https://www.instagram.com/evaswedenmark/

tisdag 30 augusti 2016

Om konsten att matcha ett bokomslag

Foto: Charlotta von Zweigbergk

Jamen visst är det märkligt! Faktiskt inte utstuderat. Men man kan ju tro det när jag dyker upp på en release med kläder som matchar omslaget.
Vacker sjal från Nepal, hemförd av Super-Carina Aunsley och min gula favoritskjorta från Vietnam. Det blir bra. Tänkte jag. Kände mig på gulhumör.
Det blev bra men lite lustigt när jag höll Lena Hanssons fina bok Ett liv utan början framför mig med omslag av Michael Ceken - och vi såg att det var så perfekt matchat.

Detta ska inte bli min nya grej. På torsdag ska jag på release i ny prickig klänning - och jag lovar och svär att det omslaget inte är prickigt!

Igår var jag på en rolig release och firade fin författarvän

Eva Rydinger-Jansson, Charlotta von Zweigbergk, Pebbles Ambrose-Karlsson, Johanna Wistrand och jag - och boken!
Det har jag berättat förut - releasefester var inget vi hade när vi började skriva böcker på nittiotalet, jag, Maria och Annica. Emma Vall som vi hette. Vi skrev och skrev och var inne i nästa bok när den tidigare kom ut. Dessutom jobbade vi heltid så livet snurrade med heltidsjobb och två böcker om året. Inte hade vi tid att festa - dumt nog!
Klart man ska fira sin bok!
Jag minns att vi en gång hade en alternativ Augustgala och bjöd in familj och vänner. Vi delade ut medaljer till varandra (hemma i mitt vardagsrum) så väl införstådda med att det etablerade kultursamhället aldrig skulle gilla våra böcker.
Vi arbetade då på en kulturorganisation, ibland tänkte vi att nog borde de vilja fira att medarbetarna inte bara administrerade kultur utan även skapade?  Men ointresset för våra böcker på arbetsplatsen från ledningen var monumentalt.

Idag är det så befriande annorlunda. När en bok kommer ut bjuder man in vänner och bekanta, firar och säljer böcker. De är bra! Igår var jag därför och firade min kloka fina förlagskompis Lena Hansson som debuterar med Ett liv utan börjanOrdberoende förlag. Hon beskriver den själv som en roman om längtan efter en okänd mor, om att inte veta vem man är och modet att ta reda på det.
Jag ser så fram emot att läsa den. Läsrapport kommer snart i min blogg!

Vi firade på trevliga Cevicherian  Delimundo på Ringvägen och det var fullt med glada författare, förläggare och läsare.
Idag är det det vanliga livet igen. Jag sitter i pyjamas vid köksbordet och skriver och skriver på ...
nästa roman som kommer i mars.

söndag 28 augusti 2016

Fyrtio år för att bygga en trappa - opraktiska jag

När jag var barn hade flickor inte  träslöjd, i alla fall inte i Sundsvall. Ingen i min familj, utom farfar, snickrade. Han gjorde små möbler i snickarverkstan i Haga. Men pappa gjorde inget sådant. Jag växte upp utan att ha rört såg, hammare eller dylikt. Hur kan sedan en så opraktisk människa som jag skaffa sig både hus och sommarhus? Dessutom hus i uselt skick. Ja, jag och exmannen var väl duktiga på att skaffa hjälp.
I sommarhuset, som jag haft sedan 1974, har massor hänt. Nya hus har kommit till, utbyggnader och verandor gjorts, men ingenting där jag snickrat. Så det finns svarta hål kan man säga, ställen där en händig person kanske skulle ha gjort något - man inte jag, inte exmannen och inte barnen.

Ett exempel. Vi har ett förråd i det hus vi kallar Kapellet. Målarförråd nu, tidigare stod ett kylskåp där, det är ganska högt. Men vi har aldrig haft en trappa dit. Olika system av lastpallar har stått där, men nu sedan länge finns ingenting.
– Tänk om man hade en trappa här, sa vi idag, E1 och jag.
– Lätt fixat, sa Fredrik, Elins sambo,  och gav sig med assistent Milton 6 ut på jakt efter virke och snabbt och snyggt fixade de ihop en trappa med tre trappsteg. Nu når jag in i målarförrådet. Vi hann måla den också.

Så bra, så snyggt. Men när tanken slår mig att jag på fyrtio år inte fixat denna trappa, då skäms jag.  Och blir lite förvånad också över hur jag kan låta bli att se sådana praktiska saker! Snickarteamet fixade förresten en tröskel till mitt rum också där irriterade ljus från hallen tidigare silade in.
Här får ni bilder!



fredag 26 augusti 2016

Våra bärböcker - nu som som ljudböcker


Annicas och mina bärböcker (romaner, inte recept!) har blivit en sådan succé som ljudböcker i sommar och toppat listor hos flera ljudboksföretag som Storytel och Book Beat.
Vår kära gamla Bärserie har hittat många nya läsare/lyssnare. De har dessutom börjat sälja igen, ja det finns några pappersböcker kvar hos Förlag 404! Kan beställas hos adlibris också.

Smultron och svek började vi skriva i Paris, Annica Wennström och jag. Vi skulle egentligen skriva en kriminalroman, men Paris på våren ... så mycket kärlek i luften och så mycket rosévin. Vi ville skriva något helt annat. En härlig släktkrönika som skulle utspela sig i Norra Sverige och innehålla mycket passion, kärlek och vemod.

Söta smultron bitter brygd, var originaltiteln. Men den var för lång, så när böckerna började komma ut på Semic förlag kortade vi den. Och fortsatte och fortsatte att skriva våra bärböcker. Smultron kom ut, sedan Vinbär och så Hallon och sist Lingon. De två första böckerna kom ut i pocket på Månpocket. Ja ... och sen fortsatte de att lånas ut på bibliotek, säljas lite då och då. Och så kom de ut på Lind förlag, men nu som ljudböcker.


Nu finns de som ljudböcker  på Book Beat och Storytel bland annat. Vi har genom åren fått så många frågor om det inte ska komma en fortsättning. Kan berätta att vi började på en Hjortronbok en gång. Men livet och en massa andra romanprojekt kom emellan. Vem vet - inget är så stimulerande som läsarstöd. Kanske vi kommer igång igen. Lovar ingenting!!
Men det är väldigt roligt.
I morgon ska jag berätta om några andra böcker vi skrivit som snart kommer som ljudböcker!




onsdag 24 augusti 2016

Lekstuga som färdats över kontinenter

En stuga som rest över kontinenter och varit hem åt generationer lekande barn
Karin, jag och Disa
Igår var jag på underbar utflykt med två skrivkompisar till Horndal, där vännen Karin har hus.
Så vackert det är där, så somrigt än! Vi anlände på kvällen, åt, drack vin och pratade till klockan halv ett. Sov och vaknade utvilade. Skrev på våra romaner, tittade runt i hus och natur. Tog ett litet dopp i sjön innan vi skrev lite till och åkte hem. När vi körde hem såg vi en fantastisk regnbåge, ofta ser man bara den ena halvan av bågen, här var det verkligen en osannolikt vacker båge som det kändes som att vi körde igenom. Det måste betyda tur i skrivandet eller vad säger ni?
Vilken härlig utflykt.

På gården står den förtjusande lekstugan ni ser på bilden ovan. Den kom en gång från Tanzania med K:s packning efter att hon bott där några år.
– Hmmm ... sa hennes pappa Martin, vilken fin låda.Den får bli lekstuga.
Disa och jag laddar för skrivande i solen

Så blev den det åt Karins barn. Även mina barn har lekt där. Och nu är det en stuga för barnbarnen.
Så fint eller hur? En låda som färdas över kontinenter och omvandlas till en lekstuga till generationer barn.



tisdag 23 augusti 2016

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka

Milton och E2 på väg till Aspudden
Frukost hos oss
Vilken ljuvlig men samtidigt lite ledsam morgon. Milton sov hos oss. E2 och jag tog honom till hans nya skola på morgonen där han börjar sexårs och stolt visade han oss omkring. En stor liten kille!

Allt så roligt och härligt. Men - det var E2:s sista semesterdag i Sverige. På kvällen/natten tog hon planet tillbaka till sin arbetsplats i Monrovia.
Vi har haft en underbar sommar på ön. Det känns tomt när hon åker.

Jag saknar henne redan innan hon hunnit åka.
Trösten är att nästa gång hon kommer hem tar hon mig med i bagaget!


torsdag 18 augusti 2016

Sommarläsning 3: Så mycket jobb bakom de intressanta intervjuerna

Något av det bästa jag vet på landet är att krypa upp bland kuddarna i sängen på kvällen och läsa spridda kloka tankar av personer som intresserar mig.

Jag har två böcker som jag läser ur ibland.
Dels är det Stina Lundberg Dabrowskis bok Stinas möten. Dels är det Cecilia Hagens
 Ständigt frågvis - 726 människor jag mött.

Det är väl journalisten i mig som är nyfiken på hur de arbetar och tänker, dessa två framgångsrika journalister som mött och gjort intervjuer med så många människor i sitt yrkesliv.
Hur förbereder de sig, hur går intervjuerna, hur tänker de? Båda böckerna är oerhört generösa med att dela med sig av både möten och yrkeshemligheter, av styrkor och svagheter. Det är som att föra ett roligt samtal med en nära vän att läsa dem. OBS jag känner ingen av dem!
Stina har intervjuat Leonard Cohen, Madonna, Thatcher, Nelson Mandela, Jan Stenbeck och så många andra. Cecilia Hagens bok är som en provkarta på kändissverige med alla artister, politiker och kungligheter hon gjort intervjuer med. Roliga och lättlästa, men alltid också med humor och en viss skärpa.




onsdag 17 augusti 2016

Befrielseroman med härligt driv och gott humör

Petras romandebut
Petra Sandberg-Holstenssons debutroman gjorde mig glad. På andra sidan växer gräset är en roman om att komma ut. Huvudpersonen Sandra har levt ett traditionellt liv, gift sig med en kille, skaffat villa. Men i längden kan hon inte förtränga sin attraktion för kvinnor och hon gör ett modigt uppbrott från sitt liv för att söka sig nya relationer. Men vad ska hon säga till sin man och till sin familj när hon kommer ut vid trettio års ålder?
Det är så varmt skrivet, med  dråpliga situationer som blandas med stort allvar och fint skrivna sexscener.
Även om gräset på andra sidan är grönare, väjer inte Petra Sandberg-Holstensson för problemen som finns på vägen. Nätdejting verkar inte mindre komplicerat för en lesbisk kvinna och hon möter svartsjuka, skvaller och fördomar också i sitt nya liv. Men även  - och framför allt - fint skildrad vänskap och härliga nya relationer.
Hur träffar man någon att tycka om, en evig, alltid lika svår fråga oavsett läggning så klart.
Genom den nya väninnan Linda och hennes flickvän ger sig Sandra ut i gayvärlden på sexdejter, IRL-dejter och fester i sitt sökande efter äkta varma känslor. Hon möter en ny värld och en gemenskap hon känner sig hemma i.
Det här är en befrielseroman, skriven med ett härligt driv och gott humör.



tisdag 16 augusti 2016

Strålande sommarläsning

Jag har inte haft den lässommar med en massa tips som jag lovade i början av sommaren. Sanningen att säga har jag varit så uppslukad av mitt eget skrivande att jag knappt alls läst. Men några böcker har jag hunnit med.
Annars har jag mest ägnat mig åt mitt eget skrivande. Jag håller på med fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut. Arbetsnamnet är Se upp med vad du önskar, det kan slå in. Jag är så inne i mina tankar på vad som händer med mina kvinnor i De fyras gäng!

Men jag har läst en härlig roman som utspelar sig i Frankrike. Min ständiga Frankrikelängtan fick en skjuts av Annika Estassys flyhänt skrivna feel-good-roman Alla dessa hemligheter om Louise som äntligen vågar drömma om ett eget liv sedan maken hastigt dött. En vidrig make. Han lämnar kaos bakom sig och Louise flyr till sin syster i södra Frankrike i byn i Sainte-Marie-sur-Mer. Systern som hon knappt haft någon kontakt med på länge.
Hon är inte vidare trevlig, Louise. Jag blir faktiskt riktigt irriterad på henne. Och jobbigt mesig var hon i förhållande till sin man.  Kan en kvinna idag verkligen vara så okunnig och undergiven?
Så det är inte för Louises skull jag läser romanen utan främst för de fina skildringarna av en liten fransk by, människorna och livet där.
De skildringarna tycker jag är riktigt härliga och jag får en stark närvarokänsla i byn, och vill gärna  hänga på bageriet och de små caféerna.
Men jag undviker nog gärna Louise om jag kommer dit även om det till slut blir lite mer ordning på henne när hemligheter uppdagas och hennes relation till systern fördjupas.





Anne-Lie Högberg debuterade med  Det kommer aldrig mer vara du och nu kommer uppföljaren, Väck mig när det är över. Jag tycker först när jag börjar läsa att det är lite för trivialt.
Men Anne-Lie fångar mig med sin starka berättelse om hur hon precis vid jul inser att knölen i bröstet kanske är cancer och sedan är ingenting trivialt utan mänskligt och nära skildrat.
Hela hennes liv ställs på sin spets och jag blir tagen och gripen av hennes historia som delvis är självupplevd.
Hur påverkas en relation av en svår sjukdom, hur reagerar barn och syskon? Gamla gräl känns plötsligt futtiga i dödens närhet.  Det är så inträngande beskrivet
Jag tycker Anne-Lie Högberg lyckas skildra alla dessa frågor så varmt och gripande - jag blir rörd och drabbad - och vill varmt rekommendera boken.