https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 28 februari 2016

Passion, Paris, Politik, Palme

Lunch i Paris 1969 med mig, Leif Biureborgh, Olof Palme då utbildningsminister, Maurice Duverger, Roland Dumas, senare utrikesminister I Dumas hem.
Passion, Paris, Politik, Palme

Ett kapitel ur en roman under arbete. En roman som jag letar förlag till och som bygger på självupplevda händelser .
Kapitlet handlar om en lunch med Olof Palme och François Mitterrand i Paris 1969.
Passion, Paris, Politik !
Bilden är från vår lunch hemma hos Roland Dumas, sedermera utrikesminister. Mitterrand hade hunnit gå när bilden togs. Det var Palms och hans första möte.


"Olof Palme imponerade på de annars så svårflörtade franska journalisterna. Han var engagerande, underhållande och politiskt skarp på franska. Lunchen skulle äga rum innan alla offentliga regeringsplikter tog vid och de två utbildningsministrarna skulle sammanträda. Men först var det vår tur.
En blänkande limousin körde fram när han gick ut på gatan, åtföljd av svassande fransmän. Chauffören hoppade ut och höll artigt upp dörren åt den svenske ministern. Olof Palme fick syn på oss, kom fram och hälsade hjärtligt.
”Så då är det dags för vår lunch? Har ni bil?”
Vi hade för dagen lånat Christians rosa skamfilade Renault utan baksäte.
Palme vinkade iväg den blanka svarta regeringslimousinen och kröp glatt pratande in i framsätet på vår Renault. Jag satt på golvet i baksätet. Han hade inte en kommentar om bilen, verkade knappt märka skillnaden på den bil han avstått från och denna. I stället pratade han entusiastiskt och kunnigt om fransk politik medan vi körde till Dumas våning. Jag undrade om vi äntligen skulle få träffa Rolands fru?
För dagen hade jag skor med klack, jag hade målat munnen och sminkat ögonen. David var prydlig som alltid i sin bruna kostym med väst.
Roland tog ensam emot oss. Jag var alltför medveten om att jag var den enda kvinnan vid lunchen och absolut yngst. Förutom Roland Dumas och Olof Palme var det David, Maurice Duverger, François Mitterrand och så jag då, Lena från Sundsvall.
François Mitterrand trädde in som en kejsare i rummet. Ingen skulle få för sig att säga något annat än “vous”, ni, till honom. Han var kort till växten men hade en imponerande utstrålning.
Lunchen serverades i matsalen på vitmanglad duk och med vackert porslin. Som på lunchen hos Maurice Duverger var det tyst och diskret uppassning. Nya rätter serverades, vin hälldes upp i kristallglasen. När salladsskålen ställdes fram vinkade Roland bort servitrisen och bad mig vända salladen som om jag var värdinna vid bordet.
Mitt leende stramade men jag lyckades vända den elegant utan att ett enda blad hamnade på bordet. David var också ovanligt tyst. Här var det Olof Palme och François Mitterrand som pratade. De mätte sina krafter och någon slags kontakt uppstod mellan dem. Roland pratade inte heller mycket. Han såg till att alla hade det bra, var en förekommande värd, men lät de två politikerna få fritt spelrum.
När Roland dessutom bad mig skära den ishårda citronsorbeten blev jag paniskt förskräckt för att en stor bit skulle hoppa av tallriken rakt ner i den imposante Mitterrands knä. Ändå lyckades jag skära utan missöde, så allt var väl bra? Men jag föredrog de improviserade pastamiddagarna vid ölbacken i vår egen lägenhet som numera fått en rutig duk, också den från Christians hem.
Roland var synbart belåten med att Olof Palme personligen inbjöd honom till socialdemokraternas partikongress i Stockholm i september.
”Nu har vi gjort rätt för alla luncher du bjudit oss på”, tänkte jag.
François Mitterrand bröt upp först och stämningen lättade påtagligt. Lunchen avslutades framför den öppna spisen i en vacker salong. När vi flyttade från tvåan i Sallyhill till en fyra på Tivolivägen brukade min pappa stolt kalla vardagsrummet för Salongen. Men hela vår lägenhet hade rymts i detta rum.
Äntligen kunde jag koppla av, men min upplevelse av att inte räcka till fanns kvar hur mycket jag än försökte jaga bort den. Bara jag inte rodnar, hade jag tänkt under lunchen, den skräcken var det länge sedan jag känt. Att tänka så är det effektivaste sättet att få en rodnad att blossa upp i ansiktet. Men på något sätt lyckades jag se mig själv utifrån under lunchen. Jag insåg hur ointressant det var i det sammanhanget vad jag var rädd för eller kände och den insikten hjälpte mig på något sätt att få kontroll igen.
Efter lunchen kom limousinen rullande. David och jag tog vår lilla rosa bil hem till Rue du Regard. Vilken lättnad att sparka av de högklackade skorna.
”Jag kände mig först så bortkommen.”
David kunde inte ha sett mera häpen ut.
”Men älskling, du ser alltid ut som om du hör hemma i vilken miljö du än hamnar i. Du glider in och verkar som om du aldrig gjort annat än varit just där. ” Han lät När uppriktig. Det var inget han sade för att vara snäll.
”Jag rodnade en gång.”
”Det tror du bara själv. Du strålade.”

.

onsdag 17 februari 2016

Till slut måste jag ändå läsa Det som inte dödar av David Lagercrantz


Jag kan inte behärska mig längre, nu läser jag David Lagercrantz  Det som inte dödar, hittills välskriven och spännande. Och tjock. Ett tag tänkte jag vänta på att den kom i pocket, men nu bestämde jag mig i stället för att köpa den på Bokbörsen.
Ni vet: en plats på nätet för begagnade böcker. Snabb och innehållsrik. Det hade varit lika billigt, inser jag, att vänta en vecka på boken, då kommer den på bokrean. Men jag ville ha den just då jag köpte den och den kom efter en dag på posten.
Ett tag tänkte jag att jag skulle låta bli. Det finns något obehagligt spekulativt att be en författare skriva när den"riktige" författaren dött. Ofta blir det inte bra. Tänk den avskyvärt dåliga fortsättningen på Borta med vinden. Fruktansvärt usel. Jag tyckte inte heller om PD James fortsättning på Stolthet och fördom av Jane Austen: När döden kom till Pemberley.
Så jag hade synpunkter men min karaktär var för svag och jag ville läsa mer om Lisbet Salander. Är det hemskt?

Jag skulle så gärna vilja köpa böcker i bokhandeln. Men pank som jag är kan jag inte köpa allt där. Jag försöker att handla i bokhandeln så mycket jag har råd, och jag köper gärna mina vänners böcker. Men deckare till exempel  köper jag på Bokbörsen. Så glad att den finns när många antikvariat i Stockholm stängt

Jag älskar tjocka spännande välskrivna romaner och de får gärna vara spänningsromaner. Eller dystopiska framtidsskildringar.

Noveller läser jag nästan aldrig och inte blir de noveller jag skriver särskilt bra heller. Jag gillar de långa linjerna, att handlingen får utvecklas, personerna ta gestalt. Noveller tar slut för fort, och jag måste erkänna att jag är en obotlig snabbläsare.

Vad tycker du som läser detta blogginlägg?

PS - Det som inte dödar var en riktigt spännande och välskriven thriller vill jag säga när jag nu intensivläst den.




tisdag 16 februari 2016

Mer journalistisk och mindre mat och mys i SVTs morgonsoffor


"Att vara tuff journalist i en politisk tv-debatt är inte detsamma som att vara otrevlig. Det är göra sitt jobb."

Johan Croneman: Finns det verkligen inte några råskinn kvar på SVT längre?

15 000 räcker som ingångslön tycker många personer idag i Sverige, i synnerhet personer som har riktigt höga månadslöner. Som en Lars Calmfors till exempel. Han myste i morgonsoffan i SVT häromdan och fick inga svåra frågor. Den utomordentlige Johan Croneman tycker i en som vanligt bitsk krönika i DN att inslaget vittnar om journalistikens förfall. Han  efterlyser mer journalistisk och mindre mys i SVTs morgonsoffor.

Croneman har ett förslag: "När man diskuterar de här frågorna, om till exempel sänkta ingångslöner, så skall också debattörernas löner redovisas i samband med att man visar deras namn i bildens underkant. ”Alice Teodorescu, politisk redaktör, GP, 85 000/månad. Lars Calmfors, professor, 97 000/månad. (Obs! Mina ungefärliga gissningar.) Hur man klarar livhanken och en familj, hyra och mat på 15 000 minus skatt borde ju Calmfors också kunna räkna ut. Professor och ekonom och allt – han kunde ju till exempel fått i uppdrag av programledarna Hiba och Kim att göra en hushållsbudget för dessa med 15 000 i ingångslön. Det hade varit riktigt bra, handfast, begriplig tv! "

Så är det. SVT och TV4 närmar sig alltmer i morgonsofforna, det är mat och mys och krukväxter och paneler som ska tycka, men ingen tycker något riktigt spetsigt utan man myser och sen ska man äta. 
Det gullas för mycket i våra TV-soffor. 
Jag håller med Croneman!

Läs också kloka Evas blogginlägg  på Granne med potatisodlaren där Calmfors knäppa ideer sågas vasst och kunnigt: http://ggrannemedpotiatisodlaren.blogspot.se/2016/02/dina-ekvationer-gar-inte-ihop.html

söndag 14 februari 2016

Så kom vi på att kalla böckerna om livet 60plus för mappie-lit


    • Jag älskar att ge ut min nya roman på ett fräckt och roligt uppstickarförlag,  där man har kontakt direkt med sin förläggare.
    • Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag lyssnar på idéer, älskar att spåna, är snabb. I somras läste hon mitt manus till "Om ni inte börjar leva gör jag slut". Gillade det. Nu kommer min skröna ut inom ett år. Det är härligt. "Men vad är det för genre?" undrade Ewa. Så här chattade vi i juli:
    • Ewa Åkerlind
      2015-07-7 09:30
      Ewa Åkerlind
      Hur gamla ska personerna i romanen vara ungefär?
      Den är ju kul!
    • Eva Swedenmark
      2015-07-7 09:42
      • Jag tänker mig omkring sextio sextiofem..., 58+ nånting och skulle gärna fortsätta skriva om dem
      • Ewa Åkerlind
        2015-07-7 09:43
        Ewa Åkerlind
        Ja! En serie
        Fler böcker
      • Eva Swedenmark
        2015-07-7 09:43
        Eva Swedenmark
        Det var lite så jag tänkte
  • Ewa Åkerlind
    2015-07-7 09:44
    Ewa Åkerlind
    Perfekt
    Vad kallas den genren? Chic lit? Feel good? Tant litt?
  • Eva Swedenmark
    2015-07-7 09:52
    Eva Swedenmark
    Bara inte tant!!!! Mappie lit ? Mappies är ju ordet Amelia använder. Feel good för mogna mappies ..,, typ
  • Ewa Åkerlind
    2015-07-7 09:54
    Ewa Åkerlind
    Mappie lit låter bra
  • Eva Swedenmark
    2015-07-7 09:57
    Eva Swedenmark
    Mappie lit är ju lysande!

    PS Jag har fått frågan om vad ordet mappie betyder. Det har funnits i tio år nästan, ordet myntades när #Amelia drog igång arbetet med en tidning för målgruppen 50+. Det som blev #mmagasin. Vad skulle målgruppen kallas? Seniorer, silverkvinnor lät för trist. Claes Blom kläckte ordet mappie för den generation som kände till hippies och yuppies. Mappie: Mogna, Attraktiva Pionjärpersoner som ser livet som en oändlig möjlighet

lördag 13 februari 2016

Innan det dagas, i väntan på ljuset

Tidig morgon, alltför tidig. Kofta över nattskjortan från Vietnam. Mammas sockor på fötterna. Morgonkyla. Skulle önska jag hade en kamin att tända, känna värmen från den, doften av eld. Men sånt finns inte i min moderna lägenhet. Håller på att omvandla den. Nu har jag ett arbetsrum. Så varför kan jag inte arbeta där?
Jag sitter som vanligt vid köksbordet. Vid ena hörnan. Det gamla teakbordet där pappa skrev på sin knattrande maskin.
Det är mörkt ute. Kunde inte riktigt sova ändå var det inga demoner som jagade mig, inga svarta tankar. Men tankar likväl. Igår kväll hade vi en mor-son-middag, jag och sonen då. Bara vi, prat i lugn och ro. Jag känner mig sedd och förstådd av min son. Vi bytte så viktiga tankar. Men det är också tankar om livet och tillvaron som sedan snurrar runt i mitt huvud.
Känns som om något nytt vaknat i mig. Nya funderingar om just mitt korta liv på jorden, om vem jag är och vilka val jag gjort och gör.
Jag kokar te med honung. Jag kurar ihop i soffhörnan och funderar. Läser med stort intresse den fina nya tidningen Klass där min vän Jane Morén är redaktör. Viktiga tankar. Väsentligt innehåll.
Snart ljusnar det. Det är ljuset jag längtar, värmen.
Lägger händerna runt tekoppen, drar över mig en pläd. Kanske sova lite i soffhörnan innan det dagas.

fredag 12 februari 2016

Missa inte Ellen Thesleff på Sven-Harrys

Eko, 1891, hon var bara 21 år när hon målade den och den tavlan blev hennes stora genombrott
 I morgon, 13 februari, öppnar en fin utställning på Sven-Harrys. Ellen Thesleff, lysande konstnär och tidig modernist. Jag erkänner att jag inte kände till henne. Men när jag tittade i utställningskatalogen på vägen hem på bussen utropade en man bredvid mig: Ellen Thesleff, så fint, jag har alltid ett vykort framför mig av en av hennes målningar när jag arbetar.

Florens, 1907
Jag tycker mycket om utställningen på Sven-Harrys och jag hade förmånen att få lyssna till kunniga curatorn Lena Holger som så engagerat berättade om henne och hennes liv.
Hon har också skrivit den intressanta utställningsboken för den som vill veta mer. 
Det ville jag, jag blir nyfiken på den unga flickan på självporträttet, "kortklippt, allvarlig och självmedveten klädd i mörk klänning med sjalkrage i halsen hopsatt med ett gammalt vackert skospänne". Hon hade själv arrangerat tagningen av bilden som, skriver Lena Holger, "framhäver henne genom ögon som ogenerat och stolt tittar rakt in i kameran".
Ellen Thesleff 1890
Många målningar från Finland, i synnerhet från Murole,  men också många andra från Italien där hon älskade att vara. Tavlor med vackra blå toner som återger det italienska landskapet.
Jag tycker mycket om Eko som utstrålar en sådan framåtrörelse och livskänsla med den unga flickans skrik.

Kanske blev Ellens liv tuffare på äldre dar. Hon bröt lårbenshalsen 1952 och blev sedan liggande till sin död 1954.
I sin dagbok 1942 när hon var närmare 73 skrev hon: "Icke livet självt - det är drömmen om livet som är så underbar."

onsdag 10 februari 2016

Visar ett opolerat finger åt Scholls reklam





Jag avskyr verkligen tevereklam.
Kommer ihåg att jag aktivt bekämpade det när man fortfarande kunde. Och är oändligt glad att SVT är reklamfritt.
Det är ibland på gränsen till outhärdligt att se de idiotiska reklamsnuttarna.
Jo jag vet. Man stiger upp och kokar kaffe då, går på toaletten, ringer samtalet man behöver, kollar mejlen.
Men ibland är reklamen så dum att den studsar in i ens ögon och stör. Det finns en reklam för ett sköljmedel som är så otroligt fånig att jag ALDRIG kommer att köpa det sköljmedlet. Leonor, jag spyr!
Och just nu förpestar Scholl min tevero med så korkade filmer.
Har ni sett dem?
Otroligt passiva smala unga kvinnor som ägnar sig åt att beundra sina och varandras polerade naglar. Jag tittar på mina. Opolerade. Spruckna nagelband. Lite skeva fingrar, sönderskrivna händer kanske, men mina och helt okej och inte sjutton sitter jag som ett fån och smeker mina händer och beundrar naglarna..
Samma med fötterna. Pimpsten är ett utmärkt sätt att hålla dem lena. Men jag sitter inte heller helt passiv och smeker mina fötter på det idiotiska sätt kvinnorna i Schollreklamen gör.  

Vänd på rollerna. Föreställ er en man som passivt sitter och självsmeker sina lena mjuka polerade naglar och se sedan hur mannen ömt smeker sin fot. Nä den reklamen finns inte.
Det är så löjligt att det knappt är sant att man visar en så fånig reklam 2016.
Skäms Scholl!

tisdag 9 februari 2016

Drömmarna kring det runda bordet

Rebecka, Camilla, jag, Anna, Kristin, Eva, Annika och Frida, Författarinnorna av Runda Bordet

Hemma igen. I regn,  men ingen snö, ingen kyla. Känns bra.
Jag har fått en gedigen språkgranskning av mitt manus från mitt förlag och nu är det sista rycket innan boken går iväg.

Men igår var jag för trött för korrläsning.
I stället träffade jag en grupp vänner: Annika, Rebecka, Camilla, Eva, Anna, Kristin och Frida - Författarinnorna av Runda Bordet. Vi pratar skrivande, förlag, agenter, kontrakt, skrivlust och skrivvånda. Vi har olika bakgrund och liv, vi skriver i olika genrer. Men ett har vi gemensamt, vi älskar vårt skrivande och satsar mycket av vår kraft, vår kärlek och tid på våra böcker.

Vi har lagt drömmar och önskningar om framtiden på bordet och gemensamt hoppas vi på att de ska slå in.
Vilket fint gäng!

måndag 8 februari 2016

Barnbarnsvecka i sandalväder med liten pirat i solen


Har jag varit riktigt lat, tycker ni? Jo minsann jag har levt en vecka i nästan total internetskugga. Faktiskt inte skönt utan irriterande som ett kliande myggbett att inte kunna komma in i mail, mess, blogg med mera. Behövs nog en längre avvänjning. Som kanske vore nyttig men inte lockar mig.

Men här ska inte klagas! Jag har varit på en fantastisk barnbarnsvecka med en kompis och varsitt barnbarn på Teneriffa.
Sol!!! Jag saknar det så i Sverige.
Sandalväder. Vattengympa för oss när de små var på Bamseklubb och intensivt umgänge för mig dygnet runt med världens bäste lille pirat som jag fick låna med mig en vecka, rekommenderas varmt.
Jag trodde jag skulle läsa och skriva på kvällarna. Det gjorde jag inte. Vi somnade samtidigt med de kapitelböcker vi tagit med, alldeles slut av sol och lek och mat hela dagarna. En avkopplande vecka  med en liten ljuvlig älskad människa som upptäcker världen, kan inte vara bättre.