och förför.
Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.

Det här är också en saga som utspelar sig i en överklassmiljö jag inte vet något om. I titthålet är det nästan parodiskt hur de pratar och beter sig. Ett arakaiskt språk och levnadssätt.
En detaljstudie i överklassliv helt enkelt.

Guillou måste ha haft jättekul när han skriver om all mat som inmundigas. Undrar så om han åt sig igenom allt detta på prov nör han läste boken?
Det känns som om maten intresserat honom mer än de erotiska utsvävningarna, den är riktigt lystet beskriven, maten alltså.

Han har också fördjupat sig i en överklasskvinnas funderingar kring kläder på fyrtiotalet. Vad har man på sig på Cecil, Grand? Han beskriver verkligen kreationerna. Om det stämmer vet jag inte, men jag köper det. Allt utom detaljen att sextioåriga kvinnor bantar sig smala när de känner att deras förmåga till förförelse avtar? Gjorde de? Jag tittar på bilder av gamla släktingar på fyrtiotalet, inte sjutton skulle någon komma på den absurda idén att banta ner sig för att bli förföriska i min arbetarklassmiljö? Men det kanske också är en överklassmarkör, lite som man kan se otroligt avmagrade franska överklasskvinnor i den åldern?

Blå stjärnan är i alla fall ett tidsdokument som är nöjsam läsning.
Synd för Hamilton att de levde i skilda tidsepoker, han och Johanne. Men de kanske inte skulle ha varit älskande utan mera syskon om de träffats?

söndag 15 november 2015

Det var inte den här framtiden vi drömde om den dagen i Paris

Så unga och förhoppningsfulla i Paris en gång
Om vi fått en framtidskamera den där dagen då vi stod utanför tidningen L´Humanité i Paris och någon visat oss 2015 års terror i Paris hade vi aldrig trott att en sådan framtid som de senaste dagarna var vad som skulle inträffa.

Paris. Min stad en gång. Eller kanske alltid staden framför andra i mitt hjärta Dit vi flyttade Leif och jag, och levde ett fantastiskt år tillsammans. Som jag hade längtat dit ända sedan jag var barn. Nu var vi där. För att leva, skriva, älska, uppleva denna magiska  stad. Det är oförglömligt i mitt minne. Och det gör så ont att  tänka på de senaste dygnen.

Mina barn drog också till Paris för att leva, läsa. Som så många andra. Jag tänker på alla de unga som var på rockkonserten och vars liv så brutalt släcktes av dessa vidriga terrorister med förmörkat sinne, utan respekt för liv.

Det går inte att förstå hur man kan ge sig på oskyldiga människor en kväll som denna. Skjuta rakt in i en restaurang på människor man aldrig träffat. Denna oförsonlighet. Detta hat.

Jag tänker på Leif och mig i Paris. Så unga vi var. Jag ser på bilden. Vilka drömmar vi hade. Så hett vi trodde  att vi skulle vara med och skapa ett  mycket bättre samhälle, med jämlikhet och rättvisa. Min ungdoms ideal som jag aldrig vill svika.


torsdag 12 november 2015

När kärlek inte längre finns - bara sorg, svek och lögner


Jag har precis läst Martina Haags bok Det är något som inte stämmer (med genialt omslag av Lotta Kühlhorn).
Det är en roman som bygger på upplevda händelser (råkar vi veta eftersom skvallerpressen noga på löpen noterade skilsmässan mellan Erik och Martina Haag). Men boken ska inte läsas som en självbiografisk partsinlaga.
Det är en inträngande roman om hur det är att bli lämnad, sviken av den man litade mest på i hela världen. Den går djupt in i mig som upplevt något mycket liknande.

Allt i boken börjar med en kandelaber som står fel, bredvid sängen i sovrummet på landet. Varför står den där? Fröet av tvivel är sått i romanen.

Och jag minns en gång i mitt liv när jag kom till vårt sommarhus. Det var  städat. Två koppar var diskade och två tallrikar stod i diskstället. På ett annorlunda prydligt sätt. Locket på dasset var däremot lagt upp och ner. 
Men - han hade ju varit ensam där, sa han. För att glädja mig med att olja verandagolvet. Golvet var inte oljat, och något var så fel så fel. Små detaljer som blir som ömmande sår man inte kan låta bli att röra vid fast man inte vill.

Det är något som inte stämmer är en roman om stor sorg och om svek. Men också om att resa sig upp igen, först mest för barnens skull. Sedan faktiskt för sin egen.
Delar av romanen utspelar sig när huvudpersonen är fjällstugevakt långt bortom alla kommunikationer och lever ensam i en stuga. Det är välskrivet, faktiskt roligt mitt i svärtan och spännande.
Ändå läser jag  partierna om Ráhnukka snabbt för att mer fördjupa mig i berättelsen om hur en relation går sönder. Om hur man pratar förbi varandra. Om förnekelsen  av vad som varit när en häftig förälskelse blommar upp. En roman om hur den som lämnar för sitt eget dåliga samvetens skull krossar självförtroendet hos den han sviker. Hur han ljuger, går in i en bubbla där det gamla livet bara skymtar som något man vill glömma och förneka.
En roman om hur ont det gör och hur förvirrande det är när den gemensamma bilden av förhållandet inte längre finns. När man inser hur den man litade på ljugit så mycket.
Var det aldrig så bra som den ena trodde? Var det alltid så uselt som den andre vill göra det till. Två verkligheter, två sanningar.
Jag har svårt att vara opartisk för jag känner igen så mycket. För några år sedan hade det gjort riktigt ont att läsa den.
Nu läser jag den med inkännande intresse. Och blir ändå peppad, för det är också en roman om att resa sig, gå vidare, skaffa sig ett nytt eget annorlunda liv. Det gör huvudpersonen i boken.
Det gjorde jag.

tisdag 10 november 2015

Jag blir rik på glädje när jag får skriva

Jag vågar, vågar du? utmanar de små flickorna varandra i min barnbok.  Om ingen annan utmanar mig får jag allt utmana mig själv, tänker jag.
Visst är det märkligt? Det är en ständig kamp att skriva. Ändå är det det enda jag vill göra.
Axeln är sönderskriven och opererad och under läkning, men jag fortsätter skriva.
Jag promenerar för att få idéer, nu har jag jätteont i foten, promenaderna får bli kortare men gå måste jag.
Gå. Och skriva.
Om jag inte skriver börjar en massa andra tankar bubbla om i mitt huvud, missnöjda tankar, tankar av otillräcklighet och leda.
Jag är inte uttråkad när jag skriver. Då vaknar jag i stället med nya tankar och drömmar i huvudet och sätter mig vid macen.
Jag hade haft mycket mer pengar om jag stannat längre på det jobb som till slut gjorde mig helt utmattad av leda. Stanna, härda ut? Inte för pengars skull
Jag kunde sluta och jag gjorde det.
Pank, men glad.
Ett mer sparsamt liv, men jag blir rik på glädje när jag få göra det jag vill: Skriva

fredag 30 oktober 2015

Virkning är som mindfulness för mig


Jag har drabbats av en total stiltje i skrivandet. Funderar mycket men har ingen lust att plita ner det än.
Det kanske jäser som en liten manusdeg i mitt huvud?
Under tiden har jag så kul. Milton har en docka, Anna-Elise heter hon just nu. Han tycker jag ska förse henne med en ny garderob. och just nu är det så jättekul att virka dockkläder. I stället för att skriva manus virkade jag just en mössa.
 Igår blev det en babyfilt, lillkusinen Elsa fick ju en så det är klart dockan också ska ha en.

Virka, det är så vilsamt och så bra för tanken. Virkning=mindfulness för mig.

Vad har du som får dina tankar att löpa fritt och som samtidigt  får dig att koppla av?

söndag 25 oktober 2015

Brinnande författare om skrivande - vilken dag!


Marie Ndiaye med romanen Ladivine

Fantastiska Duong Thu Huong med No mans land
Jag var hela dagen igår på Stockholm Literature, dagar på Moderna Museet om skrivande, om litteratur med många utblickar i världen. Inget tingetangel som på bokmässan i Göteborg utan mer av allvarliga intressanta samtal om litteratur. Det är tredje gången men första för mig och det var en underbar dag.
Det var en lycka att få lyssna till Marie Ndiaye och Jonas Hassan Khemiri som först talade om sina senaste romaner, om deras tillblivelse och tankar kring det. Och sedan i varsin omgång läste högt ur sina böcker och berättade.
Jonas Hassen Khemiri, man blir förälskad i honom, hans ödmjuka sökande sätt att prata, hans lyssnande och öppna nyfikna blick på världen. hans humor. hans patos. Jag längtar efter att läsa hans roman. Inte brukar jag stå i kö för att få en bok signerad, men det gjorde jag. Och när jag tackade för samtalet han haft med sin franska skrivarkollega tittade han på mig och sa: "Jag var så nervös. Ville inte ta för mycket plats själv. Hon kommer ända hit, klart vi ska lyssna på henne."
Jag återkommer till boken, till de här dagarna, vill bara skriva några rader om det innan jag ger mig dit igen...
Jonas Hassen Khemiri med Allt jag inte minns

Och dessutom: Jag blir lycklig inte bara av tal om skrivande utan, måste jag få erkänna, av att Marie Ndiaye och även den vietnamesiska fantastiska Duong Thu Huong pratade på franska. För mig är det alldeles speciellt underbart att få lyssna till det språk jag tycker så mycket om.

Huong, hon måste bli översatt och jag tror hon blir det på Tranans förlag. Vilken kvinna!
Fantastiska böcker, sa Ebba Witt-Brattström. Själv sa hon att kampen var målet med hennes liv. kampen mot regeringen i Vietnam som förrått revolutionen, som ljuger och förtrycker.
"Folket hålls kvar i fattigdom. Det är så lågt. Skrivandet kommer för mig i andra hand, jag drivs i mitt liv av ett oförsonligt hat. I den kampen är jag med min själ och mitt hjärta."
Mer om allt detta, mer om böckerna! Nu ilar jag!


onsdag 21 oktober 2015

Vilsamt vitt och tomt är vad jag känner för, så helt olikt mig

Något händer i mig. Vet inte vad. Men jag har ett sådant behov av att röja, ge plats, göra mig av med saker. Just nu sitter jag här i målarfärgsdoft, mitt turkosa kök har blivt vitt igen, mitt ljusblåa rum likaså. Vitt vitt, jag har tagit ner tavlor och gardiner.
Måste liksom fundera på vad jag vill ha framme, uppe på väggarna, i bokhyllan.
Är det hösten tro?
Eller ett plötsligt behov av ordning och reda?
Kan ni känna igen er?

Jag har lämnat iväg många böcker till olika hyllor och vill behålla det som är viktigt. Vad gör jag med tavlorna? Och kläderna, mumlar de som känner mig, men dit har jag inte kommit än.
Det som är viktigt, kanske är nyckelorden. Allt är inte lika viktigt, jag måste välja och sovra och bestämma mig.

Kan bara säga att det känns vilsamt. Och lite ovant.

måndag 19 oktober 2015

En mångbottnad roman som lever vidare


En roman om organdonation ... och du är helt uppslukad? sa dotter E2.
Helt uppslukad är sant. Men den roman jag läste är så mycket mer mångbottnad och rik. Jag sträckläste Charlotta von Zweigbergks roman Alla delar av dig  på Ordberoende förlag där organdonation är ett tema men det mer handlar om  uppslukande kärlek, kanske besatthet, och även sorg. Och en otrolig vilja att öppna sig för livet och inte ge upp.

När det gäller organdonation så tror jag att jag delar dåligt samvete med många. Vi är positiva men har inte tagit steget. Det gör man efter att ha läst denna bok. En kollektivroman där författaren så inträngande och fint visar vad det betyder i livet att kunna få hjälp att leva vidare.

Handlingen är spännande som en thriller och jag vill inte spoila.
Men sex människor ensamma på en vacker enslig ö i Stockholms skärgård, tidig höst. De tittar tveksamt på varandra: Vad är vi för grupp egentligen? Vad väntas av oss? De blir inte mindre nervösa av att forskningsledaren blir allt mer spänd och stressad. Vad håller han på med. Och vad är det för märklig attraktion som uppstår mellan honom och en kvinna i gruppen?

En berörande bok, viktig också. För  efter att ha läst den finns frågan kvar i mitt huvud: Kan du tänka dig att ta emot ett organ från en annan människa? Om du kan det så är det väl självklart att du också fyller i ett donationspapper.

Alla delar av dig är  en feel-goodroman om liv och död med ett otroligt viktigt tema. Kärleksfulla, flerbottnade porträtt visar att det ligger mycket kunskap och research bakom romanen. Människorna i den lever vidare i många bemärkelser - i boken, i mig.


lördag 17 oktober 2015

Jag tänker bra när jag virkar och pysslar



Jag såg inte Downton i kväll. Har haft viktigare saker för mig denna soliga lördag och lugna kväll. Som att göra klart lilla Elsas babyfilt. Man tänker så bra när man virkar. Lugnet sprider sig. Och det fina är att man gör något fast man bara sitter still och tänker.

I kväll var lille M här. Vi ägnar oss frenetiskt åt att göra spöken av pärlor. Här är spökpappan.
De andra småspökena vi gjorde har gömt sig någonstans.
Men pappa spöke säger: God natt!
Och det gör jag med!

torsdag 15 oktober 2015

Konsten att vara lat men ändå få något gjort när milt kaos råder i hjärnan

Hos frisören för att i alla fall fixa ordning på hjärnas utsida
Konsten att vara lat men ändå få något gjort verkar jag ändå på något sätt behärska. 
Men det är fruktansvärt att se hur jag går omvägar kring det jag borde göra. Nu har jag rätt mycket att skriva och försöka få ordning på. Borde sitta disciplinerat vid datorn. I stället har jag rivit bokhyllor, städat källaren. Nu har jag bokat en målare som kommer hit på måndag för att fixa väggarna i rum som är överfyllda.

Så - ja hur tömmer man rum? Jag fixar kanske på sikt ordning där men under tiden skapar jag kaos överallt annars. Klädstång i vardagsrummet, lådor överallt.

Jag undrar om det är så min hjärna ser ut. Ett milt kaos men på något outgrundligt sätt lyckas jag ändå plocka fram produkter ur den och till och med passa deadlines. Men innan dess, vilken röra av tanketrådar, saker som inte hittar sin plats, överflöd och skräp om vartannat.
Jag måste ha deadlines, det är knepet. Annars tar latmasken över och jag hittar något annat roligt måste-göra-projekt. Och allt blir ännu mer överbelamrat.

Ofta förvånar det mig att denna röriga person som är jag ändå i många år hade att ansvarsfullt jobb (med ekonomiansvar!!!) och att jag lyckats sortera fram 34 böcker ur tanketrasslet i min hjärna, inuti mitt huvud. Måste bero på att jag är så bra att hitta stöttande vänner och arbetskamrater och att jag har världens bästa barn som hejar fram mig.

tisdag 13 oktober 2015

Modet att säga ifrån och gå sin egen väg

Fint omslag på fin bok för barn och ungdomar

Det måste vara en väldigt bra bok om jag sträckläser den trots att den handlar om fotboll. Fotboll är antagligen något av det tråkigaste jag vet. Kan hänga ihop med att jag som barn - som flicka - absolut inte fick vara med och att min pappa var otroligt uttråkad av sport överhuvudtaget.
Men jag börjar läsa Annica Wennströms fina bok Bänkad som ju har en handling förlagd till fotbollsvärlden och fångas direkt av det ömsinta porträttet av huvudpersonen Sebastian som inte alls vill finna sig i den elitsatsning den nye tränaren satsar på. Sebastian älskar sitt lag, sina kompisar och den insiktsfulle ledaren som låter alla vara med.
Men så kommer en ny tränare med helt andra ambitioner. Sebastian säger ifrån, då blir han bänkad. Jag tänker på alla de hemska teveprogrammen jag ibland ser där unga människor snabbt inser att det gäller att ödmjukt böja huvudet inför juryn och acceptera, le och ta in. Aldrig ha egna åsikter eller käfta mot. Då vet man att man åker ut nästa gång (Top model t ex!).

Här säger huvudpersonen emot. Han vet vad han vill ha ut av laget, där finns ju hans trygga hemvist där han kan vara sig själv. I hemmiljön är det kravfyllt och ensamt, i laget är han sig själv. Men den nya tränaren sår splittring och osämja. Lagkänslan förvandlas och ledaren han trott på orkar inte stå upp för sina ideal.

Men det finns andra vuxna som ställer upp, en granne. Och det finns vänskap och även kärlek. Vem är hon, denna Liten som Sebastian inte kan låta bli att titta på och lockas av?

Den yttre handlingen är fotbollsvärlden, men det är också i djupaste finaste bemärkelse en bok om vänskap och solidaritet, om att ställa upp för varandra och ha mod att gå sina egna vägar.

söndag 11 oktober 2015

I mitt kaos, denna bild, i mitt hjärta, denna bok av Nina Bouraoui

Boken Pojkflickan och en bild jag tog av Nina Bouraoui i Stockholm för länge sedan

Jag är mycket nöjd med valet av Nobelpristagare i litteratur i år. Men jag har också en egen favoritkandidat som kommer att få pris om några år. Det är Nina Bouraoui. En författare som skriver förunderliga fina romaner på franska. Hon är uppväxt i Algeriet och Frankrike (algerisk pappa, fransk mamma). Om sin uppväxt och barndom har hon skrivit en bok jag just läst och är betagen av.
Pojkflickan. Om barndomen i Algeriet, om vännen där, pojken Ahmed och deras vilda barndom tillsammans innan hon måste ta på sig en klänning, åka till franska mormor och morfar i Rennes i Frankrike.

Det är en kort roman som jag läser andlöst i samma tempo som den tycks vara skriven. Så tunn, så innehållsrik med ett alldeles magiskt språk beskriver hon barndomens förlorade värld och den motsättning hon alltid har i sig med sin bakgrund med dubbla kulturer, att inte riktigt höra hemma.
Det finns en sådan puls i dennna roman, jag känner stämningar, dofter, längtan. Sorg också.
Faktiskt en magisk bok.

Ni ser omslaget här. Det fina Grate förlag ger ut henne.
Och ser ni vad det är för bild inunder? Ja faktiskt Nina Bouraoui vid ett besök i Stockholm för länge sedan. Jag tog bilden och frågade,  minns jag, om att vara en skrivande kvinna i Algeriet. Bodde hon kanske där då? Minns inte och tror att svaret på frågan var undvikande.  Så klart, det var en desperat svår tid för kvinnor i nittiotalets Algeriet.
Men bilden fann jag just idag när jag läst ut boken och började sortera böcker och bilder.
I mitt kaos, denna bild.
I mitt hjärta, denna bok

fredag 9 oktober 2015

Idag är det vår alldeles egna hemliga lyxdag


Ni kanske tror jag bor i min dator, vid mitt skrivbord, med näsan över mobilen? Ibland är det sant. men inte idag. Idag är det nämligen Evas och Miltons Lyxdag Ute.

Buss 2 den blå
Vi åker till stan
Vi två
Ute hela dan
Börjar på Stureplan.

Vi har ett schema. Vaddå? Nä hemligt.
men bio, bus, mat, glass. Vi kanske följer schemat. Eller ej.

Det är vi som bestämmer. Det är vår dag.
Och vi har bara tid för varandra!!!!
Milton vill att jag ska ha röd klänning. Han tycker jag ska vara färggrann!
Så det är jag!


torsdag 8 oktober 2015

Vänner att dela glädje och sorg med


Jag hade ett långt härligt samtal idag med min kloka författarkompis (läs hennes blogg) Jane Morén som skriver både fantastisk poesi, romaner, artiklar och nu en livligt efterlängtad faktabok om Anna Johannson Wisborg. Samtidigt är hon aktiv i arbetarskrivare och redaktör för deras tidning Klass.  Och begåvad fotograf. Och kärleksfull mamma och dotter.


Det är något specielt med att dela sina tankar om skrivnde, om livet, om kärleken, om barnen med en kvinna som är på samma spår. Som verkligen förstår och har upplevt liknande saker, kanske man kalla dem trauman och sorger, i livet och försöker bli fri genom att skriva sig ur sorger och smärtsamma upplevelser.

Tänk vad mycket det finns att skriva om, att prata om. Tänk vad fint det är med ärlig vänskap, att dela med någon som förstår. Jag känner mig så rik som har sådana vänner.

onsdag 7 oktober 2015

Bebis, Bröllop, Bokmässa, Bok, B-vitamin! Men här är jag igen

J


Jag är trött och omtumlad efter B-veckan och har laddat med b- och d-vitaminer och . Inte nog med bröllop, baby, bokmässa.
Jag skrev också kontrakt på en bok som kommer i vår någon gång.

Bebisen. Elsa. En ljuvlighet som behagade komma på sin morbrors stora bröllopsdag. Hett efterlängtad. Så underbar.

Bröllopet var fantastiskt, så mycket kärlek.
Ett lyckligt brudpar och en överdådig fest på kvällen. Många glädjetårar.

Boken, hemlig än. Men rolig!

Bokmässan, ja vad ska man säga om de kloka fina barnen från Bredsand som svarade så insiktsfullt på våra frågor.
I vimlet på mässan var de min bästa upplevelse!





Jag lär återkomma till allt detta.
Ville bara skicka en signal om att jag finns här.
En lätt utmatad men väldigt glad Bloggare! Snart samlar jag ihop mig och skriver mer.
Kram till alla!

söndag 20 september 2015

Och den galna B-veckan börjar .... NU! Baby, Böcker, Bröllop

Min favoritmålning från Vietnam, ska titta på den om allt blir för stressigt
Det snurrar lite i min skalle för nu börjar den galna B-Veckan

På lördag gifter sig sonen E med sin M-L och det blir ett stort härligt bröllop.
På söndag är dags för dotter E1 att föda sitt första barn.
Omvälvande händelser.
Som om inte detta räckte är det på fredag Bok och Biblioteksmässan i Göteborg och Annica Wennström och jag ska där tillsammans med vår kära Bredsandsklass presentera boken Högt Tempo på ett seminarium.

Nu gäller det att tillämpa medveten närvaro och lugnt, (nåja!!) uppleva alla dessa saker just då de äger rum. Inte oroa sig i förväg, verkligen njuta av alla de tre härliga B-sakerna .

Ja, ni förstår?


lördag 19 september 2015

Älskar Chagall - men Millesgårdens få målningar sa mig inte mycket

Den här bilden vaknar jag till varje morgon
Jag älskar Chagall. Dessa drömska målningar så fyllda av fantasi. Några steg ovanför verkligheten.
Jag har varit på Chagallmuseet i Nice och på Fondation Maeght i Saint-Paul-de-Vence och sett hans målningar. På min vägg hänger en avbildning av en Chagallmålning av en vietnamesisk konstnär.
För mig är det bilder av fantasins inre liv.  Så det är klart att jag ilade  till Millesgården för att se Chagallutställningen med målningar från hans liv i Ryssland.
Utställningen har  döpts om till ”Åtta målningar av Marc Chagall”. Ursprungligen skulle 48 Chagallmålningar ha visats, plus verk av andra ryska konstnärer från samma tid. Där dessa verk skulle ha hängt gapar hålen  tomma.

Ja, nu bidde det bara en tumme. Putin vägrade låna ut målningar, politik och byråkrati satte stopp för utställningen. Man fick ihop åtta gamla målningar och de visas nu. Det gick snabbt att ta sig runt och det är verkligen en period i Chagalls konstnärsskap som jag inte  fascineras av.
– Fula målningar, viskade en kvinna.
– Skandal att ta 150 kronor för en så mager liten utställning instämde hennes väninna.
Håller nog med. Det var inte mycket att visa för världen
Men det är ju härligt att äta lunch på Millesgården, och ströva omkring bland skulpturerna. Tror man lätt kan avstå från Chagallinträdet.

tisdag 15 september 2015

Bistroteket - bra tips vid Nytorget


Ibland blir saker verkligen för hajpade för sitt eget bästa. Som Nytorget. Vi vandrade runt igår och ville äta en bit mat. Nytorget 6, helt fullt. Som alltid. På Urban Deli fick vi ett bord men menyn var oförändrat tråkig (samma sen en evighet) och ljudet för högt.

Vi slank i stället in på Bistroteket, hörnet Bondegatan/Renstiernas gata.
Så trevligt. Läsvänlig meny, pratvänlig atmosfär. Otroligt gullig personal och stans godaste råbiff.
Efter det en magnifik Crème brûlée. Vi pratade och trivdes och kände att det var så skönt att slippa trängas och skuffas.
Urban går an för trevlig frukost. Men vad jag tröttnat på trängsel och ansträngd hipfaktor.
Bistroteket har i alla fall just nu allt det jag vill ha.
Så det är ett bra tips om du vill ströva på söder, vandra runt fina Nytorget och sen hitta en bra restaurang.

onsdag 9 september 2015

Inte blev jag en kvinna som lugnt betraktar sitt liv i backspegeln

Det är märkligt. Mitt humör är berg-och-dalbana. Ena dagen hoppfull. Nästa dag  svartsynt. Måste jag bli så gammal som jag nu är för att inse hur jag skiftar i min syn på allt, mig själv, mina möjligheter. Borde jag inte vara en lugn och stillsam kvinna nu som hittat sig själv och med upphöjt lugn  betraktar sitt liv i backspegeln?

Nä, jag kan tala om att jag är precis likadan som jag alltid varit. Lika ömsom  glad och ledsen, med samma dalar, och höjder, med samma tro på mig själv som nästa dag förbyts i något helt annat. Men med en för det mesta hoppfull syn på allt roligt som ska hända.

Kanske alla är så. Kanske är det något bra.
Tänker det när lille M kommer med en kasse fullastad med saker och föreslår att vi ska uppträda tillsammans på hans föräldrars bröllop i dräkter vi ska sy av en en svart guldbroderad kaftan jag har, vi ska ha sköldar framför oss, sminka oss, ha fantastiska rosa glittervantar och tillsammans ska vi sjunga låten "Pappa". Håll med om att ni skulle vilja uppleva detta?

Jag sörjer över att jag inte kan sjunga en ton rätt, annars skulle jag inte tveka.  Och jag tänker  att det är väl bra då att jag är upp och ner och barnslig, att jag är sån att en femåring bjuder in mig i sina fantastiska upptåg.
Eller?

lördag 5 september 2015

Vi är människor, precis som ni

Ja jag har rensat. Sålt garderober på blocket. Packat ihop saker att skänka bort. Det är en lättnad att tömma, men det jag känner är också ångest. Samtidigt som jag brottas med mitt överflöd har människor ett liv utan någonting.
Jag ser bilderna, jag läser skildringarna och bestämmer mig för att det är inte maktlöshet jag ska känna.
Det enda jag kan göra är ju att samla ihop det jag har, mitt överflöd, och skänka till dem som bättre behöver det. Små barn som vandrar på vägarna med sina föräldrar, familjer som riskerar sina liv i usla båtar, bort från ett fruktansvärt krig, oändlig fattigdom, som inte blir mottagna någonstans.

Vi är människor, precis som ni, ropar en förtvivlad man mot mig i teverutan.

Ja det är så fruktansvärt orättvist, så grymt, så faktiskt ofattbart med den ström av förtvivlade människor som lämnar sina hem utan att få någonting med sig. Annat än kanske ett hopp om ett liv, någon annanstans, i ett land med fred och välstånd. Som vårt land.

Jag vill skänka pengar, jag vill ge vad jag kan. Jag upprörs. 

Plötsligt skriver en granne på vår hemsida i bostadsrättsföreningen: Vi kan väl upplåta gästlägenheten till en flyktingfamilj. Och gensvaret är stort. Så skönt att se. Vi som bor här, vi  som slänger så mycket i våra soprum. Nog kan vi ta mer ansvar. Nog har vi alla råd att hjälpa till.

Det lilla man kan göra det ska man göra.

Jag orkar inte tänka på föraktet hos människor som inte känner medkänsla, som tycker att de här människorna kan väl stanna där de hör hemma. Alltså, jag vill inte öppna mitt sinne för hat, inte för förakt heller. Men jag känner vrede när jag läser vad SD-människor uttrycker.

Men det är inte vrede utan medkänsla och hopp jag vill fokusera på

Men det är inte den vreden jag ska fokusera på, det är medkänslan, känslan att jag och alla andra medkännande människor med hjärta kan göra vad vi kan göra, varje insats är viktig. Och vi ska lyckas.

Tänk om det var du ...

Tänk om det var du som vandrade, fattig utan ägodelar, med dina barn, bort från allt du älskat, sökande efter en ny framtid.

tisdag 1 september 2015

Jag rensar i röran för att få plats att tänka

Jo, det finns en del kvar i hyllan ändå


Rensa i röran för att få plats att andas och tänka nytt.
Det är vad jag håller på med just nu.
– Mamma, du har så fina saker, brukar min son säga, men varför måste allt stå framme?

Jag har en lätt humördipp och det bästa sättet att jaga bort molnen är att starta nya projekt. Det finns saker jag vill skriva men jag måste skapa plats att andas först av allt. Fick väl en puff av en mäklare också som såg sig omkring och sa: Oj oj oj ska du någon gång ha en visning här  är det mycket att plocka bort.
Missförstå mig inte. Jag trivs med mina saker och böcker och den personliga röran, men det kan bli för mycket av allt.

Så jag röjde bland böckerna och inser att det är mycket som inte betytt något och som jag inte kommer att läsa om. Sorterade obarmhärtigt ut och sen får barn och vänner ta vad de vill.

Sen gick jag loss på prylar, prydnader, onödiga lampor. Saker helt enkelt. En kasse ner till återvinningshyllan i grovsoprummet
Skingras molnen? Ja kanske börjar det lätta något. Vi river för att få ljus och rymd, stod det i en diktrad nånstans eller hur.

Hoppas det blir lite mer ljus och rymd i mitt huvud nu.

söndag 30 augusti 2015

Det blev tyst i hemmet men så kom Lilla E

Lilla E gillar böcker

Vad tyst det blev i hemmet.
E2 i New York. Lille M i Frankrike med sin mamma. Från liv och rörelse stillnade världen. Men bara för en stund. Lilla E:s pappa arbetade i helgen och Lilla E var hos mig. Hon är otroligt mysig och glad att umgås med. Hennes språk är en alldeles egen sort som inte går riktigt att förstå än. Hon försöker använda begreppet: La! och pekar bestämt när jag inte fattar. Betyder det glass eller betyder det borsta tänderna en gång till?
Borsta tänderna är nog det roligaste hon vet. Hon pekar energiskt på borste och tandkräm och säger La! Pekar på vattenkranen som måste rinna.
Vi läser så¨klart. På bilden storebrors favoritbok från samma ålder: Nicke Nyfiken på zoo. Vet inte hur många gånger jag läste den för honom.
Barn alltså! Finns inget bättre. Jag ligger bredvid lilla E när hon vaknar efter att ha sovit middag, hon tittar, hon skrattar, hon kramas, hon busar. Alldeles ljuvligt.

tisdag 25 augusti 2015

Tillsammans är vi tidlösa för vad är ålder när det glittrar i ögon som möts

Igår åt jag middag med två män som jag älskar mycket.
U och C, några av mina äldsta vänner. De enda jag har kvar från gymnasietiden då vi var väldigt nära varandra. Under ett antal år vandrade vi olika vägar. Nu sedan många år har vi hittat tillbaka till varandra igen.
Jag ser deras engagerade ansikten, deras ögon som glittrar av idéer och av drömmar och lust att uträtta något.
Kanske tycker vi så mycket om varandra för att vi inte slutat drömma, inte gett upp. Först när vi möts ser jag dem som de är nu, två  eleganta män. Men efter ett tag ser jag dem bara som de var där på latinlinjen på Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall. Mina pojkar.
Som de var, som de är.
Ave Ars, Leve Konsten, hette vårt heliga hemliga förbund, instiftat på kyrktrappan i Sundsvall en midnatt. Det var vi, och några andra, mot världen. Vi skrev, vi hade drömmar. Någon ville spela teater. Jag ville skriva. Vi tog varandra på allvar och våra fester i Cs lägenhet var magiska.

Vi träffas, pratar, skojar, dricker vin och är väldigt uppriktiga. Vad skulle vi väl dölja för varandra, vi som känt varandra så länge.
Tillsammans är vi tidlösa.
Vad är ålder?
Våra ögon möts och glittret i dem är lika ungt nu som då.

fredag 21 augusti 2015

Efter skilsmässan: Det var tufft men livet går vidare med nya varma vänner

Senaste numret av Må bra

Det finns svåra perioder i livet. Jag hade en sådan för cirka tio år sedan. Insikten att min man ännu en gång gått bakom min rygg, att alla löften var tomma och utan innehåll och att jag var så lurad nästan knäckte mig. Men denna gång bestämde jag mig för att själv ta kontrollen över mitt liv. Jag skiljde mig. Våra barn var ganska stora då. Så jag och den yngsta bodde kvar. Omställningen var smärtsam, insikten om sveket gjorde så ont. Men jag tänkte att det var bra att bo kvar i min trygga miljö där jag hade vänner. Trodde jag,
Men efter att ha bott där ett år gav jag upp. Jag blev inte längre bjuden till nästan några av de jag räknat som nära vänner. Mina närmaste grannar fanns kvar, mina egna nära vänner likaså. Annars var det tyst och det var bara exmannen som blev bjuden. Jag insåg att det inte bara var mannen jag måste skilja mig från utan grannskapet också.
Så vi flyttade in till stan och jag byggde det nya liv jag har idag som är bra på många sätt med många varma vänliga vänner.
Om detta har jag bloggat och fått många bevis för hur jag inte är ensam att drabbas av detta, att  vänner försvinner i samband med skilsmässan, att man inte blir bjuden på fester där man förut var självskriven.
Jag bloggade om det för några år sedan för att jag tyckte det var en viktig insikt och erfarenhet att förmedla. Tidskriften Må bra läste detta i höstas och bad mig berätta.
Efter lite tvekan sa jag ja, jag tycker det är viktigt för andra att veta att de inte är ensamma. Och även viktigt för andra att inse hur svårt det är att inte bara skiljas utan även uppleva att vänner vänder en ryggen.
Idag ligger den svåra perioden bakom mig.  Jag har ett liv och vänner jag trivs med. Just därför är det också viktigt att berätta hur det kan vara. Både för den som är mitt i en plågsam skilsmässa och inte ser något ljus. Och för vänner som verkar tro att skilsmässa smittar,  att en ensam kvinna är en hotfull gäst ... eller vad nu orsaken är.

tisdag 18 augusti 2015

Han slådde, gådde och fådde ... barns alldeles underbara språklogik

Skolans svarta tavla intill anslagstavla med gamla bilder. M i tvåårsåldern med mig t ex

Jag vet inte om ni följer Språkpoliserna på Facebook? Ibland överpetiga kommentarer, ibland väldigt roliga diskussioner om språkliga frågor. Jag hade en liten tråd häromveckan.
M, som nu är fem, pratar väldigt bra och har ett överdådigt ordförråd.
Plötsligt börjar han säga: gådde, fådde, slådde i stället för gick, fick, slog. Jag blir så fascinerad av att hans språkhjärna hittar de logiska böjningarna. Klart slå slådde, gå gådde, få fådde och så vidare är så mycket mer logiska former. Så lustigt att han plockar upp och använder det. Någon i tråden skrev att det är typiskt för just den åldern att plocka upp logiken i språket och använda den. Visst är det alldeles underbart och fascinerande?
Om jag rättar honom?
Nä det behövs verkligen inte. En vacker dag har han hittat de "rätta" formerna igen. Vi pratar mycket om ord när vi läser till exempel. Och vi är båda lärare i en påhittad skola med många skolbarn som vi undervisar. Han har skolbarnen i sitt huvud, säger han. Vi har en tavla där vi skriver upp deras läxor och vi läser högt för dem tillsammans. Det står till och med på min ytterdörr. Evas och M:s skola.

När det gäller barn är min princip att leka med språket, läsa mycket, skriva mycket, ha kul med orden och bokstäverna i stället för att komma med petiga påpekanden. Bättre att han leker sig fram till det som är korrekt så småningom. De gör han. Just nu är det femåringslogiken som gäller. Snart är det något annat och jag njuter hur han leker sig fram.

söndag 16 augusti 2015

Ett sista sommarryck blev det ändå


Sol i augusti, det utlovade jag och det blev det. Och då kändes det verkligen långt ner i tårna: Det är så här sommaren ska vara. Man ska inte behöva dra in sina dynor för att man vet att det kommer regn. Allt ska ligga ute, allt är torrt till frukost. Frukost som man äter under parasoll för att skydda sig från den heta solen.
Man känner livet i sig, vill att något ska hända. Vi stirrade granskande på huset kallat Kapellet och tänkte Äh vad sjutton, inte hinner småbarnsföräldrarna måla det i år.
Vi satte igång. Borstade och målade. Men ovanför dörren var det stopp. De vilda aggressiva bålgetingarna har sitt bo under taknocken och vi vågar inte utmana dem. Så resten av väggen målas efter getingarnas förhoppningsvis snara död.
De har redan stuckit två personer. En via oprovocerad störtdykning under hennes glasögon och sedan .... gadden i den tunna huden kring ögat.
Usch, och Anticimex säger bara att de är fridlysta och att vi ska vara GLADA att vi har dem och SNÄLLA mot dem. Vi är riktigt förbannade på dem och rädda också.

Energirycket fortsatte, i regnet och hopplösheten har stentrappan exmaken med flera byggde växt igen. Vi frilade den, den lilla kullen intill också som E2 och jag skapat och F gjorde en fantastisk stenrad av på tomten upphittade stenar! Tjusigt eller hur.

Några lyckliga människor är kvar. Själv har jag Evadagis i veckan för M och E och det blir så trevligt.
Men snart snart är jag ute på ön igen.



söndag 9 augusti 2015

Jag funderar på vad som är min längtan

Verandan i väntan på fest
Hela veckan var fylld av besök och fester. Men så måste jag bryta upp, ge mig till stan. Lämna ön för några dagar. Viken kontrast. Min tomma lägenhet jämfört med huset med människor överallt. Jämfört med festen med 36 glada grannar på vår veranda. Det är så tyst här hemma att jag måste sätta på radion för att höra röster och gå en promenad till bryggan vid kanalen för att köpa en glass.

Kort gästspel. Jag vänder tillbaka till ön. Ett tag till, några dagar till. Fram och tillbakaliv. Innan hösten slår till och de små husen stängs.

Igår gick jag genom stan för att handla lite. Jag kände en sådan förväntan i luften. Kanske hos alla unga glittrande människor så fyllda av liv och förväntan. Jag kände att lite av glittret på mig och gnistan i mig suddas bort och försvinner och jag funderar på vad som är min längtan. Och blir lite sorgsen.

måndag 3 augusti 2015

Oj vad fort den här dagen gick, säger vi varje dag

På väg tvärs över ön till Annica


Så lite som jag skrivit tror ni väl att jag bara ligger i hammocken och gungar, läser Fallada (Har just läst ut Pinnebergs, fantastisk roman!) och dricker kaffe.
Jag gör inte det. Så vad gör jag? En del målande, ganska mycket fikande, ganska mycket matlagning trots att jag inte gör så mycket med det heller. Men min lille bästis Milton har varit här hela helgen och då flyger tiden! Vi läser Bullerbyn på kvällen. Och Nils Karlsson Pyssling.
F. har tillverkat en koja åt honom, det vill säga F. sa att det skulle bli en koja men det är ett så sött minihus som idag målades falurött.
Jag har hittat på ett nytt recept på muffins, det bakade jag idag när vi gick tvärs över ön på te och sconesparty hos Annica Wennström. Min skrivkompis på samma lilla ö. Det är ingen slump förstås utan ett väldigt medvetet val.
Ja så rullar livet på. Det känns ibland som en enda lång dag. Oj vad fort den här dagen gick, säger vi varje dag. Det är väl detta som är sommar?

Minihus under byggnad

fredag 31 juli 2015

Busfräcka fåglar med attityd förbryllar

Jag fick en efterlängtad hammock i present av mina fina barn
Vi är ganska loja här på ön. Eller långsamma i alla fall. Det händer saker, vi snickrar lådor till utekuddar, sätter ihop hammockar, målar, planerar fest för många på vår veranda. Trevliga aktiviteter i långsamt tempo. Jo vi bakar paj och sockerkaka också och har det bra.

Det finns en familj som stressar. Det är familjen Talgoxe. Vi brukar mata dem ibland. Vissa år, när E1 och E2 var små kunde fåglarna vänjas vid att komma och äta ur deras hand. Ibland flög en fågel in blev livrädd och måste försiktigt lotsas ut.
Så inte denna nya fräcka generation.
Vi trodde det var bara hos oss men alla grannar vittnar om samma sak. Fåglar flyger busfräckt rakt in i köket, är inte alls rädda utan låter sig smaka av smulor de hittar, tittar drygt på oss, gör en sväng och åker ut.

När vi åt frukost idag nappade de nästan från våra smörgåsar och flög rakt emot oss.
Kan någon förklara detta ovanliga beteende som tydligen är spritt
över ön och helt nytt?

onsdag 29 juli 2015

Barn lockar fram livet och skrattet - jag ser världen med nya ögon


Vilken kväll vi haft på den lilla ön. Det var länge sen jag skrattade så mycket. Vi åt middag hos några av våra äldsta vänner som köpte hus samtidigt som vi på ön. Vi var i alla åldrar runt middagsbordet men de flesta var barn under femton. Kloka, roliga, drastiska barn som gav oss svindlande upplevelser av modern skolpedagogik bland annat. Roliga iakttagelser av hur föräldrar och lärare är. Svindlande jämförelser av musikaliska förebilder. Jag visste inte vilka en del av deras förebilder var. De frågade oss häpet: Madonna, lever hon! De föll nästan under bordet av skratt när en av oss vuxna sa att hon haft Orup som idol.

Jag tänker som så ofta när jag har chansen att prata med och umgås med barn och unga människor att de lockar fram livet i mig. Vi skrattade så glatt och ur hjärtat runt bordet medan vi åt en massa god mat och demokratiskt delade allt godis i bitar så alla skulle få.
Att få umgås med barn och unga människor, det är en förmån och en rikedom.

lördag 25 juli 2015

Från sol till storm samma sommardag


Det stormar utanför, regnet piskar mot det lilla huset. Svårt att fatta att vi idag lyxade runt i Vaxholm i sol hela förmiddagen, E2 och jag. Vi tog Silverö dit via Oxdjupet. Promenerade till Hembygdsgården och åt frukost i sol. Sedan en sväng till Magasinet, färgaffären, Konsum, glasskiosken och så båten hem.
Allt i sol. Se bildbevis ovan.
I kväll  hade vi bryggfest på ön. I regn. Som tur var spändes presenningar upp över vår lilla brygga. för fest skulle vi ha. Över hundra personer kom och trängdes i regnkläder, åt sallad och drack vin. Barnen badade. Jag var där en sväng men sedan frös jag. Garderoben är mer avsedd för förra årets soliga sommar. Men det gick en stund med långkalsingar under jeansen, varm tröja under regnponchon.
I Vaxholm hittade vi två romaner till av Hans Fallada. Tack och lov för att bokhandeln i Vaxholm återuppstått. Det var för sorgligt när den la ner.
Nu eldar vi i öppna spisen, stormen rasar utanför, solparasollen flög iväg över tomten.  Sånt är sommarlivet i år.
Men visst blir det strålande sol i augusti? Och tänk så varmt vattnet i havet ska vara efter allt regn?

Sol och vatten ger oss lust och energi

På vår gemensamma brygga blir det fest i kväll!
Just nu är det sol.
Vilken glädje denna sommar när solen äntligen tittar fram. I kväll är det bryggfest här på södra ön, måtte regnet dröja!

E2 yogar på bryggan. Skulle önska jag kunde men min arm hindrar mig. Svårt stå i hunden med en arm.
Men armen förbättras ohyggligt långsamt men blir bättre. Med träning, med hjälp av en soldryck med mycket gurkmeja.
Igår fick vi för oss att måla hallen, från skarpt turkos blev den milt gråblå. Vi fick ett sånt energiryck, E1, E2 och jag när pumpen bytts ut och solen sken. Så vi gick loss med målarpenslar och glad energi.
Idag blir det en liten handlingstripp till Vaxholm.
Vore synd att klaga :)
Hälsningar från de små röda stugorna på den lilla ön!

torsdag 23 juli 2015

Njuter mycket och skäms lite också

Det här borde vi göra. Någon dag. Fylla igen diket som uppstod sedan vi dragit in sjövatten.

Idag är snickarna här hos mig. Jag har gjort en lång lista på saker som måste fixas. Som jag tyvärr inte kan fixa och inte heller E1 eller E2.
Pumpen till exempel som gick sönder. Nu har vi (=E2 ) burit vatten från pumpen på andra sidan stigen ett tag. Så hade vi det när mina barn var små men hoppsan vad jag orkade bära då.
Sen ska de fixa de hemska hålen och ingångarna där mössen tog sig in. Nu hoppas jag allt ska tätas. Dessutom lite nya lampor, en massa småfix här och där. Jag får en akut känsla av att jag borde hjälpa till men jag är mest i vägen med mina småbeskäftiga kommentarer, förstår jag.

Så nu sitter E2 och jag i soffan och myser samtidigt som vi skäms lite över att vi inte är så praktiska. Att man alltid ska skämmas lite hörni!!!
I morse skämdes vi för att äta frukost medan snickarna jobbade. De ville inte ha några mackor. Så då satte vi oss i stället på verandan i småregn och åt. Kändes lite bättre att det regnade när vi åt när de jobbade än om  solen sken. Så fånig är jag.
Jag skäms också över att jag inte tar itu med diket på bilden. Skyller på min fortfarande onda högerarm.
Annars är dagsformen fin. Jag känner mig lite lugn och lite glad. Har läst några manus och börjar så sakta pilla med lite eget skrivande. Men allt får ta den tid det tar.
Jag väntar nu så ivrigt på min hammock. Och på sol. Sen ska jag bosätta mig med mina böcker i hammocken.

onsdag 22 juli 2015

Romanen Ensam i Berlin - min sommars viktigaste läsupplevelse


Ska jag rekommendera en enda roman till läsning i sommar blir det denna. Jag vill tipsa er om att läsa Ensam i Berlin. Den gör ont att läsa, det är tungt och sorgligt, den håller mig vaken och rädd,  men är ändå så på något sätt makalöst vacker och hoppfull.  

Året är 1940.
Otto och Anna är  ett strävsamt arbetarklasspar som får veta att deras ende son stupat i kriget De inleder  en modig kamp mot nazismen som ger deras tillvaro ny mening. Runtom i Berlin lägger de ut hundratals handtextade kort som manar till motstånd.
I två års tid pågår ansträngningar att hitta de skyldiga bakom lapparna och man kommer paret allt närmare.
Brutalt förtryck genomsyrar vardagen  i Berlin – varje möte, ord och handling måste vägas mot en paranoid nazistisk maktapparat. Men trots det brutala skräckväldet överlever ändå medmänsklighet och kärlek.

Ensam i Berlin är  en moralisk thriller, gripande och spännande
Berättelsen är baserad på Falladas egna erfarenheter under nazismen och skrevs på några få veckor hösten 1946. När den utkom hade författaren redan dött.
 Lind & Co ger ut  den första kompletta svenska utgåvan av denna otroliga roman. Jag läser den fylld av fasa över skräckväldet i Berlin, angiveriet, våldet, förnedringen, råheten. Men mitt i detta finns människor med mod att säga ifrån, människor med moral och där finns kärlek och motstånd.
Ska jag rekommendera en enda roman till läsning i sommar blir det denna.

Läs Ensam i Berlin. Den gör ont att läsa, det är tungt och sorgligt men ändå så på något sätt makalöst vackert och hoppfullt. Ett sådant motståndspar som Anna och Otto Quangel har jag nog aldrig mött och jag kommer sent att glömma dem. Aldrig har jag heller läst en så inträngande skildring av det fasansfulla livet i Berlin under nazismen och det förtryck alla levde under.

Hans Fallada– eller Rudolf Ditzen som var hans riktiga namn – föddes 1893. Hans liv var dramatiskt med inslag som dråp, förskingring, självmordsförsök, mentalsjukdom, alkohol- och narkotikamissbruk. Trots censur och politisk förföljelse valde Fallada att stanna i Tyskland under kriget.

lördag 18 juli 2015

Tack alla goda makter för fina vänner


Det är något med sommaren.... jag vet inte vad. Det märks inte så mycket när solen skiner. Då blir jag glad. Livet är lättsamt och stegen lätta. Eller när jag har små barn omkring mig.
Men när molnen ligger tunga på himlen, när regndropparna faller, när jag hela tiden måste ta in kuddar för regnets skull.  Ensam. Då händer något i mig. Som om min uppdämda förväntan inför sommaren laddas ur och skapar oro i kroppen. Ensamheten blir så påtaglig då. Kan inte säga varför men så är det.
Som i kväll. Jag kände mig så hysteriskt uttråkad. Vilket betyder att jag kände mig så övergivet ensam.
Just då kom en kompis. Hon kände sig precis som jag, ensam och stressad och inte väl till mods.
Nu har vi suttit och pratat några timmar och allt känns bättre.
Tack alla goda makter för fina vänner!

En sommardag med Liza när det stormar och regnar ute


Det blåser och stormar och regnar och jag och E2 sitter i morgonrockar i värmen i stan och äter frukost efter frukost och tittar på Master Chef i TV.

Idag läser jag den sista suveräna boken i Liza Marklunds tio böcker långa serie om Annika Bengtzon, Järnblod. De är så bra och jag älskar den journalistiska delen av böckerna som här slutar med kvällstidningens grandiosa förfall.
Lyssnade ni förresten på Lizas Sommar? Det är ett av de få Sommar jag haft tålamod denna sommar och det var ärligt och uppiggande. Använd Annika, sa hon när ni stångas mot byråkrati och dumhet. Ladda er med hennes motstånd och säg ifrån.
Jag har stor respekt för hur Liza Marklund berättar om hur liv och skrivande gått ihop, att hon nu känner sig ganska färdig med skrivandet - det är nog ändå bara tillfälligt? - och mer öppen för livet, barnbarnen.
Nu ska jag läsa vidare i Järnblod.

fredag 17 juli 2015

Får en Cesarsallad smaka hur som helst?


Fantastiskt trevlig lunch idag med min skrivkompis Disa. Så mycket prat
det finns i oss och så härligt det är att kunna prata om många saker vi tänker på. Om hur våra manus framskrider. Och livet. Skratt och allvar. Eftertänksamhet och uppsluppenhet.

Vi gick till Djurgården, Flickorna Helin Voltaires restaurang som ligger så fint.
Vi hade så trevligt men fick vi tvinga i oss Flickornas  faktiskt gräsliga Cesarsallad - torr kyckling, sönderbränd bacon och sötpotatis i en geggig röra.
Voltaire som brukar bara så bra! Besvikelse.
Jordgubbspajen var god och inget kunde förstöra den trevliga stunden, inte ens den märkliga salladen.
Så är det när goda vänner ses.
Sedan promenerade jag Strandvägen fram i solen. En kort vistelse i stan, snart blir det ön igen.