https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 30 juni 2016

Så uttråkad att jobbet var en saltöken

När jobbet blev en saltöken
På det mycket intressanta radioprogrammet Kropp och Själ i P1 hade de läst min blogg och hittat ett blogginlägg där jag berättade om hur otroligt uttråkad jag var på mitt senaste arbete (yes, det är länge sen nu!)

Så här skrev jag då i bloggen:
"Jag arbetade som chefredaktör och egentligen var allt bra. Världens två bästa arbetskamrater på redaktionen, en skenbart stor frihet. Men alltmer satt jag och tittade bara ut genom fönstret, surfade, mådde inte bra, lät tankarna flyga. Jag kallade det att jag var utbränd. Men jag var ju egentligen hur pigg som helst. Jag var bara urless på jobbet. Inte att göra tidningen, men av allt det skenbara låtsasarbetet, alla dessa oändliga sammanträden man måste sitta av som chefredaktör, ledningsgrupper, arbetsgrupper, skendemokrati. Allt var redan beslutat innan jag kom till mötena, på de möten där de grundläggande besluten fattades fick jag inte vara med. Det var en repressiv olustig atmosfär på arbetet, det blev allt tystare för vem visste vem som skulle sparkas i nästa nedskärning och det var säkrast att hålla tyst.
För att överleva alla dessa oändliga nära-döden-möten började jag skriva nonsensdikter. Jag skrev flitigt, det såg ut som om jag antecknade, men egentligen skrev jag ner alla floskler som yttrades - och det var många. Härliga! Här sattes det ner foten, här låg projekten i pipelinen. Sedan satte jag ihop flosklerna till dikter. Jag har vänt upp och ner på många papperslådor  men hittar dem inte. Tyvärr, de blev bra.
Detta kunde inte fortsätta. Jag slutade. Ett bra beslut. Jag tillfördes inget och det värsta var att jag inte hellre tillförde något, jag var helt enkelt bara så ohyggligt uttråkad. Bored out." 

Så skrev jag i bloggen.
 

Varför var jag  uttråkad när jag hade ett drömjobb, bra nära arbetskamrater på den lilla enhet där jag var, en del i en stor organisation?
Därför att jag som en känslig person inte klarade av den passiva aggressivitet som rådde på arbetsplatsen, från att ha varit öppen och generös hade den blivit bevakande
Från att ha varit öppen och livlig, blev den tyst och rädd



Jag satt i en ledningsgrupp, men alla beslut var redan fattade när jag kom till de ändlösa mötena, jag visste att de visste att de redan bestämt sig och jag orkade inte med den låtsasleken men hade heller inte kraft att hela tiden ta konflikter
Just den skenbart vänliga stämningen och talet om hur demokratiskt allting var och hur mycket tillit som fanns var det värsta

När jag satt på de där mötena kändes det som om livet pågick någon annanstans och på det där stället ville jag vara. Någon annanstans, där jag är nu.
Det var en så otroligt stark känsla av både utanförskap, längtan, av att inte uppfylla mina innersta drömmar utan göra något meningslöst

Jag längtade efter kontroll över mitt eget liv och kände att jag måste sluta och det gjorde jag.

6 kommentarer:

Karin Härjegård sa...

Heja! Så bra du slutade! Blir spännande att höra radioprogrammet!

Eva Swedenmark sa...

Karin, ett av de klokaste beslut jag tagit. Man kan säga att jag borde ha tagit det tidigare, men jag har bestämt mig för att inte se i backspegeln och ångra, gjort är gjort och det gav erfarenheter. Nu är jag så nöjd med att vara en fri kvinna!

Jane Morén sa...

Du räddade dig från ett ställe som lämnade sin själ. När sänds programmet med dig?

Karin sa...

Vad kul att Kropp och själ uppmärksammar din blogg! Det där med att jobbet bryter ner människor en i olika grad (leda, otillräcklighetskänslor, utbrändhet...) är ju ett allvarligt och växande samhällsproblem. Utöver allt lidande för individen. Det har hänt något med arbetslivet de senaste 20-30 åren.

Eva Swedenmark sa...

Jane, så var det och jag led av det. På tisdag tror jag men jag är nog bara med en liten snutt!

Eva Swedenmark sa...

Det har det Karin, och sjutton vet om det inte blivit ännu värre sedan jag slutade och blev fri skribent. All press med att ständigt vara nåbar till exempel!