https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 31 mars 2016

De gamla teamtakterna som föräldrar sitter i


Författarlivet är varierande. Igår hade jag en så rolig dag på stan med fotografering med mera.

Idag drar jag runt hemma med håret i en tofs, klädd i gamla jeans och tar hand om barnbarnen. Föräldrarna har dragit på bröllopsresa och barnens farfar och jag tar hand om dem. En rolig och intensiv uppgift som också är väldigt ansvarsfull.

Nåväl, idag var vi på konsert med dem på Teater Reflex - en intensiv trumorkester. Vi skippade dagis och hängde med dem i stället. Det är kul att se att våra gamla teamtakter som föräldrar  sitter i. Det är så enkelt att hjälpas åt nuförtiden när diverse gamla gräl skrotats ner. Vi fixar och donar med barnen och det mesta känns självklart och inte svårt.

Jag tänker att hur det än blev med kärleken så har vi uppfostrat tre fantastiska barn tillsammans och det känns skönt att kunna umgås så naturligt och självklart enkelt med sin gamle man, tillsammans
med barnbarnen.


onsdag 30 mars 2016

Fotograf som söker själ och temperament


Idag har varit en riktigt rolig dag. Jag och författaren Birgitta Backlund träffades i gamla stan för att ta nya författarbilder som vårt förlag Ordberoende behöver.
Vi hade stämt möte med suveräne fotografen Richard Ryan de Cuevas.

Ni skulle se mitt sovrum innan jag hade bestämt mig för vad jag skulle ha på mig. Till slut struntade jag i alla fåniga tankar och drog på mig mina egna favoritkläder. Slängde med jeans för säkerhets skull och en extrasjal. Det kändes pirrigt. Alla fotografer tar inte bilder som man känner igen sig i, det är en konst. Det handlar inte om att se vacker ut, mer att locka fram en bit av ens själ och temperament.

Richard arbetar med ljuset, och han betraktar en och ser. Det är några av de bästa författarbilder av mig någon tagit. Jag känner igen mig i dem. Jag är jag. Han lockade fram något som inte alltid syns.

Igår, då hittade jag en sjal på Gudrun Sjödén, den var randig i exakt samma färger som mitt bokomslag. Det var ett tecken. Jag köpte den. Här är bilderna.

tisdag 29 mars 2016

Nu ligger livet som journalist bakom mig, författarlivet gäller

På kurs hos Mynewsdesk. Ewa th och jag tv

Idag blev jag intensivt påmind om att det är över tio år sedan jag slutade arbeta som journalist och blev författare på heltid. Min identitet var nära kopplad till mitt yrke. Jag brann för journalistiken och för att utveckla den tidning jag var redaktör för till en genuin folkbildande tidskrift med ett jämställt perspektiv.

Det var på den tidningen vi träffades, Annica Wennström, Maria Herngren och jag. Vi hade så fascinerande roliga år tillsammans - vilket också ledde till att vi ville gå vidare i vår utveckling. Vi började skriva andra texter, bestämde oss för att bli författare.
Så föddes tanken på Emma Vall, vår gemensamma författarpseudonym.
Och journalistiken gled längre bakåt för mig, jag ville skriva om nya saker, på ett nytt sätt.

Varför tänkte jag på det idag? Jo jag var med min förläggare Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag på en kurs hos Mynewsdesk och såg vilka suveräna verktyg det finns idag för att meddela omvärlden vad man skrivit och publicerat. Mycket har hänt på tio år. Med journalistiken.
Med mig.

måndag 28 mars 2016

Politikermannen Göran och kulturmannen Horace på varsin soffa, liggande, samtalande

E2 på litteraturmingel , fotograferad av mig
Kärlekskamp, det intresserar mig. Hur man blir passionerat förälskad, älskar varandra, skaffar barn - och hur allting sedan vissnar ner och dör fast det inte var det man ville. Och hur kärlek trots allt lever kvar, för länge, ibland.
Därför ska jag så klart så snart jag kan, läsa Ebba Witt-Brattströms bok. Jag ser fram emot det. Men just nu är det så många intervjuer, artiklar, debatter om den så jag vill låta allt det sjunka undan innan jag tar till mig hennes roman.

Jag läser säkert Horace Engdahls bok också. Men den får vänta den med.

Dock läste jag en intervju med honom. Den målade upp en bild som var så konstig så jag måste berätta den, för kanske var det många som mer ägnade sig åt påsken än åt DN?

Så här: Göran Persson  kallade på Horace, han infann sig på utsatt tid:
"– Och där stod två långa soffor bredvid varandra. Jaha?! Så tecknar han till mig att lägga mig ned. han lägger sig i den andra. Så inleder han ett långt intellektuellt samtal som pågår i två timmar. Tysk politik, de europeiska ungdomen, religionernas roll, litteraturens betydelse. Ett enastående samtal. Han ville föra en gammeldags civiliserad dialog. När jag gick frågade jag: gör du detta ofta? Inte så ofta. Men han hade haft Torgny Lindgren på soffan. Det var en metod han hade."

Politikermannen och kulturmannen på varsin soffa, liggande, samtalande ...

Inte som när jag stod i vin-kön i Almedalen på ett s-mingel. GP valde ut mig i den långa kön, stegade fram, satte fingret rakt i min midja och sa något obegripligt om min senaste roman. Något om att den var obegriplig. Sen gick han.
Göran Persson och hans märkliga möten. Det där med pekfingret rakt in i trakten av midjan lär vara en annan metod han också brukade använda.

söndag 27 mars 2016

I samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25 minus.

Idag tänker jag dela ett debattinlägg jag skrivit som publiceras på SVT Opinion


Äldre blir deprimerade av bilden av gamla som målas upp i musik och litteratur. Det berättade Dagens Eko i en sändning.
Ja sannerligen! ropade jag för mig själv.
Jag blev så arg häromåret, kände mig klämd mellan mina suckande generationskamrater som klagade över att det inte var så kul längre, det var roligare förr, då var man efterfrågad, vackrare var vi också och vem bryr sig om oss nu, suckade de.
Mina yngre vänner i fyrtioårsåldern sa snarare: Åh om vi ändå kunde få gå i pension, då skulle vi göra allt vi drömmer om nu men inte har tid till!
Det var då sjutton, tänkte jag och skissade på en bok: ”Om ni inte börjar leva gör jag slut,” sa min huvudkaraktär och det blev namnet på boken som faktiskt utkommer nu i maj på uppstickarförlaget Ordberoende förlag.
Jag blev så ledsen och så arg över hur vårt samhälle får människor sextio plus och mer att känna sig, värdelösa, fula, inte unga och lovande och därmed ingenting värda. Ättestupan väntar.
Jag tittade på mina snygga tuffa smarta sextio-sjuttio-plus-kompisar. Vem definierar vad som är snyggt? Jo i samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25 minus.
Att livet sätter spår tycker jag är snyggt, det är fult i samhället. Och mina vänner hade accepterat samhällets syn på dem.
En gång när jag var ung tänkte jag att när jag blir gammal skriver jag en bok som ska heta Vid fyrtio blev jag osynlig, jag trodde att det skulle bli så.
Men det var inte vid fyrtio jag blev osynlig, inte vid femtio heller. Men sen verkade det som om jag suddades ut i kanterna, som om människor jag samarbetat med inte räknade med mig längre.
”Det var några tanter här på tidningen tidigare”, sa en medelung manlig chefredaktör föraktfullt till en vän till mig om tidningen där jag arbetat.
Jag förstod på vissa förlag jag samarbetat med att jag varken var ung eller lovande, det var som om det värderades hur många böcker jag skulle hinna med. Innan vaddå undrade jag för mig själv, innan döden eller demensen? Eller vad tänker de.
Äldre blir man någon gång, och beskrivningar i media och litteratur av äldre är ofta sådana att jag tänker på min egen farmors-mormorsgeneration. På den tiden då herrarna fick käpp vid femtio och kvinnorna var trötta och utslitna i den åldern.
När jag ser på mina generationskamrater nu, fullt upptagna av resor, barnbarn, aktiviteter – men samtidigt många så ledsna över att inte räknas med, att bli behandlade som något som snart hamnar på historiens soptipp.
Man ska liksom veta sin plats som sextioplussare i dagens samhälle. Inte sticka ut, sticka upp, inte tro att någon vill satsa på en.
Men vi har väl den självklara rätten att fortsätta leva, verka, älska? Nej ingenting är självklart längre.
Gammal är lika med utanför, inte med, rynkig, ful, inte så insatt. Vi  buntas ihop. Nu är det dags att förändra synen på personer som fyllt … ja var gränsen nu finns.
Människor fortsätter att vara individer, skapande älskande individer, vackra och kreativa och fyllda av åsikter även efter plusnånting.
Det var härligt att skriva min arga roman. Jag återerövrade livet, för det är klart jag också blir påverkad av att samhället försöker peta in en i ett ofarligt kollektiv som  t ex: kulturtanter, ett begrepp utan erotisk laddning, utan spänning.
Vi är generationen som aldrig ger upp, sägs det ibland. Jag tror vi måste påminna oss det och inse vårt värde igen.
Jag tror att min bok om ett gäng kvinnor sextio plus som tar fatt i sina drömmar igen och börjar leva fullt ut kommer att följas av flera böcker, filmer där människor i min ålder ger en så mycket mer mångfacetterad bild av människor plus nånting, med många fler dimensioner, också skönhet, sexighet, fantasi och erotik.

lördag 26 mars 2016

Ta dig över övergångarna och bli fri

Margareta Strömstedt, klok kvinna
Margareta Strömstedt är en klok kvinna och fin författare. Jag såg henne på bussen häromdagen. Så vacker och färgstark.
Senaste fina boken
Igår hörde jag hennes svärdotter Jenny Strömstedt tala ålder i teve.  Nojig över ålder redan i sin fyrtioårsålder.
Men hon citerade sin kloka svärmor som tydligen brukar säga:

"Det är bara övergångarna som är jobbiga. Sen blir man fri."

Så fint sagt, tycker jag. På övergångarna, 30,40, 50, 60, 70, 80 ... är det ju också en sån uppmärksamhet, ett sånt firande. En sån ångest.

Jag minns hur min bror började retas när jag fyllde 20. "Bara 9 till 30" skrev han, sedan fortsatte han nedräkningen ända tills 30-årsdagen.

Men jag var länge totalt onojig.
Tills jag drabbades av händelser i livet som inte var så roliga. Skilsmässa till exempel.
Det fanns inget "vi" i mitt liv längre att åldras med tillsammans.
Det var ett sorgset och förvirrat "jag" som letade i spillrorna av det som jag trott var mitt liv, ett tillsammansliv, som blev ett ensamliv.

Det tog ett tag att resa sig ur spillrorna och i den vevan var födelsedag och åldrande inte kul. Men samma sak där:
Övergången var jobbig. Sen blev och är jag fri.

fredag 25 mars 2016

Glad påsk - med tankar på livet nu och då för påskkärringar och andra



Glad påsk! Mina små påskkycklingar kommer fram, jag brukar odla gräs på en bricka men i år tänkte jag - varför då? Så de får stå på en vacker glasbricka.

Lille M hade hade helt klart för sig att han ville vara påskkärring. Så han kom till mig, sminkade sig och iförde sig sjalett, förkläde och allt som hör till. Han hade arbetat i flera dagar med påskkort som han ville dela ut. Så han gick runt i min  trappuppgång till mina gulliga grannar, önskade glad påsk och fick godis.
Jag hade bunkrat upp i väntan på andra små kärringar än min egen. Men det kom ingen.
Jag tänker på hur glatt vi gick omkring när jag var barn och hälsade på alla grannar. E1 och E2 var också allltid små kärringar och det var en höjdpunkt.

Igår pratade vi om att det inte alls är så självklart längre att barnen fritt får springa omkring, knacka på och få godis. Vi har många skräckbilder i huvudet av vad som kan hända.

Det är annorlunda idag. Mitt barnliv var så fritt. Alla vi barn, vi var många, sprang omkring ute och lekte. Det var aldrig tal om att någon förälder skulle vara med. När det var dags att äta öppnades fönstren och man blev hemropad.

Mycket är annorlunda, eller hur?

PS Långfredag i synnerhet är annorlunda. Jag växte upp i ett område där ingen gick i kyrkan, men på långfredag fick vi ändå inte leka med varandra, inte hälsa på kompisar, allt var stängt, inte minsta kiosk var öppen och i mitt minne var det alltid dåligt väder på långfredag. Inte kom det någon tidning och det var verkligen något som gjorde min pappa deppad - trots att han arbetade på en tidning. Saknaden efter den prassliga morgontidningen var svår!

torsdag 24 mars 2016

Till bokhandelns lov


Bokhandlarn i Sundsvall, Lennart Bergström, jag lånade Kristoffer Lönnås bild från hemsidan
Jag är lite extra glad idag. Inte bara för att det är påsk och jag snart ska sminka två ganska små, väldigt fina påskkärringar.
Också för att jag fått veta att Akademibokhandeln köper in min nya roman Om ni inte börjar leva gör jag slut och att den på så sätt kommer att finnas i ännu fler bokhandlar runt om i Sverige. Det är härligt för mig vars hjärta klappar så extra mycket för just bokhandlar.

I Sundsvall fanns bokentusiasten Arne Jonzons legendariska bokhandel. Där öppnade min pappa konto åt mig under gymnasietiden så jag skulle kunna köpa böcker och pennor som jag behövde. Det var oerhört lyxigt, det här var ju långt före kreditkortens tid.
Jag kände mig både rik och vuxen när jag kunde köpa böcker där.

Den bokhandeln är numera en Akademibokhandel, Vängåvans Bok och Papper, och drivs av en precis lika entusiastisk bokhandlare.

onsdag 23 mars 2016

Fred är vägen och kärleken vägvisaren


Hur bekämpar man hatet i sitt eget hjärta, vreden, frustrationen, hämndkänslorna mot människor som begår så onda handlingar?
Jag vet inte. Men den kampen måste föras i mitt eget hjärta, annars krymper jag.

Var inte rädda, säger politikerna. Men var hittar jag mod i denna mörka tid?
Jag vet inte, men jag måste.

Kärlek är enda vägen. Hämnd är den sämsta.
Den leder precis som bitterhet bara rakt ner i avgrunden.

Det finns ingen väg till fred, fred är vägen som Gandhi sa.

tisdag 22 mars 2016

Jag saknar ord, känner bara sorg

Idag känner jag mig bara så otroligt ledsen, ja deprimerad. Jag har sett nyheterna från Belgien hela förmiddagen och är så fylld av sorg. Och oro. Vanmakt också. Hur ska vi komma tillrätta med dessa unga galna män, utan empati, fyllda av hat, utan någon respekt för människoliv?

Bryssel råkar vara den flygplats man åker via till Liberia där E2 arbetar nu. Hennes pappa är där just nu, åker hem nästa vecka. Jag åker dit i höst. Men det kan hända var som helst.

Som sagt. Jag saknar ord. Känner bara sorg. Vrede också. Och vanmakt.

måndag 21 mars 2016

Evas och Miltons lyxdag på stan i mars

21 mars 2016
28 mars 2011

När Milton var liten, ja innan han började på dagis, så var han hos mig en dag i veckan. Innan han ens kunde gå. Måndagar med Milton. Han stod vid musikspelaren och diggade mina franska skivor, det ska börjas i tid tänker jag.
Idag är han en långbent kille som snart slutar dagis.
Men just idag har vi Måndag med Milton. Vi har en tradition som heter Evas och Miltons lyxdag på stan varje månad. Så idag ska vi göra en massa saker, köpa prylar till vårt fotoalbum för 2015 och starta med 2016 års album. Vi ska gå på bio, täta sushi gå till hans musikskola och köpa glass hos Picard. Allt är ordentligt uppskrivet av honom på en lista.

Bättre kan man inte ha det en grå måndag i mars än vad jag har det nu, tror jag.

söndag 20 mars 2016

Förförd! Blev jag det? Kände jag igen mitt liv?

Emmanuelle Bercot och Vincent Cassel i Förförd av Maïwenn
Paris, passion, vild kärlek - det kan jag ju inte motstå så igår eftermiddag slank vi in på bästa biografen Victoria, vännen K och jag, för att se den franska film som heter Förförd på svenska och Mon roi, Min kung, på franska.
Bakom mig har jag, som de flesta, mina passionerade kärlekshistorier som lämnat ärr i själen.
Skulle det bli igenkänning?

Det blev det kanske inte så mycket som jag trodde. Historien med advokaten Tony  (Emmanuelle Bercot) och den charmige slarvern (Vincent Cassel) som vindlar sig fram i tio år med vansinnig förälskelse, kärlek, passion och insikten om det omöjliga i relationen är spännande att följa. Jag tycker kanske att jag velat se mer av vardagen och jag tycker absolut regissören Maïween har en alltför flyktig bild av Tonys arbete som advokat, känns inte alls rimligt berättat. Men filmen
har en snabb rolig dialog, oväntade vändningar och ibland vill jag bara ropa: Gå, han blir aldrig bättre.
Men den charmige slarvern, han ger ändå inte upp, han har en bild av kärleken som han håller fast vid på sitt sätt. Och hans sätt det är den totala otroheten, lögnerna, missbruket, men också charmen, förmågan att måla upp ett himmelrike med ord. Vilken kung.

Jag tyckte  om att se Förförd. Den är så nu. Levande. Rolig och sorglig. Snabb.
Den gav mig  tankar om kärlekens villkor, om den förtärande passionen. Om medberoende också och om att ge upp och börja om, ge upp och börja om tills det inte längre finns ett uns tillit att bygga på. Ja se där. Lite igenkänning blev det!

lördag 19 mars 2016

En plats i MITT hjärta, MIN själ - vilken är DIN hjärteplats?


Vad säger ni om det här? Jag sitter på ett café i Hoi An, Vietnam och läser boken "Éloge des femmes mûres" - Eloge till  mogna kvinnor -  som jag fått av vännen J som tyckte boken passade mig.

Just nu minns jag inte vad boken handlade om men jag minns ögonblicket. Den varma solen. Doften av Hoi An. Min känsla av tillhörighet någonstans så långt borta, så olikt mitt Sundsvall långt i norr, ändå var jag där, hemma, lycklig i mig själv. Totalt närvarande.
Ellen satt på andra sidan och läste, hon tog bilden. Det är flera år sedan. Jag längtar alltid dit.

Vad är det som gör att en plats sätter sig i ens själ? Att man alltid längtar dit? Fast det kanske finns saker man inte alls gillar, som inte stämmer med den drömminnesbild man bär med sig ... Ändå en plats i ens hjärta och själ. Hoi An är en sådan plats. Och Paris. Toujours Paris. Alltid Paris.

Vilken plats har du i ditt hjärta, det skulle jag vilja veta?

fredag 18 mars 2016

Vina, mitt nya smultronställe på söder

Bild lånad från den informativa hemsida Vina har

Ett tips på riktigt bra och avspänd restaurang i Stockholm: Vina. Den ligger vid Greta Garbos torg på söder och tidigare låg ett av mina favoritcaféer i lokalerna. Garbo hette det, först en prylbutik, sen ett avspänt kafé där man kunde sitta och skriva en trappa upp.

Men nu drivs Vina av två systrar med stora kunskaper om vin (alla sorter de har finns att få på glas och det är främst naturviner som serveras).
Dessutom finns en liten men naggande god meny. Toppenställe där man kan få halva portioner om man vill dessutom. Bra för mig som inte är stor i maten. Åt en himmelsk högrevsgryta igår och deras råbiff är suverän.

Stämningen är glad och avspänd, vinet gott, maten toppen. Ja nu har jag avslöjat ett smultronställe med risk att det blir svårt att få bord. Men när man hittar ett bra ställe är det roligt att berätta om det!

Det var en kort rapport från min egen matpatrull!



torsdag 17 mars 2016

Jag älskar mina tjejkompisar men varför har jag inte fler manliga vänner också?

Vännen Annica och jag
Snart ska jag gå ut i solen. Idag ska jag träffa min kära vän Annica som bjuder på födelsedagmiddag. Det är snart en månad sedan födelsedagen men firandet förlängs av att mina underbara vänner gett mig brunch (kram Maria), mysfrukost (tack Pia) och middagar i present så jag förlänger firandet av min väldigt ojämna födelsedag och får chansen att sitta och prata i lugn och ro med mina vänner.

Vänner - det är det bästa! Sådana som man känner väl, delat glädje och sorger med, litar på i vått och torrt. Som man kan ringa både om man är ledsen och jublande glad.

Det enda som saknas på vänfronten är fler manliga vänner, jag pratar nu inte om kärlek eller förälskelse utan om vänskap. Jag har några riktigt trevliga manliga vänner och jag älskar att prata med dem, det ger mig andra perspektiv och jag gillar det.
Ofta utmanar de mig mer också, gillar det med.
Men de är få. Jag hade fler manliga vänner när jag var gift, men det verkar som om konstigt nog vissa fruar inte riktigt gillar vänskap med ogift kvinna. Har ni varit med om det? Är jag farligare nu? Tror inte det.
Det här är ingen stor grej, men ändå något jag funderar på. Manliga vänner. Svårt att hitta.

onsdag 16 mars 2016

Får vi finnas i det ungdomsfixerade samhället, sextiopluskvinnorna?



Bilder från Åhléns nya kampanj
Som sextioplussare: Får man ha lugg, långt hår, korta kjolar, jeans, yngre älskare. Får man ge ut böcker eller betraktas man som allt annat än ung och lovande? Eller ska man ha förkläde och virka med barnbarnen och baka bullar, inte ta plats. 
Eller kan man göra allt.

Ni vet mitt svar. Jag är så trött på den osynliggörande utplåning kvinnor sextioplus utsätts för. Vi finns inte. Om vi finns så är det i en grupp, kulturtanter. Men som fri individ som ger blanka sjutton i hur man ska vara i olika åldrar finns det litet utrymme.


Jag blir så ledsen och så arg över hur vårt samhälle får människor sextio plus och mer att känna sig, värdelösa, fula, inte unga och lovande och därmed ingenting värda.
Jag tittar på mina snygga tuffa smarta sextio-sjuttio-plus-kompisar. Vem definierar vad som är snyggt? I samhället råder en vansinnig norm om att skönhet är lika med 25minus. Att livet sätter spår tycker jag är snyggt, det är fult i samhället.

Det här gav mig inspiration att skriva min nya roman: Om ni inte börjar leva gör jag slut Ordberoende förlag och se vad som händer när en grupp kvinnor möter fördomar om sig  själva och blir utmanade.
Det var ett roligt äventyr.
Min bok är ett tecken i tiden.

Samma med Åhléns nya kampanj! Den utmanar idéer om ålder och mode och därmed om vad som är vackert och okej för oss i olika åldrar
Jag blev riktigt glad när jag fick deras kundtidning i min hand
Lika glad som jag blev ledsen förra veckan när NK skickade ut en tidning där det inte fanns en bild jag kunde identifiera mig med, där alla var unga, smala, långa. Där jag som kvinna över 50 kände mig helt osynliggjord,
Åhléns katalog är så rätt i tiden med ett viktigt och intressant innehåll och undersökningar om hur människor ser på kläder.

Man får göra precis som man vill. Men det är inte accepterat. Normen i vårt samhälle är ung=vacker, gammal=rynkig,  trött. Det är vad  media hela tiden signalerar på olika mer eller mindre subtila sätt.

Jag tycker det känns hårt.
Amelia Adamo har gjort ett fantastiskt arbete med M magasin för att skapa en mer tidsenlig bild av kvinnor i olika åldrar.

Det är vår tid nu.
Jag känner det i luften.
Min bok är ett tecken, det finns andra.
Vi kan inte längre acceptera att vara osynliggjorda.
 Vi, den generation som aldrig ger upp, vi ger inte upp nu heller.


Kent lägger ner - jag rycker på axlarna

Nu har jag sett så otroligt många inslag i alla tevenyheter om att gruppen Kent lägger ner.
Folk är rörda, upprörda, sorgsna, vittnar de om i dessa otaliga likadana nyhetsinslag.

Vad tycker jag?
Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre.

Varför blir det en sådan nyhet som måste tröskas om och om igen i media?

tisdag 15 mars 2016

Först måste jag städa mitt lilla bo, sen kan jag släppa loss skrivandet i full frihet

Vad bilden har med bloggen att göra? Jomen allt. Det är en gruppbild från en träff på mitt roliga förlag: Ordberoende förlag och ett gäng otroligt trevliga och kreativa författare.Jag undrar om de också städar innan de börjar skriva?
Jag är i en uppladdningsfas. Känner det. Hur jag kan veta? Jo, jag undviker skrivbordet fast jag har skrivlust. Först måste jag ordna allting. Ordna betyder just städa. Jag har nu städat bloggen och min författarsida.
I natt kunde jag inte sova. Då tog jag mig an garderoben.
Ja, vad ska man säga. Kaos är ett bra ord.

Troslådan först. Sorterade i färgordning och vek ihop i prydliga rader. Sedan rev jag ut alla mina tröjor. Fasaväckande. Jag insåg att bakom tröjorna hade jag gömt saker som inte har någon plats. Ni vet .. konstiga saker jag trycker in när jag ska ha fest och måste röja snabbt. Min docka, en trasig skulptur, en klänning jag vill komma i, bettskenan som jag aldrig använder ... Eller har ni inte sånt bakom tröjorna i er garderob?

Jag såg att någon glupsk pälsänger gjort några hål. Jag tvättade och vek och slängde. Nu har jag prydliga högar. Ni skulle se. (Men ni får skynda er för jag stökar till det otroligt snabbt). Men nu - allt vikt i prydliga små högar, inget konstigt bakom. Allt färgsorterat.

Vad ska jag nu hitta på för att slippa det jag vill: Skriva!
Jag vill skriva, jag längtar efter det.
Men jag måste reda mitt bo först. Jag vill att allt ska ge i alla fall ett sken av perfektionism innan jag sätter mig ner vid datorn och släpper lös de tankar jag går omkring och funderar på  utan att behöva bekymra mig om omgivningen.


Gör någon likadant som jag?

måndag 14 mars 2016

Nystädat

Oj vilka gamla texter du har i din blogg, sa en vän. Jag tittade och skämdes. Det var verkligen ostädat och mycket gammalt skräp i hörnorna.
Jag tog på mig städrocken och röjde igång. Såg inte ens Mästarnas Mästare för jag var så ivrig med att röja, städa, göra allt mer uppdaterat, renare, fräschare.

Jag håller på. Har kommit en bit. Ni får gärna ha synpunkter!

söndag 13 mars 2016

Just det där att det är en komplimang att se ung ut! Man ska bli glad

Var jag mera värd när jag såg ut så här?
Just det där att det är en komplimang att se ung ut!
Man ska bli glad.
Skönhet är förbehållet unga släta människor.

Jag började skriva min nya roman, Om ni inte börjar leva gör jag slut, för att jag kände mig -  ja vad ska man säga - klämd mellan generationer i desperation?


Dels sextioplussare som alltmer kände sig osynliggjorda i vårt samhälle, hopklumpade som äldre. De påverkades av bilden av gamla i vårt samhälle som ute ur spelet, ointressanta, nära döden, inget att bry sig om. Värdelösa för samhället och något som snart ska kastas på samhällets sophög.
Jag såg tidigare starka engagerade aktiva människor på något sätt förlora fotfästet och stoltheten.
Jag såg hur desperat många ville att kontrollanter på bussar och var man nu kollar åldern häpet skulle titta upp och säga: Men är DU så gammal, det skulle jag aldrig tro.


Dels det
Men också alla yngre jagade människor som sliter med jobb och stress, med jobb där man ständigt är uppkopplad, med dagis med personalbrist, med krav på sig att vara just så unga och lyckade och vackra som reklamen säger. ÅH om vi ändå kunde få gå i pension, sa de. Vilken lycka, då skulle vi äntligen kunna göra allt vad vi vill.

Överdriver jag? Kanske, men det här upplever jag i min värld.
Då gjorde jag det jag gör när jag blir engagerad. Jag skrev en bok. Om just detta att min generation, i alla fall väldigt många, nästan känner en ursäktande skam över sin ålder.
Deras erfarenhet räknas inte så de känner sig helt enkelt onödiga. 
Glömmer sina drömmar. 
Allt det skriver jag om!

lördag 12 mars 2016

Men hur i alla världen tog jag mig hem?


Det känns som om någonting lossnat i mitt sinne. Något som varit stängt och slutet.
Bara en sådan sak som att jag minns mina drömmar igen. Det har jag inte gjort på ett tag. Kanske beroende på att jag stiger upp för snabbt, inte ligger kvar och låter drömmen sjunka in?

Idag ska jag på en trevlig träff med författarkollegor. I drömmen ägde den träffen rum igår. Jag drömde precis vilka som var där, hur vi gjorde, vad vi pratade om, det var mingligt och glatt och ganska rörigt. Kändes som en lång och väldigt detaljerad dröm.

När jag vaknade var min första tanke i morse: Men hur kom jag hem? Var jag så snurrig i huvudet att jag inte minns hur jag tog mig hem.

Sedan insåg jag att det bara var i drömmen träffen ägt rum. Jag blev lättad. Och hoppas att träffen i em ska bli just så trevlig som i drömmen - men att jag ska ha koll på hur och när jag tar mig hem!

fredag 11 mars 2016

Rådgivarna doktor King och doktor Spock - Vi talar om magi och tillit

Den här boken om skrivande piggar upp mig
Det finns så många regler och uppfattningar om hur man ska skriva sin roman. Jag tänker ibland att det är tur att jag aldrig gick på kurs eller lärde mig någonting om det innan jag började ge ut mina romaner. Då hade jag väl aldrig vågat börja skriva utan förlamats av tanken på bågar och perspektiv. Jag bara skrev.

Men alla är olika och jag förstår att många uppskattar skrivkurser som kanske skulle ha förlamat mig.

Det finns en jag brukar vända mig till när jag känner att jag behöver lite stöd i skrivandet. Det  är Stephen King. Jag läser honom som jag läste Doktor Spock tror jag, ni vet bibeln om barnuppfostran. Jag köpte den när sonen kom, läste och fastnade för en mening: Du är expert på ditt barn.
Fine! tyckte jag, det var så jag kände. Jag tog till mig det och försökte lita till min känsla och mitt sunda förnuft.

Hos Doktor King har jag fastnat för detta i "Att skriva": "Vi talar om verktyg och snickeri, om ord och stil ... men allt medan vi fortsätter är det lika bra att du vänjer dig vid tanken på att vi också talar om magi.
Vi talar om magi.
Jag älskar den meningen. För vad skulle skrivandet vara utan magin.
Utan den kraft som gör att vi använder orden till att skapa fantastiska berättelser, att orden drar med oss i en virvelstorm vi knappt (jag kanske skulle skriva jag?) har kontroll över. Jag är sån. Jag sveps med av mina ord. I lyckliga tillstånd skrattar och gråter jag och är helt inne i den berättelse som skapas ... HUR? Var uppstår den? Hur kommer det sig att orden placerar sig just som de gör, att jag ser en film inne i mitt huvud medan jag skriver och måste skriva så fort så fort för att inte missa något i filmen ...

Ja det är jag det. Ni skulle se mina manus i sådana förtrollade ögonblick, eftersom det blir så bråttom är allt felstavat, men det är ju en bagatell.

Det är bara ibland som denna magi uppstår. Kanske möjligtvis som ett resultat av allt trälande med orden, av alla de timmar man sitter där och skriver tråkigt och utan glans?
Sen plötsligt, magin.
Trollspöet!

torsdag 10 mars 2016

Barn, böcker, bokprat och bokhandel

Milton undervisar Elsa i bokhandelslivet

Allt är smått. Och gott!
Milton var  liten när han först besökte Bokslukaren med mig. Den allra finaste bokhandeln vid Mariatorget med fika och bra böcker. Röda sammetssoffor att sjunka ner i och läsa sagor. 

Elsa på bokhandelsbesök
Igår var det dags att inviga Elsa i denna skattkammare. Hon verkade trivas. Hon gillar böcker redan även om det ännu är mest kul att ta i dem och bita lite.

Det är så viktigt med bokhandlar. I synnerhet med ställen som detta där man älskar sina böcker, kan mycket och har massor med bra böcker i hyllorna.
Där finns också generöst med böcker att läsa ur medan man fikar med de små.

 En stad utan bokhandel, det är riktigt sorgligt. En utveckling jag fruktar. Men ska vi undvika det är det också viktigt att man besöker sin bokhandel, handlar där - och fikar om man nu har chansen till det.

Bokslukaren är en skattkammare för Milton. Han kallar den Hemliga Caféet och det är bara utvalda personer som får följa med honom dit.





onsdag 9 mars 2016

Lider du också av lite-sjukan? Har du lärt dig att inte få ta plats?

Man som inte kräver utrymme? Nej snäll snickare på ön, men bilden passade så bra till att inte ta plats :)

Fler än jag som lider av lite-sjukan? Vi som fått lära oss att inte ta plats , att förminska oss, inte breda ut oss, inte tro att vi är något, inte göra oss märkvärdiga?

Himlen är blå och solen skiner. Det behövs inte mycket ibland för att göra en liten vinterhatare glad.
Liten förresten? Ja, stor är jag inte men ändå: Att beskriva sig själv som liten?

Det beror på att jag har lite-sjukan. Ni skulle se mina manus innan jag tvättat dem. En intensiv överanvändning av ordet "lite". Som om jag måste förminska det jag skriver. Nästan alla dessa lite försvinner sen ut mitt manus, de tillför ingenting.
Ett annat ord jag också stryker i 99 procent av fallen är plötsligt.

Vilka ord överanvänder du?

tisdag 8 mars 2016

Älskade mamma, älskade ni som beredde vägen för oss kvinnor idag

Mamma och jag

8 mars kvinnodag. Jag tänker ändå att mycket hänt under mitt liv. Från tiden där min mamma och alla grannfruarna som kallades tant+efternamn oavsett ålder var hemmafruar i sina små lägenheter. Mamma, tant Swede som mina vänner sa,  städade vår tvåa, lagade lunch åt stressad man som kom hem varje dag. Tog hand om allt. Jag tror knappt min pappa kunde koka kaffe. Hon lappade, lagade, strök, tvättade lagade all mat från grunden. Fanns alltid där för oss.
Älskade mamma.
Hon ville så gärna arbeta, få egna pengar. Så hon strålade när hon började på Palms konditori. Hon sålde bullar och bakelser och fick ta med sig kantstötta varor hem. Vilken fest. Hon fick egen lön och köpte små presenter. Mitt första linne med mönster och likadana trosor till.
Men pappa tyckte livet blev jobbigt. Ingen lunch lagad (fast hon förberett maten). Och käre bror tyckte det var som ett plåthus när mamma inte var hemma när han kom hem.

Älskade mamma. Du slutade jobba.
Men ständigt sa du till mig: Eva, studera, skaffa dig ett arbete, en egen lön, ett bra liv.
Hon sa det. Men jag upplevde ändå att jag var pappas flicka. Han som svepte iväg till tidningen på morgonen, han som skrev.
Långt senare förstod jag hur hon kämpade, hur de kämpade alla de där mammorna på femtiotalet som vi knappt hedrade under många år, vi som trodde vi var pappas flickor. Men det var ju mest mamma ändå som pushade mig, men på ett stillsamt sätt. Trodde på mig, uppmuntrade mig.

Kära lilla mamma, kära alla tanterna på Sallyhillsvägen 33, vad ni kämpade. Vad lite ni fick tillbaka. Vad självklart och osynligt det var i världens ögon allt ert slit.
När jag fick barn själv, det kanske var då jag började förstå mammas slit, mammas uppmuntran.

Glödande feminist var hon.
Sista gången hon var med på något jag gjorde var på Stadshuset i Sundsvall när jag Maria och Annica presenterade vår bok Krossa glastaket - makthandbok för kvinnor. Hon var så stolt. Och så enig med oss.

Älskade mamma. Dig vill jag fira mest av allt idag, i din himmel.

Du skriver inte så mycket om mormor? sa E1 till mig en dag.
Kanske gör det för ont. ÄN. Kanske jag har  ångest för att jag inte riktigt förstod förrän för sent hur mycket hon gjorde för mig, alltid.

Hur hon stod vid min sida, alltid.

måndag 7 mars 2016

Måndag älskade måndag

Blå blomma i sommarfönster, ett hopp om vår en marsmåndag

Tidningen är tunn och innehållslös. Vädret är grått. Men det är måndag! En ny vecka. Nya löften om saker som ska hända, nya möten, förhoppningar. Sådana är mina måndagar.
Kanske var det inte så när barnen var små och en ny arbetsvecka började. Kanske dignade jag då under kraven och längtade till helgen. Inte nu. Nu är det helgerna som är kravfyllda, som ska planeras för att inte bli ensamma.

Det känns helt enkelt förhoppningsfullt med ny vecka. Möten och middagar och en kurs. Jag har ett bra manus att läsa, ett att bearbeta. Jag har nya idéer som skuttar runt i mitt huvud. Och det är så kravlöst med måndagar. En startdag för någonting nytt.

Jag började dagen med frukostsamtal med E2 långt borta. Hon äter frukost i Monrovia, jag här och så pratar vi på Viber.
Jag skapar ordning i hemmet.
Jag klär inte på mig utan lodar runt i flanellpyjamasbyxor med håret i en spretig tofs och flyttar saker. tvättar, diskar. Innan jag börjar skriva måste det vara ordning i mitt hem. Alltmer hittar saker sina platser.
En gång i tiden var hemmet en rörig plats för två stressade vuxna och tre barn i ett litet litet hus.
Jag minns hur ett barn, en kompis till sonen, en dag steg in och med stora ögon såg sig omkring och sa: Vad stökigt ni har!
Det låg både fasa och fascination i hans röst men jag höll med, världens minsta hall och fem personers alla ytterkläder. Alla böcker, allt som var livet.

Den som stiger in idag och säger: Vad stökigt du har, den har fel. Jag har många saker och många böcker men de finns där de ska vara.
Nu har saker hittat hem och jag trivs med det. Blir lugnare när jag vet att jag kan hitta det jag vill ha. Det är annorlunda att leva ensam än att leva i kaosfamiljen.

Så nu... nu startar veckan, Nystädat hem, planer, lust ... det är en måndag i mars

söndag 6 mars 2016

Vara där barnen är , med sinne och kropp, det är lycka

Visst är det fint, hjärtat Milton gjort åt mig på min födelsedag
Jag vet inte om ni såg Mellon igår? Antagligen inte eller? Jag och Milton tyckte vi skulle titta. Vi gjorde fint i vardagsrummet, sedan ansåg Milton att vi borde ha lite guld i ansiktet och vara fina vi också, som dom på teve,  så vi sminkade oss ganska häftigt.

Vi ställde fram oliver och choklad och kröp upp i varsin fåtölj med mobilen, beredda att rösta. Han var mycket sträng, han som bestämde. Och mycket allvarlig när vi diskuterade hur vi skulle lägga våra röster.

Jag mindes en gång när mina barn var lika små som Milton, då brukade vi rösta hemligt i familjen på vem som skulle vinna och vi la lite pengar var i potten. En gång vann E2, tror det var på Lena Philipsson. Jag minns hur lycklig hon blev.

Varför berättar jag det?
Jag vet inte.
Jag vet bara att vi hade så kul. Jag tänkte inte en sekund på hur programmet egentligen var, vi gick bara in för en  kväll tillsammans, Milton 6 år och jag.
 Det viktiga är att verkligen vara där med dem. Det spelar inte så stor roll vad man gör, ser på teve, läser, gör pärlhalsband, ritar eller skapar fotoalbum tillsammans. Det viktiga är att vara närvarande. Att inte vara tankspridd, inte snegla på sin mobil.
Inte vara någon annanstans utan just precis där  de är, med sinne och kropp
.


lördag 5 mars 2016

Vietnam, mon amour, min ungdom, jag längtar ständigt tillbaka

Fem år sedan jag senast var i Hanoi, här en tidig morgon vid Hoan Kiem Lake
Lundströms bokradio, jag älskar det programmet som tar livet och litteraturen på allvar - med en glimt i ögat. 
Idag hade Marie Lundström varit i Vietnam. Mitt älskade favoritland. Trots förändringar, trots att det är ett annat land idag än när jag förälskade mig i det 1989 första gången jag var där.

Jag drabbades av en insikt idag. Programmet handlade inte bara om Vietnam och en fin författare och brustna illusioner. Carsten Palmaer var där och pratade om sina suveräna texter från Vietnamtiden, de som får mig att gråta än idag. Han pratade mycket om besvikelser, om brustna illusioner, ganska vemodigt.

Och då tänkte jag att men ja: Vietnam är ju mitt sextiotal, oändliga är det antal demonstrationer jag deltog i då. Jag var ung, så trosviss, så förhoppningsfull och jag trodde att allt kunde förändras, att vi, jag kunde förändra allt.

Marias och mitt studiematerial
När jag kom till Vietnam 1989, vi ordnade den första turistresan dit som redaktörer för Fönstret, ABFs kulturtidskrift, Maria Herngren och jag, mötte vi ju precis samma hopp om framtiden som jag kände igen från mitt sextiotal.
Undra på att jag kände mig som om jag levt i Vietnam. Där fanns ju precis denna glädje, denna framtidstro mitt i fattigdomen, denna närhet till människorna, denna trygghet när jag vandrade på de mörka gatorna bland de små koleldarna i Hanoi.
Min dröm om att framtiden var min, deras att framtiden tillhörde dem.
 Inga bilar fanns, knappt ens mopeder.
Kärlek i Hanoi
Det var tryggt och varmt och vänligt och alla ville prata med oss. Alla hade drömmar om framtiden. Fortfarande var skolor , sjukhus och dagis kostnadsfritt. Vi återvände året efter på SIDA-stipendium och skrev ett entusiastiskt studiematerial om Vietnam, se bilden. För entusiastiskt, man kan kalla det naivt. Men vi mötte så mycket framtidstro.

Sedan blev allt annorlunda, västerländsk kultur, turism, korruption i en kontrollerande enpartistat. Ett hårt liv och många besvikelser och drömmar som inte slog in.

Nu är det fem år sedan jag var där senast och det är annorlunda, hårdare, penninginriktat, censurerat, allt möjligt. Men ändå älskar jag att vara där, jag längtar ständigt till Hoi An.

Vietnam fäste sig i mitt hjärta och jag är en trogen typ. De jag älskat fortsätter jag älska trots att de sviker och förändras. Märkligt men så är det.

Vietnam, Mon amour.

fredag 4 mars 2016

Från hög klack till praktiskt platt, mitt eget skouppror

Två gamla slitna favoriter. Mina vita studentskor som E2 använt betydligt senare. Och ett par så vackra Cartierskor jag köpte i London, kanske på 80-talet? Sparar dem, kan inte göra mig av med dem

Mina nya vackra bekväma Katrinskiskor
Idag vill jag prata om skor.
Vad har ni för förhållande till klackar?
Mitt var gott i yngre dar, nu nobbar jag dem. Det är häpnadsväckande och fullständigt förtryckande att kvinnor ska trippa fram i dessa så obekväma skor.
Tänk er att det skulle vara män som trippade omkring i dessa fot-tortyr-redskap? Just det!
Så jag går runt i livet i platta skor. Mina Camper, har haft dem i åratal, är ljuvliga eller Eccosandaler. Platt platt.
Jag har kvar mina student-skor och vackra skor från min högklacksperiod. Se bilden överst. Letar förtvivlat efter min farmors knäppkängor från 1910-talet som jag använde på gymnasiet men hittar inte just nu. Få bli en annan skoblogg någon gång.

Egentligen passade min gångstil aldrig klackskorna. Jag minns när jag kom till Paris, jag kände att något var annorlunda med mig, jag gick gatorna fram med långa steg, som hemma i Sundsvall, så såg jag fransyskorna som verkligen trippade fram.
Jag var som en liten skogshuggare vid sidan av de superkoketta franska flickorna
Lånat bild från Skråmträskskon av den fina näbbstöveln.

Sedan kom min mer revolutionära period, då hade jag näbbstövlar fram till det att jag kunde ha träskor, sedan träskor hela sommaren tills det var dags för näbbstövlar igen.

Nu har jag skor med broddar inbyggda i sulan på vintern. Annars platta skor. Mest Camper.
Det finns ett undantag. När sonen gifte sig skulle jag köpa ett par platta skor av den fantastiska svenska skomakerskan Katrinski.
Men jag provade ett par med klack, grå mocka med guldkant, se bild,  älskade dem, köpte dem, hade dem hela bröllopsdagen och natten.
Så välgjorda och vackra.

Jag hör på radio att uppror pågår bland kända kvinnor med fötter som blivit fördärvade av vansinniga höga klackor. Ett klackuppror. Victoria Beckham, de höga klackarnas drottning ska sluta med klack och börja med platt.
Det enda vettiga!

torsdag 3 mars 2016

Dagerman lika aktuell idag när det kungafjäskas i media

Jag lånar en bild från Republikanska föreningen, en dikt skriven av Stig Dagerman 1946
Jag är glad att jag är medlem i Republikanska föreningen. Och jag önskar denna familj som miljontals andra familjer att njuta av just sitt barn, den för varje familj unika händelse att ett barn blivit fött.

TV4 igår kväll, man kunde tro att nyhetsuppläsaren ingick i den kungliga familjen, han hade glädjefnatt. Ekonominyheterna ställdes in. Nu skulle det direktsändas från presskonferens på BB. Inför ett stort uppbåd av journalister och smattrande kamerablixtar berättade Daniel att han och hans hustru fått en son. Han var en glad och lycklig pappa och man unnar familjen ro att njuta av stunden.
Inte behöva stå i detta flåsiga mediacentrum.
Han gjorde en fin passning:
– Har ni pratat med kungaparet? ropade en reporter.
– Ja, vi har talat med våra föräldrar, svarade han, Daniel från Ockelbo.
Innan presskonferensen fördes ett pinsamt samtal i studion på TV4 där alla annan verksamhet verkade ha upphört. Vi fick veta i ett tramsigt samtal utan substans att Estelle minsann är en a-prinsessa, ett a-barn. Det meddelade Elisabeth Tarras-Wahlberg.

Jag håller mig för pannan. Vad är det för underdånigt kryperi media ägnar sig åt! Vill folk verkligen se denna krypjournalistik?


http://www.republikanskaforeningen.se/vi-behover-dig-som-m…/

onsdag 2 mars 2016

Tankar en kravlöst gråmulen dag

Morgonen är kravlöst gråmulen. Jag är kravlöst omålad, rufsig i håret och iförd en gammal skjorta från Vietnam och pyjamasbyxor.
Jag vaknade i morse i min tysta lägenhet och tänkte: Vad jag har det bra.
Gjorde mig en stor kopp kaffe med varm mjölk, läste tidningen. Sedan har jag korrat och korrat ett manus, skrivit baksidestexter, pratat med mina döttrar.

Morgonen var kravlöst gråmulen. Jag är kravlöst omålad, rufsig i håret och iförd en gammal skjorta från Vietnam och pyjamasbyxor.
Det är en sådan här dag av stilla tillförsikt.
Det är inte alltid så.
Jag kan vakna med sorg i bröstet och känna mig så ensam. Jag kan sörja över att E2 är så långt bort i världen. Jag kan känna mig bitter och utan illusioner. Ja ni vet.

Så småningom i livet har jag ändå lärt mig att mitt humör är en berg-och-dalbana. Jag kan vara så himlastormande lycklig men också så ledsen och ynklig oc
h humöret skiftar som vårväder.
Men det är jag.
Barnen vet: Tomorrow is another day, säger de tröstande.

Och se, nästa dag vaknar jag kanske  i ett glädjeskimmer. Som idag.
Och jag säger det trots att en liten röst i mitt bakhuvud viskar: Kommer du inte ihåg vad du lärde dig som barn: Den som sjunger på morgonen får gråta innan kvällen.

tisdag 1 mars 2016

Mycket händer - eller jag ser till att mycket händer

Idag är det 1 mars och första dagen på bloggutmaningen för femte året med Blogg100, ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Jag tänkte haka på. Jag har varit lite slö med bloggande och med att följa andra bloggare. Det är tråkigt. Bloggandet är en trevlig del i mitt liv.

Men min tillvaro har varit lite karusell ett tag - på ett bra vis vill jag säga. Mycket händer - eller jag ser till att mycket händer.
Det är en viss skillnad.
Och den är viktig. Jag ser mig som en förkämpe för att livet ska levas fullt ut så länge man vill och orkar. Och jag tycker det är så förnedrande när jag ser åldersdiskrimineringen i samhället.
Tänkte på det när jag funderade på att lägga om lånen till en bank som tjatat så. Men när jag ville slå till så var det iskallt nej. Blev uppringd av en man som verkade tycka jag var helt ointrressant. Hela samtalet var en lång gäspning för hans del. Det blev bara nobben trots en bra bostad som säkerhet. Men jag förstod så tydligt på honom att jag inte var intressant för att jag var för gammal.
Så Skandias reklam som fortsätter komma fast jag avsagt mig den åker direkt i papperskorgen.

Ibland tänker jag att många påverkas så av omgivningens syn att de inte längre har något att bidra med att de ger upp. Gör inte det. 
Livet blir så mycket roligare om man fortsätter leva, skriva, måla, göra det man längtat efter. Umgås med vänner. Träffa nya vänner. Ja, göra allt man älskar helt enkelt.

Nu kör vi igång med bloggutmaningen!  Är du med?

Vill du veta mer?
Kolla här:
http://bisonblog.us6.list-manage.com/track/click?u=c643de0e9857ff298c5ad0a71&id=ab4180777e&e=74e2bff9de