https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 8 mars 2016

Älskade mamma, älskade ni som beredde vägen för oss kvinnor idag

Mamma och jag

8 mars kvinnodag. Jag tänker ändå att mycket hänt under mitt liv. Från tiden där min mamma och alla grannfruarna som kallades tant+efternamn oavsett ålder var hemmafruar i sina små lägenheter. Mamma, tant Swede som mina vänner sa,  städade vår tvåa, lagade lunch åt stressad man som kom hem varje dag. Tog hand om allt. Jag tror knappt min pappa kunde koka kaffe. Hon lappade, lagade, strök, tvättade lagade all mat från grunden. Fanns alltid där för oss.
Älskade mamma.
Hon ville så gärna arbeta, få egna pengar. Så hon strålade när hon började på Palms konditori. Hon sålde bullar och bakelser och fick ta med sig kantstötta varor hem. Vilken fest. Hon fick egen lön och köpte små presenter. Mitt första linne med mönster och likadana trosor till.
Men pappa tyckte livet blev jobbigt. Ingen lunch lagad (fast hon förberett maten). Och käre bror tyckte det var som ett plåthus när mamma inte var hemma när han kom hem.

Älskade mamma. Du slutade jobba.
Men ständigt sa du till mig: Eva, studera, skaffa dig ett arbete, en egen lön, ett bra liv.
Hon sa det. Men jag upplevde ändå att jag var pappas flicka. Han som svepte iväg till tidningen på morgonen, han som skrev.
Långt senare förstod jag hur hon kämpade, hur de kämpade alla de där mammorna på femtiotalet som vi knappt hedrade under många år, vi som trodde vi var pappas flickor. Men det var ju mest mamma ändå som pushade mig, men på ett stillsamt sätt. Trodde på mig, uppmuntrade mig.

Kära lilla mamma, kära alla tanterna på Sallyhillsvägen 33, vad ni kämpade. Vad lite ni fick tillbaka. Vad självklart och osynligt det var i världens ögon allt ert slit.
När jag fick barn själv, det kanske var då jag började förstå mammas slit, mammas uppmuntran.

Glödande feminist var hon.
Sista gången hon var med på något jag gjorde var på Stadshuset i Sundsvall när jag Maria och Annica presenterade vår bok Krossa glastaket - makthandbok för kvinnor. Hon var så stolt. Och så enig med oss.

Älskade mamma. Dig vill jag fira mest av allt idag, i din himmel.

Du skriver inte så mycket om mormor? sa E1 till mig en dag.
Kanske gör det för ont. ÄN. Kanske jag har  ångest för att jag inte riktigt förstod förrän för sent hur mycket hon gjorde för mig, alltid.

Hur hon stod vid min sida, alltid.

8 kommentarer:

Margareta Wahlén sa...

Eva, du har väl läst böckerna om Maj av Kristina Sandberg! De ifrågasatta kvinnornas historia, som hela tiden fanns där för barn och man och som fick kämpa sig till en smula eget liv. Som din mamma, var min en kämpe, hem och jobb i en ständig kretsgång. En plattform för mig och mitt eget kvinnoblivande, att få studera, att utbilda mig…något som förmenades min mamma. Men genom sitt fortsatta liv visade hon mig att inget är försent om man vill något, och med sina förutsättningar tog hon tillvara de möjligheter som kom i hennes väg, och det bär jag med mig. Ja, våra älskade mammor ser oss från sin himmel och gläder sig både åt dig och mig Eva! Det är jag säker på! Kram

Eva Swedenmark sa...

Tack Margareta, så fint du skriver, med så stor igenkänning. Kram! Jag har inte läst de böckerna än, ska göra det, men har inte riktigt orkat med, det är mycket som är smärtsamt och skaver när jag börjat läsa dem. Men en dag ...!

cruella sa...

Mycket fint skrivet och jag gick in för att uppmana dig att läsa om Maj! Det är en stor klassiker redan, jag är omåttligt imponerad, rörd och berörd över hur Kristina Sandberg med sådan integritet och orubblighet står på Majs sida i alla lägen. Lyssna även på hennes sommarprat om du inte gjort det, men kanske efter att du läst böckerna. Blir en fin fond av funderingar.

Eva Swedenmark sa...

Tack Cruella, jag närmar mig långsamt Maj-böckerna. Jag vet inte varför men tror det kommer att göra ont att läsa dem. Eftersom det finns så mycket mer jag borde ha sagt och gjort och nu är det försent. För evigt en tagg i mitt hjärta av saknad och också sorg över att jag inte räckte till.
Ändå visste hon hur mycket jag älskade henne, DET tvivlade hon aldrig på.

KaosJenny sa...

Fint o tänkvärt skrivet. En hyllning till de många kvinnor som gått före som gjort så mycket i det tysta... Och alla döttrar gör sin resa, kan ju inte göra annat heller som barn av sin tid. Kram

Eva Swedenmark sa...

Tack Jenny.Så sant. Man gör sin resa i den tid man lever. Det fina med min mamma var just att hon aldrig dömde, bara stöttade.

Anonym sa...

Vilken sorglig och viktig och kärleksfull och hoppfull text. Allt på samma gång.
/E2

Eva Swedenmark sa...

E2, kram! Kärlek och sorg delar plats i mitt hjärta.