https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 9 augusti 2015

Jag funderar på vad som är min längtan

Verandan i väntan på fest
Hela veckan var fylld av besök och fester. Men så måste jag bryta upp, ge mig till stan. Lämna ön för några dagar. Viken kontrast. Min tomma lägenhet jämfört med huset med människor överallt. Jämfört med festen med 36 glada grannar på vår veranda. Det är så tyst här hemma att jag måste sätta på radion för att höra röster och gå en promenad till bryggan vid kanalen för att köpa en glass.

Kort gästspel. Jag vänder tillbaka till ön. Ett tag till, några dagar till. Fram och tillbakaliv. Innan hösten slår till och de små husen stängs.

Igår gick jag genom stan för att handla lite. Jag kände en sådan förväntan i luften. Kanske hos alla unga glittrande människor så fyllda av liv och förväntan. Jag kände att lite av glittret på mig och gnistan i mig suddas bort och försvinner och jag funderar på vad som är min längtan. Och blir lite sorgsen.

12 kommentarer:

Pettas sa...

Jaa, vad är längtan för var och en av oss?
Så där kan jag känna också, även om jag bor på samma ställe hela tiden och inte växlar mellan skärgård och stad.
Längtan att finna sig själv, bli hel? Men är jag inte hel? Så går mina tankar ibland.
Jag förstår dig väl!

Evas blogg sa...

Vilken stor och fin veranda du har! Ja detta med längtan, det känns som om den inte är lika intensiv längre. Varför vet jag inte. Kanske för att jag är äldre och tröttare. Fast spelar det egentligen någon roll när det gäller längtan? Kanske är jag mer blase´, vilket jag inte hoppas. Tankarna snurrar, ibland är de svåra att få fatt i. En sak vet jag i alla fall säkert, jag längtar inte till flytten in till stan. Sommaren har ju inte riktigt kommit än och jag har svårt att ta till mig att den snart är över.

Marina sa...

Jag lever också i något slags fram- och tillbakaliv just nu. Jag är både i stan och i stugan och vet inte riktigt var jag ska vara, ska försöka landa någonstans under veckan...i alla fall för några dagar...

Eva Swedenmark sa...

Karin/Pettas
Jag vet inte vad jag längtar, efter sa en vän till mig en gång, och jag blev förskräckt, det var ju så mycket jag ville, längtade. Nu känns min längtan annorlunda. Det där draget av sorg. Det känner jag inte igen. Det gör lite ont, det är vemod.

Eva Swedenmark sa...

Eva, äntligen fick jag en veranda där många kunde festa. Nu, när festerna är mer sällsynta. Men den är härlig att hänga på. Till ön längtar jag hela året. Om den andra mer obestämda längtan: Jag tror jag blev så drabbad av en ung flicka jag såg, det var något med hela hennes uppenbarelse, all denna förväntan, detta hopp. Något som försvunnit ur mig, kände jag.

Eva Swedenmark sa...

Marina: Jag är på ön och känner mörkret komma på kvällarna, längtar till stan. Och i stan undrar jag: Vad gör jag här?

Margareta Wahlén sa...

Vemod…detta ord som uttrycker en slags sorg över något som gått förlorat. Du skriver om en ung flicka du såg…jag känner igen den upplevelsen. Ungdomen med det mesta av livet framför, alla möjligheter…där var jag också en gång och nu försöker jag bottna i den kvinna jag blivit och se mer till de dörrar som öppnats än de som stängts. En tröst är att kunna dela dessa tankar. kram Eva!

Eva Swedenmark sa...

Tack Margareta, vilket fint och varsamt svar. Det är trösterikt med vänner och gemensamma erfarenheter. Så sant att man måste bottna i det liv man har, försöka att tänka positivt och se möjligheter i stället för svårigheter. Kram!

Anna/notonmusic sa...

Du har verkligen satt ord på något som många känner igen sig i tycker jag Eva, jag känner precis igen mig, för mig ÄR det verkligen något sorgesamt i att inte ha den där känslan av all tid i världen och något med drömmar som inte slagit in och sånt som inte blivit som man trott. Margareta Wahlén uttrycker det väldigt fint. Att försöka ha en strävan mot att bottna i det som faktiskt blev och som kanske blev riktigt bra även om det inte blev som man hade tänkt :-/ Bara annorlunda. Du kan verkligen konsten att beskriva känslor väldigt fint Eva! Kram

Eva Swedenmark sa...

Anna, jag tror att jag så länge och så mycket försökt dölja insikten att det är sorgesamt. Nu kommer det ifatt mig och det gör lite ont. Tack för att du alltid ger en så klok och fin respons! Kram

Karin sa...

Å andra sidan, i den andra vågskålen ligger nuet. Jag ser så många exempel på liv som levs som om nuet inte räknas. Planerandet, drömmandet, längtandet... Visst det ska också finnas, men (och denna kommentar gäller verkligen inte dig nu, Eva, utan handlar något som jag tycker mig ana som ett samtidsfenomen): när planerandet inför något annat, sedan, tar över och stjäl all uppmärksamhet från nuet, då kan man börja undra var livet egentligen finns!

Balans är det magiska mantrat. Enkelt och svårt!

Eva Swedenmark sa...

Håller helt med om det, Karin. Planerandet framåt som ett självändamål, det där med att aldrig vara riktigt nöjd.
Som alltid kommer man tillbaka till medveten närvaro. Acceptans i nuet.
Så svårt. I synnerhet när någon fylld av drömmar om nära lycka svävar förbi vid hållpatsen där man står med sin lilla ensamma matkasse. Kram!