https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 28 november 2015

Tro inte att vägen är sandad för att du en gång gett ut en bok

Vet ni att jag har en författarsida på Facebook nu? Eva Swedenmarks Författarsida.
Jag blir jätteglad om ni går in och kanske vill gilla den?
Här är adressen: www.facebook.com/evaswedenmark.forfattare

Där skriver jag en hel del om just hur jag skriver, varför jag skriver, vad jag skriver om.

Jag skriver om hur svårt det är ibland. Hur man visst kan bli refuserad trots att man fått 33 böcker utgivna. Och om hur ledsen och hopplös man känner sig då. När det som de brukade gilla plötsligt bemöts med en axelryckning.

Tro inte att vägen är sandad för att ni en gång gett ut en bok. Det är en allt hårdare bransch där så mycket mer än din bok läggs i vågskålen på många förlag innan du blir utgiven. Tror du att det är en slump att så många mediakända personer får böcker utgivna? Det är det inte. Marknaden styr där som överallt.

Nu har jag just lämnat ett manus till det fina bokälskande Ordberoende förlag som inte först sneglar på vad marknadsavdelningen ska säga utan först bestämmer om de gillar manuset.

"Om ni inte börjar leva gör jag slut" kommer min bok att heta och den ges ut i vår. Fine Michael Ceken gör omslag just precis nu.

fredag 27 november 2015

Svart fredag vilken dum import - jag vill konsumera mindre inte mer

Det finns importer och importer - några är riktigt usla.
Idag översållas min mail av meddelanden om Black Friday. Jag förväntas tydligen vilja köpa saker billigt för att det är en svart fredag.
Sluta!!!
Jag vill inte ha importen svart fredag till Sverige. Måste vi importera alla dumheter?
Vi hade en svart fredag för några veckor sedan. En av de svartaste fredagar jag upplevt.
Det är inget bra namn och det är en dum företeelse bara avsedd att få oss att konsumera mera till säljarnas fromma.
Jag vill konsumera mindre.
Jag vill inte ha några svarta fredagar. Jag vill inte ha Halloween heller för den delen för att tala om en annan dum import.

tisdag 24 november 2015

En god gärning inte prylar i jul - ingen robotdammsugare i mitt hem

Världen är galen. Hörde just på nyheterna att Handelns institut ... vad de nu heter, har utsett robotdammsugaren till Årets julklapp.
Vilken värld lever de i?
Inte i min.
Så urbota korkat som världen ser ut nu att utse en så onödig pryl till Årets julklapp. Så pinsamt.
45 procent av de utfrågade i en undersökning nyheterna berättade om ville ha gåvor, välgörenhet ... alltså: Goda gärningar,  inte prylar som Årets julklapp.
Skäms på er Prylhandelinstitutet!

måndag 23 november 2015

Guillou uppfinner Hamiltons vackra smarta syster Johanne


Nu har jag läst min första e-bok. Tyvärr har jag ingen läsplatta så jag läste på macen, lite krångligt. I synnerhet för mig som gillar att stryka under och kommentera. Men nu var det så jag fick den så det fick gå.
Klart jag blev nyfiken på en bok som både Ann Heberlein och (enligt rykte??) Ebba tycker är feministisk.
Jan Guillou har nu kommit till den femte boken om nittonhundratalet, sett genom familjen Lauritzens ögon, Blå stjärnan. Denna gång är det Lauritz vackra smarta döttrar som driver handlingen.

Nöjsam läsning! Fast jag blir också full i skratt. Här har Guillou skapat en kvinnlig Hamilton, den perfekta kvinnan av överklass, Johanne Lauritzen, vacker, smart, stark, litterturvetare, spion, förförerska, alltid lika korrekt och välklädd och helt suverän i säng som i strid, lugn och överlägsen. Men det här är ju en saga så jag köper det.
Och tycker det är kul.
Johanne, hamnar  i Stockholms illegala värld av spioneri,  rekryterad av en brittisk spion- och sabotageorganisation. Med kaptens grad i den brittiska armén  hamnar hon i strid med SS-styrkor i Norge, tyska gränsvakter, räddar Norges judar på flykt, dödar och förför.
Britternas kodnamn för Johanne Lauritzen är Blå stjärnan.

Det här är också en saga som utspelar sig i en överklassmiljö jag inte vet något om. I titthålet är det nästan parodiskt hur de pratar och beter sig. Ett arakaiskt språk och levnadssätt.
En detaljstudie i överklassliv helt enkelt.

Guillou måste ha haft jättekul när han skriver om all mat som inmundigas. Undrar så om han åt sig igenom allt detta på prov nör han läste boken?
Det känns som om maten intresserat honom mer än de erotiska utsvävningarna, den är riktigt lystet beskriven, maten alltså.

Han har också fördjupat sig i en överklasskvinnas funderingar kring kläder på fyrtiotalet. Vad har man på sig på Cecil, Grand? Han beskriver verkligen kreationerna. Om det stämmer vet jag inte, men jag köper det. Allt utom detaljen att sextioåriga kvinnor bantar sig smala när de känner att deras förmåga till förförelse avtar? Gjorde de? Jag tittar på bilder av gamla släktingar på fyrtiotalet, inte sjutton skulle någon komma på den absurda idén att banta ner sig för att bli förföriska i min arbetarklassmiljö? Men det kanske också är en överklassmarkör, lite som man kan se otroligt avmagrade franska överklasskvinnor i den åldern?

Blå stjärnan är i alla fall ett tidsdokument som är nöjsam läsning.
Synd för Hamilton att de levde i skilda tidsepoker, han och Johanne. Men de kanske inte skulle ha varit älskande utan mera syskon om de träffats?

söndag 15 november 2015

Det var inte den här framtiden vi drömde om den dagen i Paris

Så unga och förhoppningsfulla i Paris en gång
Om vi fått en framtidskamera den där dagen då vi stod utanför tidningen L´Humanité i Paris och någon visat oss 2015 års terror i Paris hade vi aldrig trott att en sådan framtid som de senaste dagarna var vad som skulle inträffa.

Paris. Min stad en gång. Eller kanske alltid staden framför andra i mitt hjärta Dit vi flyttade Leif och jag, och levde ett fantastiskt år tillsammans. Som jag hade längtat dit ända sedan jag var barn. Nu var vi där. För att leva, skriva, älska, uppleva denna magiska  stad. Det är oförglömligt i mitt minne. Och det gör så ont att  tänka på de senaste dygnen.

Mina barn drog också till Paris för att leva, läsa. Som så många andra. Jag tänker på alla de unga som var på rockkonserten och vars liv så brutalt släcktes av dessa vidriga terrorister med förmörkat sinne, utan respekt för liv.

Det går inte att förstå hur man kan ge sig på oskyldiga människor en kväll som denna. Skjuta rakt in i en restaurang på människor man aldrig träffat. Denna oförsonlighet. Detta hat.

Jag tänker på Leif och mig i Paris. Så unga vi var. Jag ser på bilden. Vilka drömmar vi hade. Så hett vi trodde  att vi skulle vara med och skapa ett  mycket bättre samhälle, med jämlikhet och rättvisa. Min ungdoms ideal som jag aldrig vill svika.


torsdag 12 november 2015

När kärlek inte längre finns - bara sorg, svek och lögner


Jag har precis läst Martina Haags bok Det är något som inte stämmer (med genialt omslag av Lotta Kühlhorn).
Det är en roman som bygger på upplevda händelser (råkar vi veta eftersom skvallerpressen noga på löpen noterade skilsmässan mellan Erik och Martina Haag). Men boken ska inte läsas som en självbiografisk partsinlaga.
Det är en inträngande roman om hur det är att bli lämnad, sviken av den man litade mest på i hela världen. Den går djupt in i mig som upplevt något mycket liknande.

Allt i boken börjar med en kandelaber som står fel, bredvid sängen i sovrummet på landet. Varför står den där? Fröet av tvivel är sått i romanen.

Och jag minns en gång i mitt liv när jag kom till vårt sommarhus. Det var  städat. Två koppar var diskade och två tallrikar stod i diskstället. På ett annorlunda prydligt sätt. Locket på dasset var däremot lagt upp och ner. 
Men - han hade ju varit ensam där, sa han. För att glädja mig med att olja verandagolvet. Golvet var inte oljat, och något var så fel så fel. Små detaljer som blir som ömmande sår man inte kan låta bli att röra vid fast man inte vill.

Det är något som inte stämmer är en roman om stor sorg och om svek. Men också om att resa sig upp igen, först mest för barnens skull. Sedan faktiskt för sin egen.
Delar av romanen utspelar sig när huvudpersonen är fjällstugevakt långt bortom alla kommunikationer och lever ensam i en stuga. Det är välskrivet, faktiskt roligt mitt i svärtan och spännande.
Ändå läser jag  partierna om Ráhnukka snabbt för att mer fördjupa mig i berättelsen om hur en relation går sönder. Om hur man pratar förbi varandra. Om förnekelsen  av vad som varit när en häftig förälskelse blommar upp. En roman om hur den som lämnar för sitt eget dåliga samvetens skull krossar självförtroendet hos den han sviker. Hur han ljuger, går in i en bubbla där det gamla livet bara skymtar som något man vill glömma och förneka.
En roman om hur ont det gör och hur förvirrande det är när den gemensamma bilden av förhållandet inte längre finns. När man inser hur den man litade på ljugit så mycket.
Var det aldrig så bra som den ena trodde? Var det alltid så uselt som den andre vill göra det till. Två verkligheter, två sanningar.
Jag har svårt att vara opartisk för jag känner igen så mycket. För några år sedan hade det gjort riktigt ont att läsa den.
Nu läser jag den med inkännande intresse. Och blir ändå peppad, för det är också en roman om att resa sig, gå vidare, skaffa sig ett nytt eget annorlunda liv. Det gör huvudpersonen i boken.
Det gjorde jag.

tisdag 10 november 2015

Jag blir rik på glädje när jag får skriva

Jag vågar, vågar du? utmanar de små flickorna varandra i min barnbok.  Om ingen annan utmanar mig får jag allt utmana mig själv, tänker jag.
Visst är det märkligt? Det är en ständig kamp att skriva. Ändå är det det enda jag vill göra.
Axeln är sönderskriven och opererad och under läkning, men jag fortsätter skriva.
Jag promenerar för att få idéer, nu har jag jätteont i foten, promenaderna får bli kortare men gå måste jag.
Gå. Och skriva.
Om jag inte skriver börjar en massa andra tankar bubbla om i mitt huvud, missnöjda tankar, tankar av otillräcklighet och leda.
Jag är inte uttråkad när jag skriver. Då vaknar jag i stället med nya tankar och drömmar i huvudet och sätter mig vid macen.
Jag hade haft mycket mer pengar om jag stannat längre på det jobb som till slut gjorde mig helt utmattad av leda. Stanna, härda ut? Inte för pengars skull
Jag kunde sluta och jag gjorde det.
Pank, men glad.
Ett mer sparsamt liv, men jag blir rik på glädje när jag få göra det jag vill: Skriva