https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 4 december 2016

Denna gråa tystnad på bussarna i Stockholm

Ska vi människor möta varandra gråa och stumma?

Jag tycker  om att prata med människor, att möta blickar och utbyta ord. Men ibland känns det som om vi blir tystare och tystare. Vi ser stumma ner i våra mobiler, ser inte människorna nära omkring.

Framför allt tänker jag på detta i Stockholmstrafiken.
Jag åker buss till och från min arbetslokal, ofta i rusningstid men även annars.
När jag sitter på innerplats i Stockholmsbuss och ska kliva så säger jag något som Ursäkta, jag ska stiga av här, tackar sedan den på ytterplats som rest sig upp. Men på senare tid får jag inget ord tillbaka, inte ens en blick. Som om jag, som stiger av, inte existerar.
Om jag sitter på ytterplats så säger ofta den innanför mig ingenting när hen vill stiga av, börjar i stället plocka med påsar, röra sig oroligt. Jag ska därmed förstå att jag ska resa mig upp så hen kommer förbi. När hen går förbi tittar personen inte på mig och säger ingenting. Säger jag glatt: Varsågod, får jag en stum ickeblick tillbaka. Eller en misstänksam blick, är jag ironisk???

Jamen det är väl trist!!! Jag vet när jag bott i Frankrike och vant mig vid att ofta använda ordet pardon, ursäkta, när man går förbi mm. Det är som ett smörjmedel i kontakterna, en  artighet. När jag kom hem tänkte jag ofta på att vi uppför oss buffligt här hemma som ingenting säger. Ja den som upplevt den paniska stumheten i svenska hissar vet! Alla kämpar intensivt med att låtsas som om man är ensam i hissen. Eller ensam på bussen.

Nu har det, tycker jag, blivit ännu värre. Det gör mig bekymrad. Varför kan vi inte möta varandras blickar, säga något ord, behandla människor omkring oss som just människor och inte saltstoder. Titta upp från mobilen, se sig omkring, våga möta blickar, våga säga något litet ord.

Man kan till och med le ibland! Dagen blir gladare. Alla omkring blir gladare. Dagen ljusare.


lördag 3 december 2016

Allergisk mot - vitt? Mjölk, vin, snö



Allergisk mot - vitt? Är jag det`
Konstiga saker händer. Först blev jag allergisk mot min favoritdryck, mjölk.
Kan inte dricka mjölk, ens i te eller kaffe, inte äta youghurt eller fil. Tål det inte helt enkelt. Fattade det riktigt tydligt när jag var i Monrovia.
Bestämde mig för att avstå från den inte så goda mjölken där. Inga mjölkproduter. På tre dagar var min, under en tid jobbigt krånglande, mage helt bra! Så skönt. Så nu dricker och lever jag mjölkfritt.

Jag har några gånger blivit väldigt röd i ansiktet när jag druckit goda vita viner. Men inte tänkt så mycket på det. Igår drack jag ett glas gott dyrt Sancerrevin i vinbaren på NK, vitt. Efter någon halvtimme blev jag jätteröd i ansiktet. När jag kom hem en stund senare trodde jag att jag drabbats av akut influensa. Tjock i halsen, rinnande ögon, knallskära kinder.
Jag såg inte klok ut.
Du är allergisk, sa en kompis.
Jag tog astmamedicin, allergipiller mm och rodnaden vek hädan. Så inget vitt vin mer, vågar inte chansa.
Rött vin brukade ge mig migrän så jag är lite rädd för det.

Dessutom - men det är mer psykologiskt är jag sååå allergisk mot snö!

torsdag 1 december 2016

Känslostorm och svalkande likgiltighet

Det är lätt att gå "all in"med känslor när man just fått sitt första barn, allt är så omvälvande. Jag minns hur jag kom hem med sonen till mina föräldrar. Det var känslostormar. Det var kärlek så otroligt mycket, men också ilska. Jag brukar säga att jag aldrig kunde bli riktigt arg innan jag fick mina barn. Jag vet, det låter hemskt, men barn framkallar så intensiva känslor

Det var då min pappa, som allt emellanåt var väldigt klok och ofta väldigt lärd, brukade citera en dikt för mig. Han gjorde ofta så. Det är en dikt av den finlandssvenske författaren Henry Parland. Jag blev lite galen på honom först, vaddå, ska jag vara likgiltig inför mitt barns behov?
Men det är ju inte alls det uttrycket svalkande likgiltighet säger. Eller vad tänker ni?

Ur Influensa

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
- då gick hon bort
seende mot jorden