https://www.instagram.com/evaswedenmark/

måndag 11 januari 2016

Idag är jag lite ledsen och mycket arg

Långt från ön till Liberia och jag är ledsen
Det känns jättekonstigt idag. Julen är slut och granen plundrad. Något vitt vräker ner och blir regn som blir is.
E2 packar sina väskor för att flytta till Liberia i två år.
Just idag är inte allting så jättekul.
Vill bara säga det.

Jag vaknade mitt i natten och läste DN på nätet, om hur horder av unga killar sextrakasserade tjejer på en musikfestival i somras. Polisen mörkade det hela. Ville liksom inte varna och berätta. Herre gud hur fel kan det bli! Så tidningarna berättade inte heller och massor av gråtande flickor fick inget gehör för vad som hände. Det är vidrigt.

Jag minns obehagliga händelser i ungdomen. Länge sen. Tandläkaren som pressade sig mot mig när jag satt där hjälplös i tandläkarstolen. Jag sa aldrig ett ord till någon men obehagligt var det. 14-15 var jag väl.
Eller massören som jagade mig runt skönhetssalongen och tafsade där jag gjorde prao av något slag i åttan. Det berättade jag för pappa som skällde ut ägaren till salongen och såg till att jag inte gick dit mer. Fina pappa!
Eller på min första arbetsplats som journalist där det för vissa av ombudsmännen var fritt fram att diskutera min rumpa. Väldigt obehagligt men jag låtsades som ingenting.
Idag tror jag, hoppas jag, att jag skulle ha sagt ifrån.
Men hur säger man ifrån till en grupp aggressiva tafsande killar som omringar en en mörk kväll - försöker tala med polisen som inte ens för det vidare ...?

Sen hör jag tjejer i intervjuer på teve bekräfta detta. "Vi har vant oss", säger de.  "Det är så här det är."
Då blir jag riktigt rasande. Så här ska det banne mig inte vara.


6 kommentarer:

Annika Estassy Lovén sa...

Jag känner precis som du. Kram.

Evas blogg sa...

Känner igen känslorna. Det att barnen drar iväg ut i världen, den känslan är så tung. Det är som om en man fått en kroppsdel kapad. De är fria, vuxna människor men ändå finns den där mittbarnkänslan kvar. Och detta med tafsande män och unga pojkar, det har jag flera exempel på och det är rent ut sagt förjävligt hur dessa företeelser mörkas, år efter år.

Margareta Wahlén sa...

Jag förstår precis hur du känner Eva. Man vill helst ha sina barn hemmavid. Minns när Agnes flyttade till Norge, till Tromsö, som verkade så fruktansvärt långt bort. Det har varit mycken längtan och saknad under de fem år hon bott där, men också många fina minnen förstås av mina egna resor dit och hon har ju också kommit hem då och då. Att resa till Liberia är givetvis säkert dyrare och längre men kanske kan du åka dit några gånger och så har vi ju alla tekniska hjälpmedel att ta till. Vilken upplevelse för henne också!
Du verkar ha så fina och engagerade döttrar! Roligt!
När det gäller dessa sextrakasserier håller jag givetvis med dig. Det är för dj-ligt att vi inte kommit längre och att samhället fortfarande inte ser riktigt allvarligt på det hela. Ilska och kraftfulla åtgärder behövs verkligen.

Eva Swedenmark sa...

Annika: Och sen alla konstiga debatter - framför allt vill man inte ha medhåll från sexistiska män som bara ser detta som en anledning att förtala invandrare. Det är ett konstigt debattläge nu. Endimensionellt.

Eva Swedenmark sa...

Eva, man älskar att barnen ger sig ut och skapar det liv de vill ha men vill ändå hålla dem i sin handflata och skapa trygghet omkring dem!
Och allt detta tafsande, jag blir galen och det väcker obehagliga minnen.

Eva Swedenmark sa...

Margareta, du är en förebild, du har bara sett det positiva i att upptäcka ett nytt ställe när din dotter varit långt borta, ingen klagan bara kärleksfulla betraktelser! Det är fint! Du väljer alltid att se det positiva, jag tycker om det.
Utom förstås när det gäller sextrakasserier, jag blir helt galen som du också när jag hör unga flickor idag säga att man har vant sig, det gäller att inte ha på sig kjol och det är ingen idé att klaga. Sorgligt 2016!