https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 28 februari 2015

Idag tänker jag på Olof Palme - saknar honom och hans politiska visioner

Intervju med Olof Palme i Gävle

Så ofattbart länge sedan min favoritpolitiker Olof Palme blev brutalt mördad. Jag minns när jag bodde i Paris och han kom på besök, inbjuden av regeringen som utbildningsminister. Pampigt var det, som det brukar i Frankrike. Men Palme viftade undan regeringsbilen och hoppade in i vår lilla 4L utan baksäte (men han fick sitta fram, jag satt därbak).
Sedan åt vi lunch hos en av våra vänner, Roland Dumas som sedan blev utrikesminister. François Mitterrand var också med. Innan dess hade Palme imponerat  på den franska pressen med sina välformulerade svar. På franska.
Den här bilden är från en intervju jag gjorde med honom senare. Jag tog tåget till Gävle där han varit och så gjordes intervjun på tåget mellan Gävle och Stockholm. Han var så otroligt snabb i repliken, snabb i tanken. Vänlig och intresserad. Det gällde att hänga med när man ställde frågor till honom.
Vad jag saknar en sådan internationellt engagerad politiker idag.

fredag 27 februari 2015

Vad är vi rädda för, var finns våra drömmar, vår längtan

Tycker ni att jag varit lite lat med bloggandet? Jo, det är sant. Först festade jag ordentligt, på min mycket ojämna födelsedag.
Sedan röjde jag efter festen.

Men framför allt har Annica och jag förberett ett härligt skrivarbete i Sundsvall. Tillsammans med en ljuvlig femteklass fylld av fantasi och entusiasm skriver vi en barndeckare.
Vi var där i onsdags för första gången och återvänder under våren. På min barndoms strand Fläsian ska handlingen utspela sig.
I onsdags hade vi spånardag om handling, skrivande och karaktärer i boken.

Vi talade länge om vad en person är, hur man beskriver en bokgestalt. Vi talade om personen utanpå och inuti, om hur vi ser ut men framför allt om vad vi tänker. Vad är vi rädda för, var finns våra drömmar, vår längtan, vår osäkerhet. Allt det som gör oss till den människa vi är.
Det är så spännande att tala med barn och fantisera med dem.
Jag tycker att just femmor är en ljuvlig ålder.

ngtar redan efter dem.

söndag 22 februari 2015

Livet är värt en fest och firande



Jag fick en så bra bild från en vän idag på min födelsedag. Den sammanfattar vad jag tänker.
Äsch, det är väl inget att fira! säger en del om sina födelsedagar.
Men det är ju just vad det är!
För varje år är jag mer tacksam över att få hänga med ett år till. Över att livet ger mig den rikedomen.
Jag samlar vänner och familj till en fest, jag firar livet. Jag firar vänskapen.
Önskar jag hade en dubbelt så stor lägenhet för jag älskar att se vännerna strömma in, dricka, prata, äta god mat (tur att jag har så bra hjälp av mina barn o barnbarnet med matlagningen, Milton och jag har bakat i en vecka).

Så gör som jag, ni behöver ju inte ha fest, men fira att ni lever.
Tänk på alternativet. Då inser man, eller hur, att det nog är värt att fira.

Förresten fick jag en efterlängtad hammock till sommarön av mina barn och deras familjer. Just vad jag drömt om. Sommar, kom!!

fredag 20 februari 2015

Pappa och morfar slapp uppleva den dag deras älskade tidning lades i graven

Spisbrödsbagaren Emil Frithiof Andersson, min morfar,  längst t v i nedersta raden

Vet ni att jag grät igår när jag nåddes av nyheten att Dagbladet Nya Samhället, Sveriges äldsta arbetartidning, ska läggas ner. Tidningen grundades 1900 och blev dagstidning 1908.
Den redaktion där som barn jag lekte ...
Den tidning som publicerade mina första artiklar ...
Den tidning där min pappa var annonschef och framför allt kolumnist i så många år med sin älskade spalt Sam i kanten som han skrev tills dagen han dog.
Den tidning där min bror var chefredaktör.
Så många minnen jag har, blysättningen i sätteriet där jag fick mitt namn inskrivet. Tryckpressarna som slamrade, redaktionen med de stressade journalisterna och teleprintern som tickade nyheter
Pappa som satt stressad i sitt rum och arbetade jämt.
Dagbladet, där växte jag upp.
Min morfar Emil, han prenumererade på Samhället, som han sa, i 70 år.
Han var en av de första prenumeranterna, min morfar spisbrödsbagarenn Emil Frithiof Andersson. När han dog 1978, hade han varit trogen sin tidning i nästan 70 år. 
Var finns den troheten för en tidning idag!
Är det något arbetarrörelsen ska skämmas för är hur tidningspolitiken missköttes. 
Ja, det är sorgligt. 
Tur att pappa och morfar slapp uppleva den dagen då deras tidning lades i graven

lördag 14 februari 2015

Kärlek IRL och i böckernas värld

Kärlek idag ... På Alla hjärtans dag.
Jag tänker vara med mina småhjärtan, Milton och Eira. Bättre finns inte.
Barnbarn är livets lycka tycker jag.

Kanske ett kärlekstips i övrigt?
Det är klart jag längtar efter en passion igen, en stormande kärlek. Men eftersom det är tunnsått med sådana i mitt liv får jag väl gå till romanerna och skriva själv. Så jag läser och skriver.

Här en härlig kärleksroman med underbar tidskänsla. Jag njöt av den. Visste inget om författaren eller om boken men tyckte den var ljuvlig att läsa, finns i pocket och inbunden på bokrean.
Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes.

tisdag 10 februari 2015

... och oväntat vill jag läsa Hemingway när jag läst Åren i Paris


Plötsligt vill jag läsa Hemingway. Så märkligt. Klockan klämtar för dig var en av min ungdoms sorgliga och fina läsupplevelser. Jag behöll ändå inte boken när jag flyttade och tvingades minimera mitt bibliotek.
Men så läste Jessica i min skrivgrupp upp några rader av honom när vi skulle ta med böcker med bra inledningar.
Och så hittade jag boken Åren i Paris av Paula McLain som handlar om Hemingways första trevande författarsteg, om hans första hustru Hadley, deras förälskelse och äktenskap och flytten till Paris. I mitt bakhuvud fanns vetskapen om betydligt fler hustrur så jag anade vartåt det barkade. Men vägen dit leder genom åren i Paris där det unga fattiga paret bodde.

Åh Paris på tjugotalet. Nog låg det i mitt bakhuvud när Leif och jag flyttade dit så många år senare. De skriver om  caféer Dôme, Deux magots, kvarter på vänstra stranden i Paris, den kluvna inställningen till relationer och trohet. Där känner jag igen mig. Och de umgås med Gertrude Stein Ezra Pound och hans kvinnor, makarna Fitzgerald, Den stor Gatsby hade just kommit ut.  De reser till Rivieran, till Pamplona. Vilken tidsresa att läsa detta.
Jag fullständigt drunknar i boken som bygger på - vad jag förstår - gedigna studier av deras liv  men är en roman om denna Hadley som ägnar sina dagar åt att vara den perfekta stöttande författarhustrun, som gör allt för sin Ernest. Vilket märkligt liv, vilket förtjusande porträtt.
Det här är en bok jag inte kan släppa och älskar att läsa.

Och vet ni vad: När jag läst ut boken letade jag Hemingwayböcker, det fanns inte en enda pocket. Så jag kastade mig ut på nätet till underbara Bokbörsen där allt finns! Allt. Billigt. Snabbt. Nu är flera böcker av Hemingway på väg till mig. Jag kommer att tänka på Hadley medan jag läser Och solen har sin gång. Hur Hemingway skrev om alla andra men inte henne. Men hur fint han förklarade varför. Hur hon var hans jämlike men hamnade i hans skugga.

fredag 6 februari 2015

Det finns så mycket att göra, så många möjligheter, jag går ut i solen

Flyr från kylan här hemma till en gång i tiden, hettan i Alger Foto: Bengt af Geijerstam,


Solen skiner och snön smälter. Jag känner mig glad. Febern försvann och igår hade jag skrivdag i Skrivrum med mina fina skrivvänner.
Disa, Ewa och jag pratade och skrev, åt engelska pannkakor med bacon på Greasy Spoon, pratade, skrev mer. Läste våra texter för varandra. Fick meddelande från Jessica, på resa, men skrivande.
Pratade. Diskuterade varandras texter.
Jag tror jag blev frisk för att jag inte för allt i världen vill missa ett Skrivrum.
Jag flyr från kylan i Stockholm till hettan i Alger. I skrivfantasin.

I morgon ska jag djupdyka i min barndom tillsammans med kusin Arne och bror John. Vi ska se filmer och titta på kort och försvinna i tankarna till Sundsvall.

Det finns så mycket att göra. Så många planer. Så många möjligheter.
Nu går jag ut i solen!

onsdag 4 februari 2015

AW och HR utarmar svenska språket, varför eller ska jag säga why?

Jag kände att jag hamnat utanför det vanliga yrkeslivet när jag första gången hörde uttrycken AW och HR.
Jag sitter här på min kammare och skriver, jag är min egen arbetsgivare och personalchef. En dag ringde jag E1 och frågade om vi skulle ses efter jobbet.
– Nä vi har en AW idag så jag kan inte, sa hon.
– En vaddå?
– En AW, after work du vet.
Jag visste inte.
Så sa man inte när jag hade en arbetsgivare.
Nu är det vanligt. Ordet finns inte i engelskan har jag hört. Så varför här? En fånig engelsk förkortning för att ses efter jobbet?

Nästa ord var HR.
HR-avdelningen på mitt jobb, sa en kompis.
Vi söker en HR stod det i en annons.
Alltså Human Resource. Inte personalansvarig. Inte personalavdelning.
Jag tycker det är så fånigt och så utarmande med dessa engelska ord. 
Varför?
Eller ska jag säga: Why?


måndag 2 februari 2015

Min parallella värld lever i mig, så verklig

Henrik Erikssons Mina hem från Liljevalchs Vårsalong. Ett projekt som berör mig. Jag går också ut och in ur mitt livs alla hem och hus.
Vilken konstig måndag. Jag vaknade febrig och yr och måste stanna inne hela dagen. Utanför är det vitt av snö. Jag vill inte gå ut. Jag är här inne och funderar mellan febersovstunderna. Jag tänker först att jag inte skriver som jag tänkt och känner dåligt samvete för det. Så dumt. Jag är ju min egen arbetsgivare. Bara jag kräver av mig att jag ska arbeta. Bara jag blir irriterad på mig själv för att jag blir sjuk.
Varför jagar jag mig själv så, undrar jag ibland. Kanske min kropp är klok som slår till en broms ibland och säger åt mig att sjunka tilllbaka.

Vet ni, idag tänkte jag så här: Mitt nuvarande romanprojekt, som jag älskar att hålla på med, det lever i mig. Även om jag inte skriver. Jag vistas i den världen parallellt med min vanliga värld. Jag bearbetar minnen och tänker och flyter i sinnet iväg i tid och rum. Det är inte dumt. Snön må ligga vit på taken mittemot, jag kanske ändå är på en solig strand långt borta.

Skrivande är märkligt, den process man startar i sitt eget huvud, den parallella icke existerande värld jag bygger upp, som inte finns. Men ibland är mer levande än allt annat.

söndag 1 februari 2015

Tårta till tröst mot blötväder och blask

Vi har alltid marängtårta på födelsedagar
Tung blöt snö faller, förvandlas till slask. Hemskt är det.

Idag hade femåringen kalas för sina dagiskompisar så där var jag. Han bjöd faktiskt in mig, känner mig mycket hedrad över denna inbjudan.
Hans lilla bedårande syster är nu också van vid mig, skrattar och sträcker armarna mot mig. Då klappar hjärtat lite extra.
Jag medförde en marängtårta i rosa och grönt.  Det var presenter och fiskdamm och bara glada miner. Femåringen strålade. Det är det bästa.

Men när jag kom hem slog febern till. Ni vet sådär att man bara ligger som ett litet knyte under ett täcke och skakar. Iskalla fötter.
Väldigt konstigt. Med hjälp av mycket te och Ipren har jag nu rödrosig kravlat mig upp. Sitter och skriver och läser under en varm filt. Goda varma tankar tar jag gärna emot och mycket god tillfriskningskarma.