https://www.instagram.com/evaswedenmark/

lördag 30 april 2016

På Valborg var det majbrasan på Norra berget som gällde för mig och bästisen

Enda bilden av mig och bästisen Maggis Wiik. Hon längst tv, jag tvåa från höger.
Glasspinnen på Norra berget
Glasspinnen kallas det fula tornet på Norra Berget i Sundsvall. Det invigdes 1954. Min stad ligger mellan två berg, södra och norra. Där uppfirån kan man se ner på den lilla staden med den vackra stadskärnan av gamla stenhus.
Min stad.
Bilden publicerades idag på Facebook av ett arkiv med gamla Sundsvallsbilder som alltid gör mig nostalgisk. Man bor och växer upp i en stad, flyttar som ung men bär staden med dess minnen i sitt hjärta.

Och just på Valborg, då brukade vi göra oss fina, Maggis Wiik och jag. Sedan promenerade vi från Sallyhillsvägen upp till Norra berget. Däruppe var det alltid  en majbrasa. Kanske var det bus och stök omkring, på stigarna och i gläntorna? Det märkte vi ingenting av. Vi var väl 12-13. Att vi fick gå hela vägen själva? Men det var en lugnare tid.

Jag minns glädjen, hur fina vi var i tunna sommarklänningar och vårjackor - att vi inte frös ihjäl! Jag har inte en enda bild från den tiden av Maggis och mig. Den enda bild jag har är från en skridskomaskerad på Nackstaplan. Är den inte underbar? Och vad vi fnissade och spanade på söta killar utan att knappt våga prata med dem. Det är så länge sedan.

Men tornet står kvar. Man kan klättra ända upp och se ner över den fina staden!

fredag 29 april 2016

Det tar lite tid innan jag hittar de kläder som känns rätt - det blir kaos men är kul

Jag i jacka av Birgit Bohlin tillsammans med min förläggare Ewa Åkerlind.
Jag vaknade glad och lite trött efter festen igår. I mitt sovrum var det mer kaos än i hjärnan. Kläder , kläder kläder som jag provat. Det är inte det att jag måste vara tjusig när jag går på fest. Men kläderna måste kännas rätt. Och när det är rätt vet jag inte förrän jag testat. Vilket tar tid eftersom jag är en obotlig klädsamlare.

Inte vet jag hur ni gör? Kanske har ni kläderna i färgordning? Kanske har ni regeln att en blus in, en ut så att det alltid är tomt och välsorterat i er garderob. Ni kanske bara öppnar garderobsdörren och tar ut en galge med det perfekta plagget. Jag är inte sådan.  Därför blir det kaos när jag ska på fest, tur att det inte är så ofta.

Jo förresten. Jag färgsorterar min garderob, märker hyllorna, tjusigt. Men sen blir det ändå kaos. Ohjälplig är jag.

Igår när det var Pocketfest ... alltså vad valde jag till slut?
Jag hamnade  i en svart sammetsklänning som jag lät sy i Vietnam för tio år sedan. Och ja, jag kunde ha den ännu. Till den hittade jag en jacka från nittiotalet som min kära vän Birgit Bohlin, makalös klädkonstnär, sydde åt mig av siden, sammet med mera. Älskar den!

Ni ser den skymta på bilden ovan när jag minglar omkring med en urgammal vintageväska under armen..

I kväll har lille M varit hos mig, då vill man INTE städa. Men i morgon, Valborg får bli städdag.

torsdag 28 april 2016

Ena dagen skrivande i flanellpyjamas, en annan dag fest, författarlivet varierar

Amanda och Ewa Åkerlind från Ordberoende förlag, jag och författarna Anna Lönnqvist, Eva Rydinger, Camilla Davidsson firade pocketboken!
Författarlivet är omväxlande, inbjudande och skapar väldigt många härliga kontakter. Jag har kanske berättat tidigare om vår lilla grupp Författare kring runda bordet? Ett härligt gäng som träffas ibland, utbyter erfarenheter och har väldigt trevligt.
I kväll var vi på fest hos Pocketförlaget, Pocketparty 2016, vi diskuterade pocketbokens framtid, festade och minglade på Sturecompagniet.
Vi startade med att äta middag på klassiska KB, sex glada författare. Fyra av oss har förresten
böcker som kommer i maj!
Extra roligt för mig med  KB eftersom min nya roman börjar just på - KB!

onsdag 27 april 2016

Jag älskar att skriva på caféer - idag blev det skrivvänliga Bakverket

I min ständiga strävan efter att hitta bra skrivcaféer hamnade jag idag på Bakverket på Bondegatan som ligger på söder i Stockholm.
De har byggt om ganska rejält så jag ville testa om det gick att skriva där utan att man känner sig i vägen.
Ja, jag älskar alltså att skriva på caféer. Jag behöver inte ta ansvar för någonting annat än mig själv. Nätverket fungerade inget vidare där för dagen så jag kunde inte smita in på nätet. Jag skrev helt enkelt!
Håller på med ett nytt hemligt projekt och det gick som en dans att skriva. Det var lite lagom sorligt. Då trivs jag. Frukosten var fantastisk. Som alltid. Jättegott hembakat bröd, liten ljuvlig yoghurt, gott kaffe, vad kan man mer begära.
Dit återvänder jag!
Kanelbullebilden lånade jag från deras hemsida.

tisdag 26 april 2016

Jag minns när vi gjorde en intervju med Papillon, Christophe och jag

Christophe Laurentin, min vän Ulla L, jag och Elisabeth. För länge sen, i en skog utanför Paris
I kväll har jag återsett en gammal vän. Fotografen Christophe Laurentin som jag lärde känna som ung i Paris. Vi arbetade mycket ihop, bland annat gjorde vi tillsammans en intervju med författaren Papillon. En underbar författare med glimten i ögat. Jag tyckte han var så gammal, Papillon, nu är jag äldre än han var då.  Livet!

Nu var Christophe här för att ett litterärt pris skulle delas ut, Jacques Outin-priset till en svensk översättare som introducerat fransk litteratur i Sverige.

Boken I livets virvelvind hade samtidigt release, en bok om Jacques Outin med intervjuer med vänner till honom, bland andra då min vän Christophe. I den intervjun berättar han  också om hur viktigt vårt samarbete var i Paris 69 då han var i början av sin lyckosamma karriär som fotograf. Han har bland mycket annat gjort en fantastisk bok om Paris tillsammans med Sun Axelsson.

På bilden ser ni Christophe och mig, ja, jag är den blonda.
Vad unga vi var då! Jag blir lite sentimental.

måndag 25 april 2016

Smärtsamt och vackert om att åldras ihop

Jag läser en så fantastiskt bra och vackert formgiven liten bok från fina förlag Bucket Listbooks. Den första i en ny serie klassiker, Simone och Co, främst berättelser skrivna av kvinnliga franskspråkiga författare. Det är första gången  Misstag i Moskva publiceras,  i svensk översättning av förläggaren själv Helen Enqvist.

Denna kortroman  skrevs 1966-67 men publicerades först 1992 i en tidskrift. Ett äldre gift par besöker Moskva och makens dotter från ett tidigare äktenskap. De upplever en kris i sin relation. Det är den yttre handlingen, i djupet av deras själar och hjärtan pågår ett annat drama.

Simone de Beauvoir reste flera gånger med Jean-Paul Sartre  till Sovjetunionen  inbjudna av sovjetiska författarförbundet. 

Det äldre paret har levt länge ihop. Men slitningar finns och gräl som ligger i träda i väntan på att blossa upp. Ändå är de så nära varandra och så beroende av varandra. Det är  en fint skriven, berörande roman om kärleken på äldre dar, om att växa samman och att åldras tillsammans utan att riktigt vara medvetna om att tiden gått. Att upptäcka brister i kropparna som åldras och inse att det finns så mycket man inte längre kommer att eller förväntas göra. Att sluta sig inför varandra och åter tro att allt är slut, att hitta sprickorna i den värld de båda stänger in sig i och nå varandra igen.

Smärtsamt vackert och klokt skrivet. Boken lever kvar i mig, deras samtal. Och påminner om min sorg över att inte uppleva en kärlek som orkade hela denna väg.
.

söndag 24 april 2016

Vi vet att solen kommer och sommaren väntar runt hörnet, vi är beredda


Kurar i kylan och väntar på vår. Huttrar i vårkappan och glömde vantar så händerna är iskalla när jag kommer in. Fryser på natten och tar extrafilt.
Låg häromnatten och stirrade ut på månen som var så full. Det var vackert.
Idag skulle vi städa gården och ha vårfest i min förening men jag frös och huttrade. Hämtade lille M för att vi skulle kunna vara med lite i alla fall men då började det hagla och av loppisen och den varma korven blev intet. Från Nice berättar vännen E att hon går omkring i solen i sandaler.

Men vi ger inte upp, lille M och jag. Idag har vi planerat kryddväxter som vi ska ha med oss sedan till sommarön som hägrar i en fjärran sol. Dit längtar vi.

Titta vad fint det blev med våra kryddor och skyltarna som lille M gjorde.
Aldrig aldrig aldrig ger vi upp, lille M och jag. Vi vet att solen kommer och att sommaren väntar runt hörnet.

tar.

lördag 23 april 2016

Jag på vift i världen en gång - och nu reser mina barn långt bort

Jag och Lottie liftar runt i Frankrike och hamnar i Nice
Jag minns när jag reste omkring i världen. Stack iväg från mina föräldrar i Sundsvall för att lifta i Frankrike, åka på mystisk språkresa till Grenoble, åka till Paris med bästa killkompisarna ...

Idag kan jag bara inte fatta att de lät mig åka. Jag måste ha uppvisat en sådan min av att jag visste vad jag gjorde att de litade på mig.Om de bara vetat. Språkkursen i Grenoble var tråkig så i stället liftade vi iväg till Italien, jag och en annan tjej. Liftningen ska vi inte tala om - jag får väl tänka i efterhand att vår obegränsade tillit till människor var vårt skydd. Vi kunde inte tänka att något ont skulle hända oss. Och vi klarade  oss.

När mina barn varit ute i världen har jag oroat mig, Men försökt dölja det. Vilket de genomskådar direkt. Mina föräldrar fick på sin höjd några vykort. Mina barn ringer, messar, skypar, instagrammar.
När store E åkte på sin första jorderuntresa skrev vi så härliga mail till varandra. När E1 var i Paris var det fortfarande dyrt att ringa, vilka telefonräkningar. Samma när E2 var där. Och när hon var i Vietnam, Sydafrika så var det mest mail.

Men nu. Det började redan i Mali, vi skypade E2 och jag, hon gick runt med telefonen och visade hur hon bodde. Och det kostade ingenting.

Igår tillbringade jag hela min fredagskväll med E2 - hur då? undrar den som vet att hon nu bor i Liberia. Vi var ensamma båda två, kände oss lite ledsna kanske, längtade efter varandra. Så vi ringde på Viber, en annan gratistjänst. I två timmar pratade vi medan vi stökade runt i våra hem, drack kaffe, diskuterade allt från kläder till djupa känslofrågor. Vilken mysig kväll med E2.

E2 i Liberia var på möte och lyssnade på landets president, Ellen Johnson Sirleaf
På dagen hade hon gjort helt andra saker. Det var besök i Liberia av svensk statssekreterare. Man åkte runt till olika biståndsprojekt i intensiv takt, ambassadören var med så klart, och även E2. Genom henne får jag höra så mycket intressant som händer i svensk biståndspolitik, bland annat i ett av världens fattigaste länder, Liberia, där hon bor nu.

I Liberia är det Ellens namne, Ellen Johnson Sirleaf, som är president. 2011 års vinnare av Nobels fredspris med motiveringen "för ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och kvinnors rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete" 
När hon var med på mötet på bilden ovan var E2 också där och lyssnade.
Jag är med om mycket i världen, även när jag är hemma! Men det dröjer inte länge förrän jag hälsar på E2 i Liberia.

fredag 22 april 2016

Bokflodens nya riviga hjältinnor de är mina väninnor


Titta vad kul! Året runt skriver om min nya roman. Den med tuffa kvinnor som tröttnat på att suddas ut och i stället tar för sig av livet. Riviga kvinnor som inte vill ställas in i någon gammal garderob och glömmas bort för att lyftas ut och dammas av någon gång då och då.

Jag tycker vi är hjältinnor, riviga kvinnor!

torsdag 21 april 2016

Min favoritbok Den lille prinsen som barnteater

Min egen lille prins vid det störtade flygplanet
Den lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry är en av mina absoluta favoritböcker. Har varit ända sedan jag hörde Gérard Philipe läsa den för länge sedan. En magisk upplevelse.

Jag har läst boken för mig själv och för mina barn och nu barnbarn.
Idag såg vi den dramatiserad som teater, Milton och jag, på Barnens Underjordiska Scen BUS. En vacker och tilltalande uppsättning på många sätt. Johanna Huss, regissör, har också berbetat texten, känsligt och fint, tycker jag, och hittar alla mina favoritcitat och scener i uppsättningen och det väsentliga i innehållet.
Scenografin är också magisk - liksom tilltron till den unga publiken. Efter första akten släpps åskådarna in i magiska tunnlar och rum bakom och runt scenen och får prata med skådspelarna i deras roller som Kung, Geograf, Ekonom, Räv med mera. Det är vindlande och vackert och helt otroligt att se 40 sju-åttaåringar rasa runt.

Den lille prinsen representerar barnets klokhet, hur man ser med hjärtat och hur viktigt det är att ha tid för vänner. Det är vackert.
Jag har bara en invändning och det är hur den lille prinsen själv spelas. I den här rolltolkningen finns inte det enkla och spontana och självklara. I stället är det en krystad spelstil. Jag kanske är extra allergisk mot att man spelar barn i stället för att hitta en ingång till det egna barnet och låta det skimra på scenen. Här blev det en sådan kontrast mot självklarheten och skönheten i allt i föreställningen att just den viktiga personen både gick och pratade onaturligt, verkligen överspelade barn - i stället för att vara ett.

Synd, för annars var det en otroligt bra föreställning som lever kvar i Milton och mig.

onsdag 20 april 2016

Vi somnade så sött till Alfons Åberg båda två


Schhh... Jag smyger upp. Bara för er skull.
Jag hade somnat så gott intill världens finaste sexåring. Plötsligt i sömnen smög det sig in en liten tanke i min hjärna ... Du har ju inte bloggat idag.
Lägg av, jag är trött och vill sova, sa den ena halvan av min hjärna. Men den andra tvingade kroppen att masa sig upp.
Vi läste: Är du feg, Alfons Åberg? av Gunilla Bergström. Boken om att han inte vill slåss. Pappa vill lära honom några grepp, men han vill inte. Han är så modig att han till och med törs säga det.
I boken fanns en uppgift om att boken kom ut det år min lille sexårings pappa var sex år, Alfons i boken är sex .. och lille M.också.
Boken var så bra att jag måste läsa den en gång, och sedan en gång till. Och vi somnade så sött.

tisdag 19 april 2016

Fransmännens nya stillsamma revolt - stanna uppe hela natten

Skönheten finns på gatan heter denna bok från maj 1968 i Paris
Den 22 mars 1968 startade det som sedan blev majrevolten i Paris. Mängder av strejkande arbetare och studenter i uppror. Jag var inte där i maj 1968 men väl i juli och då låg också tårgasen tung i gränderna kring Rue de la Huchette nör CRS-poliserna knäckte varje liten demonstration med brutala medel.

Nu i vår, i missnöje med den franska politiken, har en ny rörelse uppstått. Nuit debout kallas det. Fransmännen samlas i de större städerna. Sitter ner på gator och torg hela natten, diskuterar politik och oförrätter. Så här skriver SVT Nyheter om det nya fenomenet:
"Tusentals människor samlas nu varje natt i franska städer och protesterar mot missförhållanden i samhället. De makthavande står handfallna inför dessa gräsrotsprotester.
Man samlas när natten börjar och lämnar de offentliga platserna i gryningen. Man debatterar samhällsproblem som arbetslöshet, bostadsbrist och fattigdom. Man spelar, dansar och sjunger, även poesi förekommer. Luften är fylld av dofter av den mat som säljs. Det talas om en stämning som på ett musikfestival."

En intressant fredlig protest. Mot den etablerade politiken. Mot politikernas oförmåga att möta människornas krav och att lyssna. När får vi en Nuit debout i Sverige? En vakennatt då man håller sig uppe och vaken hela natten under ivriga diskussioner. Det kanske måste bli lite varmare för det?

När har vi fått nog, ras-le-bol som fransmännen säger?

måndag 18 april 2016

Vem är den svenske Bernie Sanders? Göran Greider!



Jag kan inte säga att jag följer det amerikanska valet så noga. Men i helgen läste jag med förtjusning en artikel i DN om fenomenet Bernie Sanders, Den osannolike kandidaten. Vresig, 74 år gammal, populär bland ungdomar. Björn af Kleen har gjort ett spännande porträtt av denne arge, egensinnige man. Lite som Corbyn i England, också ganska arg, egensinnig. Radikal med en tjurskallig envishet i hela sina liv. Och älskade av ungdomar som tröttnat på slimmade politiker med löften de inte håller.

Ganska kul mitt i alla de reklambyrådesignade kampanjerna, tycker jag. Oväntat.
Så nu undrar jag vem i Sverige som skulle kunna motsvara Corbyn i England eller Bernie Sanders i USA.

Tjalle Tvärvigg hette en seriefigur när jag var liten.
Vem är politikens Tjalle Tvärvigg i Sverige, vem är den svenska/svenske Bernie Sanders?

TILLÄGG: Hoppsan jag fick inte ett enda förslag! jag har gjort en enkät i bekantskapskretsen och vi har enhälligt kommit fram till det slående namnet på den svenske Bernie Sanders: GÖRAN GREIDER!!!!

söndag 17 april 2016

Det bästa av vårens kommande utgivning - ja!


http://www.adlibris.com/se/kampanj/forhandsbestall

Så här skriver Adlibris under rubriken Förhandsbeställ vårens utgivning:

Vi har plockat fram ett urval av det bästa av vårens kommande bokutgivning. Här finns spännande deckare, storslagna romaner, viktiga reportageböcker och garanterade snackisar. Förhandsbeställ redan idag!

Och vet ni vilken bok som finns med bland de utvalda "bästa av vårens kommande bokutgivning"?
Just det: Min Om ni inte börjar leva gör jag slut 

Jag är så glad! 

lördag 16 april 2016

Pank på pengar, rik på läsning efter besök på Stockholms Litteraturmässa

Mina fynd idag på Stockholms Litteraturmässa

Nu har jag varit på Stockholms Litteraturmässa och fyndat böcker. Litteraturmässan äger rum för första gången idag  i Kulturhuset. Det är bara att ila dit och fynda böcker från förnämliga förlag till förnämliga priser.
Självklart är mitt favoritförlag Ordberoende förlag där med massor av författare och böcker. Stor entusiasm i montern. Och fina böcker.
De böckerna har jag ju redan, så jag gick till några andra favoritförlag. Den enastående snygga kassen på bilden köpte jag hos Sekwa (Sous les pavées la plage får den mig att tänka på, ett av mina favoritcitat från Paris 68 Under gatstenarna finns stranden)
Sedan vidare till en efterlängtad bok hos fina Bucket List Books där jag köpte Simone de Beauvoirs Misstag i Moskva, översatt av förläggaren själv, Helén Enqvist,  med så snyggt omslag. Och säkert spännande innehåll.  Där köpte jag också Torun Börtz  När sista dörren stängts. Och dessutom några synnerligen fina reseböcker om Rom, Neapel och Florens.
På bror Johns rekommendation köpte jag också Kärleken av Marguerite Duras.
Nu är jag pank på pengar men rik på läsning.

fredag 15 april 2016

Det tar några vändor och våndor med ett manus innan jag vet vad jag vill berätta

Jag och min Mac Foto: Paulina
Mitt författarliv, inte kan man säga att det är glamoröst. Mest sitter jag vid min dator i mina prickiga flanellpyjamasbyxor med håret uppsnurrat i en tofs, blek och omålad och skriver. Och skriver om. Skriver om.

Hur många gånger kan man skriva om en text? Hur länge kan man arbeta med en roman? Länge länge. Och allt eftersom har jag börjat tycka att det är det allra roligaste.

Först i min författarbana var det bästa att bara "hitt på" - skriva, uppfinna, skapa människor och jag hittade på och skrev. Men alltmer har det blivit så att  jag så klart skriver  och hittar på och finner glädje i det nu också,  men att skriva om, tränga djupare in i texten, redigera, berör mig på ett annat sätt.

Så jag börjar om, funderar, förkastar, skriver om igen. Till slut visar det sig vad det är jag berättar, vilken värld jag öppnar. För mig själv också.

Kanske låter det flummigt, men det tar många  vändor och våndor med ett manus innan jag själv riktigt begriper vad jag verkligen vill berätta.


torsdag 14 april 2016

Min guru i köket, min kulinariska köksgudinna: Anna Bergenström

Om jag har en kulinarisk husgudinna - ja då är det Anna Bergenström.
Min guru i köket.
Jag har följt henne sedan hon var en sådan utomordentlig matredaktör på Dagens nyheter.
Sedan började böckerna komma, ofta gjorda tillsammans med hennes dotter Fanny som tar de vackra bilderna.
Texterna är ren och skär folkbildning. Dessutom alltid pålitliga. Dessutom förnyar sig författarduon alltid.
Jag har många kokböcker av henne stående på hedershyllan i köket, många favoritrecept från hennes böcker. Min boeuf bourguignon, Pavlovan hon förde in i mitt liv ... Jag kan fortsätta länge.
Igår lagade jag hennes lammfärsgryta när vi hade juntaträff. Och fantastiska ugnsbakade oliver. Ur den senaste boken Det nya enkla - maten vi vill laga och äta
Allt är gott, enkelt, allt känns nyttigt och gör alltid succé.

Ska jag vara ärlig är jag så trött på att laga mat. Utom då när jag ordnar fester och middagar hemma vilket jag älskar att göra. Är jag ensam steker jag ungefär ett ägg i kokosfett, äter lite yoghurt.
Men till kalas - där är det Anna Bergenström som gäller och har ni inte läst och testat hennes kokböcker säger jag bara: GÖR DET!!! Ni ångrar er aldrig.

onsdag 13 april 2016

Tårta, prat och mat med mina juntaväninnor







Väninnor ... det har blivit ett tema. I kväll var det väninnedags hos mig. Juntan kom! Ja vilken junta vi är, ett tiotal fantastiska kvinnor, olika åldrar, kunniga, debattglada, belästa och faktiskt allihopa väldigt snälla.
Snällhet är en egenskap jag uppskattar så väldigt mycket, alltmer faktiskt. Man vill inte möta avundsjuka och missunsamhet.
Jag vill att mina nära vänner ska vara precis just som i juntan. Snälla och kloka. Och jag vet att jag alltid kan räkna med dem om det gäller.
Vi har juntat ihop snart tio år. Vi var ganska flitiga i början ... nu är vi mindre flitiga. Eftersom jag lagade maten idag så tänkte jag inte ens på att ta fram en virkning.
Jag "virkade" i stället ihop en av Anna Bergenströms grytor, en lammgryta med puylinser. Sedan uppfann jag någon slags tårta på pajdeg med marängtäcke och jordgubbar och lemoncurd emellan. Ni ser den på bilden.
Till den drack vi en så god citronlikör från Japan, Limoncello men mindre söt kanske man kan säga.

Efter mycket prat och god mat (om jag får säga det själv) drar jag mig nu tillbaka till de mjuka kuddarnas värld.

tisdag 12 april 2016

Jag var ju inte en av grabbarna, trots allt



Kanske uppskattar jag mina väninnor idag så mycket just för att jag i en kort period av mitt liv nästan inte hade några?
Det var under mina jobbiga gymnasieår som jag skrivit om i ungdomsromanen Frusna ögonblick. Min gamla klass splittrades, gemenskapen i bostadsområdet som varit så stark upplöstes när jag flyttade. Jag bodde bara på andra sidan stan, men det var långt borta.
På gymnasiet var det en sådan kamp att hitta en plats och en identitet när man kom dit som ett oskrivet blad för de andra.
Vem är jag? undrade jag hela tiden när jag gick omkring med min favoritbok Existentialismen är en humanism av Sartre där jag uppfattade att man kunde skapa sin egen verklighet. Jag ville att min verklighet skulle vara mer spännande, mer fylld av djupa samtal och fantastiska upplevelser. Jag ville bli accepterad som ... ja vad?

I stället blev det en fruktansvärd identitetskonflikt. För vem var jag? Utsidan som alla såg eller insidan som få visste något om. Jobbiga år.

Men det där med väninnor, jag hade inga. Jag vet inte varför men det var killarna som blev mina vänner. Som jag kunde lita på. Som jag kände mig trygg med. Jag tyckte jag var med i deras gemenskap, men det är klart att det ändå var villkorat.
Jag var ju inte en av grabbarna, trots allt.

Jag har funderat mycket på de åren, så många klass- och könskonflikter det var. Så oförberedd jag var. Det var riktigt jobbigt och att skriva Frusna ögonblick var ett sätt att bearbeta hur jag kände även om den historien inte berättar mitt liv utan är påhittad, uppdiktad. Men så sann i känslorna.

måndag 11 april 2016

Förläggare och författare som berör

Ewa, Disa, Britta, Åsa, jag Eva, Pia, Birgitta, Charlotta och Pebbles skålar för Ewas förlag

Jag har väl länkat då och då till mitt förlag, Ordberoende förlag. Det startades av Ewa Åkerlind som står längst till vänster på bilden, i ljuset, så hon är lite blek. Det är hon inte i verkligheten utan hon är synnerligen färgstark.
Hon funderade för några år sedan på vad hon verkligen ville i livet och det var: Starta förlag.
Så det gjorde hon.
Älskar sådant mod.
Hon gick helt på egen känsla, valde böcker att ge ut. Det har gått bra, men det kräver ett otroligt arbete.
Nu i helgen togs ytterligare ett steg.
Ordberoende förlag invigde under tjo och tjim sina nya lokaler i Stockholm.
Medverkade gjorde ett helt gäng författare.
Entusiasmen är påtaglig, viljan att hjälpa varandra också. Det är kul. Samarbete gillar jag. I synnerhet i en bransch där konkurrensen är hård är det så roligt att se hur naturligt vi alla samarbetar och stöttar varandra. Länkar inlägg, går på varandras releaser, stöttar varandra.
Jag gillar det!
Britta, Charlotta, Anne-Lie, Eva, Disa, Pia, Birgitta, Lena, Ewa

söndag 10 april 2016

Mer om väninnor i mitt liv: Jag minns tanterna på Sallyhillsvägen

I Mopedsommar har jag skrivit om livet på Sallyhillsvägen

De första starka väninnebilderna jag får i mitt huvud när jag tänker på väninnor är min mamma och kvinnorna i trappuppgången på Sallyhillsvägen 33 i Sundsvall.
Alla var hemmafruar. Vi var massor av barn i trappuppgången, säkert över 20. All bodde i tvåor. Och på morgnarna tågade männen iväg till sina arbeten.

Vad gjorde mammorna? Städade så klart, röjde upp efter frukosten. Skakade lakan genom fönstret. Bäddade. Plockade. Men sedan fikade de,

Jag minns det som så trivsamt. De satt vid köksbordet och rökte, det gjorde alla, pratade och drack kaffe och åt något hembakt, för bakade gjorde de allihopa.
Vad de pratade om minns jag inte, men jag vet att de ofta såg ut som om nu var stunden då de kunde slappna av, fnittra och prata ihop med väninnorna i samma trappuppgång. Innan de skulle fixa lunchen åt sina män.
Vi umgicks aldrig på kvällarna med familjerna i trappuppgången, aldrig familjevis, det var tanterna som tittade in till varandra med ett paket BOY-cigaretter i förklädesfickan. Slog sig ner. Kaffe kom på bordet.

Jag gillar inte tantordet, men tant var faktiskt vad vi kallade dessa kvinnor som oftast var under 30. Min mamma var tant Swede, det fanns tant Bouvin, tant Ahlström och så vidare.

Jag minns dem så kärleksfullt. Stämningen, kaffedoften, cigarettröken och någon slags förtrolig samtalston.

lördag 9 april 2016

Välkomna till min nya väninneroman






”Äntligen tar mogna kvinnor plats i en underhållande och oförutsägbar roman om att skaka liv i gammal vänskap, utmana normer och den kittlande tanken att hämnden ibland är ljuv.”
ANNICA WENNSTRÖM, FÖRFATTARE

Kvinnlig vänskap skriver Åsa Beckman så fint om idag i sin recension i DN  av Ferrantes Min fantastiska väninna.

Ja! ropar jag som precis skriver om det temat i min  nya bok.

"Kvinnlig vänskap är en av historiens vita fläckar." ... "Att äntligen få läsa en roman som uppgraderar väninnerelationen och ger den dess rättmätiga plats är därför otroligt upplyftande", fortsätter hon.

Och jag blir så glad.

Min roman handlar om fyra väninnor, Garbo, Ingalill, Pamela och Anita. De har känt varandra genom livet. Männen har kommit och gått. Barnen är ute på vift. Samhället ser dem som ganska överspelade. Det börjar de själva tro att de är. Men de har varandra. Och de har sina drömmar. Som de hjälper varandra att förverkliga. Men inte förrän Garbo dramatiskt säger till dem: Om ni inte börjar leva gör jag slut.

Det är ett så viktigt tema i mitt liv, väninnorna. När man deppar ihop, blir sjuk, tycker livet är överdjävligt, vilka har man: Väninnorna.
När mannen sjappar med älskarinnan, när jobbet tas över av en yngre man, vilka har man: Väninnorna. De ställer alltid upp.
När man är strålande glad, vilka ringer man: Väninnorna!

Välkomna att läsa min väninneroman

fredag 8 april 2016

Viktigare städa upp än göra uppror? Inspirerande besök hos Gittan Jönsson


Gittan Jönssons fantastiska dammsugerskor som röjer i hela världen

Tycker du fortfarande att det är rätt att göra uppror?
Den frågan besvarar konstnären, feministen, serietecknaren Gittan Jönsson i programbladet till den stora härliga retrospektiva utställningen i Marabouparken, Sundbyberg med:  
Idag tycker jag det är viktigare att städa upp.

Vi har ett så trevligt sätt att umgås kära vännen Maria och jag. Vi äter lunch och upptäcker nya museer eller nya utställningar.
"Vi är många och vi kan, vi är många som vill"
 Igår var vi i Sundbyberg där den otroligt inspirerande utställningen om Gittan Jönssons livsverk pågår.
Vilken produktiv, radikal. inspirerande, feministisk konstnär hon är. Och vilken vandring i mitt eget liv det blev.
Det är bilder jag sett och gillat sedan sextio-sjuttiotalet som nu finns där, ibland visste jag inte ens att det var hon som gjort dem. Som omslaget till LP-skivan Sånger om kvinnor som jag fortfarande har kvar (1972). Och den klassiska Historieboken. Det är teckningar, målningar seristrippar.
Det är ilska och humor.
Politiskt och personligt.

Stora skeenden löper parallellt med små. Det är otroligt många kvinnor med dammsugare. Kolla den fantastiska lilla statyn med text på av Sonja Åkesson eller kvinnan på målningen i min blogg!
Dammsugerskan städar inte bara den lilla världen utan röjer i större sammanhang, river murar, skapar bättre miljö, öppnar för att göra livet bättre i konst- och omvärld.
(Förlåt att bilden jag tog blev lite sned - men se den i verkligheten!)
Åk dit! Ta god tid på er.
Gärna en vacker dag så ni efteråt kan promenera runt i den fina statyparken utanför själva museet.

torsdag 7 april 2016

Uppstickare som vågar - både när det gäller kläder och böcker

Fina Sofia Karlsson spelar bland Heart of Lovikkas kläder

Alla dessa stora tungrodda företag, om det så gäller  förlag eller klädkedjor ... visst blir det lite likriktat?
Jag älskar uppstickare, det är väl sådan jag är.
När jag började ge ut barnböcker var det på ett då djärvt förlag som vågade satsa lite annorlunda.
Idag gillar jag mitt förlag Ordberoende förlag som är ett riktigt tufft uppstickarförlag med stora ambitioner, drivet av ägaren Ewa Åkerlind som brinner för att ge ut böcker som berör.

När det gäller kläder gillar jag också uppstickarfirmor som är annorlunda. Till exempel Heart of Lovikka som drivs av Sofia Hagelin och gör de mest fantastiska stickade kläder för hela året. De har inspirerats av stickteknikerna i den lilla byn Lovikka i norra Sverige.
Igår var jag på ett litet event på ett galleri i Stockholm där man kunde titta på vårens vackra stickade kläder.
Extrabonus var det att Sofia Karlsson, en sådan oroligt fin musiker spelade och sjöng och hennes musik passade så bra till kläderna, inspirerade av midnattssolen och de ljusa sommarnätterna i norr.
Väldigt vackert men tror ni inte att det ändå var en japanskinspirerad svart klänning som följde med mig hem?

Sofia och Sofia (Hagelin och Karlsson)

onsdag 6 april 2016

Inte kan man så brutalt överge sina huvudkaraktärer? Hur går det sen?


Jag är på rymmen. Tala inte om det för min förläggare. Jag fastnade i en konstig formulering i korrekturet och fick ångest. Ändra eller ej?
Åt lunch med vännen och gjorde en väldigt hemlig överenskommelse.
Drack ett glas vin och började fundera på Ingalill, Pamela, Garbo och Anita.
Jag lämnade dem i slutet av boken som snart ska tryckas.
Men vad hände sen?
Kära De fyras gäng, inte kan jag så brutalt överge er. Nä, det kan jag inte.
Så nu sitter jag på ett kafé på Kungsholmen och försöker tänka på hur det gick sen.
Det kanske ni får läsa en vacker dag?

PS: Inte på kaféet ovan. Det ligger i Kavalla och bilden är med på omslagsfliken till boken. Fotograf Paulina tog det när vi träffades en underbar stipendiemånad i Grekland.

En vackert skriven bok för många åldrar, skrev jag om Meg Rosoff


Men åh vad glad jag blev över årets ALMA-pristagare! Så här skrev jag redan tisdag 16 november 2010 om henne i min blogg:

En vackert skriven bok för många åldrar

Jag har läst en bok jag tycker mycket om: Meg Rosoffs Den jag var.
Den handlar om minnen och om vänskap. Hilary börjar på Sankt Oswalds, en internatskola i östra England som har specialiserat sig på ”hopplösa fall”. Han har blivit relegerad två gånger tidigare och han är berättaren, en sorgsen pojke. Den här skolan skulle också ha kunnat bli hopplös - ja det är den - men han står ut för att han träffar Finn som bor ensam i en liten stuga vid havet. Hilary fascineras av Finn och vill att de ska bli vänner, även om Finn verkar avvaktande och inte säger så mycket. Man får lust att läsa den på nytt när man läst ut den.
Hilary ljuger för hela världen för att få umgås med Finn. När Finn blir sjuk inträffar något oväntat.  Det här är den första boken av Meg Rosoff jag läser men jag blir nyfiken på henne. Det är ren njutning att läsa hennes språk. Så bra att xpublishing gett ut den! Och jo, den kanske kallas ungdomsbok, men det är en bok för många åldrar!  Så har jag det nu och Justin Case finns också på svenska.

tisdag 5 april 2016

Jag har aldrig trott på fria förhållanden

Jag och dåvarande pojkvännen i Paris 1969
Jag skriver intensivt på en roman med arbetsnamnet Paris Passion Politik som jag hoppas Ordberoende vill ge ut snart
Den bygger väl till en del på egna upplevelser men är en roman om det passionerade hoppfulla livet på sextiotalet.
Huvudpersonen i min roman slits mellan sin vilja att leva i ett kärleksfullt, ja passionerat,  förhållande med sin pojkvän, arbeta och älska tillsammans, vara ett - som hon då så felaktigt uppfattade att Sartre och Simone de Beauvoir var.
Pojkvännen ser mer Sartre-Beauvoirs så kallat fria förhållande och vill gärna leva livet med många tjejer men blir illamående av svartsjuka när hon vill ha samma friheter.

En evig debatt eller?
Jag har aldrig trott på fria förhållanden för min del. Har du?

Det är alltid på någons bekostnad. Det är alltid någon som tar för sig mer. Vill mer. Älskar mer. Ger upp mer av sig själv?
Eller?

måndag 4 april 2016

Det som består är min lust att leka och skriva

Det är bara så att jag älskar Citroën 2CV, det här är den finaste jag sett, jag låtsas den är min

Jag vaknade så tidigt, för tidigt, men jag ville vända det till något bra.
Morgontidningen hade inte kommit.
Jag gjorde en stor skummande, ångande kopp kaffe, två goda mackor och balanserade in det i sovrummet.
När jag med en hand skulle montera sängbordet och med den andra hålla brickan gled koppen mot kanten gjorde en liten kullerbytta och hamnade på min kudde och kaffet sögs upp av mina lakan och madrassen.
När jag försökte rädda det som gick välte brickan och marmeladsmörgåsarna hamnade upp och ner i sängen.

Med en sån start på dagen blir nog resten bättre, tänker jag, nu ligger mina lakan i tvättmaskinen, jag har en ny kopp kaffe, tittar på repriser på teve där Susanne Osten berättar om sin film som fått en femtonårsgräns som tycks mig märklig. Och om sin lust att skapa, berättar hon. Om glädjen i det. Om hur relativ ålder är ...

God morgon förresten .... hoppas er dag blir bra! Vi har inflyttning idag i Ordberoende Förlags nya lokaler. Nymålade. Nu kommer möbler och böcker, vi hjälps åt att fixa.

I mig pirrar lusten, alltså lusten att skriva. Män kommer och går i mitt liv. Det som består, det jag kan lita på, det är min lust att leka och skriva.

söndag 3 april 2016

Råbiff på krogklassikern Tranan

Birgitta, Richard och jag

Lite lyx idag! Lunch på krogklassikern Tranan vid Odenplan, restaurangen som funnits sedan 1929.
Tranan var från början öppet från 05 till 24. De första timmarna åt gästerna smörgås och drack varm öl. Grovarbetarna åt lunch vid niotiden. En av Tranans tidigare gäster var Nils Ferlin som brukade skriva dikter på baksidan av krognotan.

Jag hängde där då och då när jag pluggade, men nu är det inte så ofta jag lämnar södersidan i Stockholm.
Idag firade vi våra nya pressbilder, jag, Birgitta Bäcklund och vår förnämlige fotograf Richard Ryan de Cuevas.

"Min matpatrull", jag alltså,  kan verkligen rekommendera detta vänliga, härligt röriga trivsamma matställe med god husmanskost. Känns lite som att sitta på en krog i Frankrike.

Varm öl blev det inte. Jag åt favoriträtten råbiff  som var riktigt god och drack ett glas Beaujolais Nouveau.
Så bra kan man ha det söndag i april!

lördag 2 april 2016

Ett eget rum, ett eget hörn i världen

Jag tänker på ur det var när jag debuterade som författare i mitten av nittiotalet. Barn som bodde hemma. Heltidsarbete på en tidning. Ett rörigt hus att sköta. Min lilla sjuka mamma fyrtio mil bort. En relation i kris.
Var hittade jag tiden att skriva? undrar jag nu, med all tid i världen.
På något sätt var det kanske just det - jag hade ett sådant behov av ett eget rum. Egna tankar. Så jag skapade i mitt kaos ett rum där jag fick vara alldeles för mig själv. Mitt skrivrum. Tidigt på morgonen skrev jag. Varje ledig stund.
Ett eget rum, det behöver inte ens vara ett fysiskt rum, det kan räcka med en ett litet hörn och en dator för när jag började, börjar, skriva då går jag in i mitt eget rum.

fredag 1 april 2016

Posten och Bring, suck!!

Frimärket gillar jag! Men varför kommer inte breven
Jag vill inte använda bloggen till gnäll - men suck: Posten och Bring. Vad håller de på med?
Bring roar sig med att eftersända min post till Liberia - dit min dotter flyttat och dit hon eftersänder posten. Jag bor här där jag bor. Har ingen eftersändning. Inte nog med att de eftersänder min post, dessutom har de till exempel gått in i mitt abonnemang på Barnens bokklubb och ändrat MIN adress till Afrikaadressen ...
Jag tycker det är konstigt att Barnens Bokklubb gör adressändring utan att fråga mig, men så var det.

Onsdagen innan påsk skickade jag ett korrektur på min nya roman till Helsingborg. Det är ganska bråttom. Men korrekturet har ännu inte kommit fram, idag 1 april.

På väg till.... vem vet?  Nu får jag göra om
hela korrarbetet

Tack Posten! Eller inte.