Det är märkligt ibland hur en film som lovordas av alla inte alls väcker samma entusiasm hos mig. Jag hade stora förväntningar på
Ida, den polska filmen av
Pawel Pawlikowski ett svartvitt drama om Polens sextiotal.
Ida visar ett sorgligt höstgrått
Polen med sorgsna människor. Filmat i svartvitt med autentiskt ljus. Ida är beredd att avge klosterlöfte som nunna när hon får veta att hon har en släkting i livet. En moster. Abbedissan uppmanar henne att söka upp henne innan hon avger sina löften. Där hos den desillusionerade mostern får Ida veta att hennes släkt är judisk, de båda ger sig ut på en smärtsam resa för att få veta vilket grymt öde släkten mötte.
Filmen är dystert vacker och kvävande sorgsen. Det hade kunnat vara okej för mig.
Om filmen hade slutat fem minuter innan den gjorde det.
Jag vill inte berätta slutet, så klart.
Men slutet gjorde att filmen föll ihop till en stor besvikelse för mig. Det var inte trovärdigt - och det var riktigt sorgligt
Helt säkert är det många som inte tycker så. Men det gör jag och oj vad besviken jag blev.
7 kommentarer:
Jag som var lite ledsen över att jag inte hann se den när den gick på bilon här, men då kanske det inte gjorde så mycket.
Okej Marina, men du får nog vara lite ledsen ändå :) säger jag med tanke på att jag inte hört en enda kritisk kommentar till filmen utom min egen då ...
Jo, Göran Everdahl i P1:s Kritiken nån gång i september:-) Det var riktigt roligt, han och Gunnar Bohlin trätte nästan. Se om du kan hitta programmet på sr.se.
Kul att lyssna på! Göran Sommardal är kritisk: Ida är för politisk korrekt, filmen tar sig inga friheter. Jenny Teleman hade intressant syn och hon tolkade inte slutet lika hopplöst som jag.
Jag blev inte berörd, sa Sommardal. Inte jag heller.
Tack för tipset, Cruella!!
Jamen nu blir jag ju väldigt nyfiken på slutet!
Så då får du väl gå och se filmen, Karin!!
Jag ska lyssna igen nu när jag har sett filmen!
Skicka en kommentar