torsdag 27 april 2017

Läsarbrev är det bästa en författare vet

Nu finns min nya roman också som ljudbok, så fint uppläst av Katarina Lundgren-Hugg
"Rolig, tankeväckande och lite sorglig", skriver en läsare som hört av sig om Se upp med vad du önskar.
Det bästa jag vet är läsarbrev. Människor som läst min roman och skriver till mig om sin läsupplevelse!
 
Ofta läser jag en bok och tänker att jag borde verkligen berätta för författaren hur  mycket jag tyckt om boken. Men det bli alltför sällan av. Ändå vet jag ju själv hur mycket de breven betyder!
Det är så ensamt att vara författare, man sitter i månader, år, umgås med sina romangestalter, arbetar med sin bok. Lever i och med den.
Så släpper man ut sin baby i verkligheten. Och vill ha reaktioner. Idag är det få tidningar som skriver recensioner. Dessutom har vi ju fenomenet att alla tidningar  i Sverige ängsligt skriver om samma böcker och det finns ett fåtal författare som alltid recenseras, men många aldrig får en rad.
Jag tänker ibland att det är begränsat i Sverige när jag läst den tionde intervjun med samma författare och sett samma författare säga samma sak i morgonsoffan, i teves litteraturprogram.

Jag känner så många författare som skriver så bra, men aldrig kommer med i den svängen!

Tack och lov då för underbara läsare som hör av sig.
Igår fick jag ett brev från Ulla om Se upp med vad du önskar som gjorde mig så glad:

"Uppiggad och glad känner jag mig sannerligen efter läsningen. Du skriver lika roligt och träffsäkert som vanligt om de fyras gäng. Skrattat rakt ut har jag gjort flera gånger och även hållit tummarna rent bokstavligt för att allt ska ordna sig för dem med alla deras tokiga projekt. Vissa män får säkert ett och annat att tänka på också. Boken är både rolig, tankeväckande och litet sorglig. Just som en bra bok ska vara. Mest gillar jag ändå alla små underfundiga iakttagelser som ger så mycket att tänka på."

torsdag 20 april 2017

Underhåller och inspirerar, skriver M-magasin

Nu har den utkommit, Se upp med vad du önskar. Finns på bibliotek och i bokhandlar hoppas jag! Och jag hoppas förstås på många läsarreaktioner. Den allra första kom från M-magasin.
"En lättsmält läscocktail som utmanar föreställningar om hur kvinnor 60+ bör leva. Eva Swedenmark underhåller och inspirerar", skriver Jenny Lindh.
Så glad jag blir!

söndag 2 april 2017

Gösta Ekman och de amerikanska desertörerna

Gösta Ekman brukade jag se, här på söder, han promenerade ofta i mina kvarter. Vi kände inte varandra. Men en gång i tiden hade vi "delad vårdnad" om några unga amerikanska desertörer. Det var någon gång 67-68 och Rick, Richard Bailey och Mike, Michael Lindner, hade flytt från USAs horribla anfall på Vietnam. De var två av de fyra första som kom till Sverige via Japan och Sovjetunionen. De var matroser på hangarfartyget The Intrepid och smet under ett uppehåll i en japansk hamn.
De ville inte vara med, de fick hjälp att på underliga vägar ta sig från Japan till Stockholm. Många öppnade sina hem. Leif och jag också. Så Rick och Mike, bodde ibland  hos Gösta Ekman och hans dåvarande fru Fatima och ibland hos oss i Aspudden. Även många andra öppnade sina hem. Föreningen TUFF i Tyresö var mycket aktiva i mottagandet.
Det var en svår tid för de unga desertörerna, de politiskt  medvetna människor i Sverige som tog emot dem med öppna armar ville också ha svar på politiska frågor, svar som de här unga killarna inte hade.
De behövde mer av allt, tror jag, omtanke, hemkänsla, de hade ju lämnat sina familjer i USA. Mikes föräldrar kom och hälsade på hos oss.
Rick och Mike talade alltid så väl om Gösta Ekman

Rick placerade en liten orm hos oss, Olsson, han kom ibland och skötte om den. De sov hos oss när de ville, åt och sjönk ihop på våra kuddar på golvet. Sakta gled de ur vårt liv, saker hände med oss, med dem.
Jag har inte träffat dem på många år men tänker då och då på dem. Jag tror de blev kvar i Sverige.

Kanske en långsökt betraktelse vid Gösta Ekmans död, men den säger väl också något om honom, om hur han öppnade sitt hem. Hur han tog emot. Hur han var en vänsäll själ.





fredag 31 mars 2017

Boken är här, nu ska vi fira


Nu är Se upp med vad du önskar på väg ut till bibliotek och bokhandlar.
Och på torsdag är det releasfest, glatt mingel och boksläppsfirande här hos mig. Det blir trångt och glatt!
Om ni undrar vad jag gör nu: Städar!
Egentligen ska man ju mest städa efter festen, men jag insåg att jag måste få ordning på mina böcker och på de högar av papper som på outgrundligt sätt växt upp här och där!

Det blir klart och fint till releasen.
Bästa av allt: E2 kommer hem till min fest.
Och Lille M laddar för lotteri och bartenderjobb!
På Ordberoende förlag kan ni läsa mer om boken

tisdag 28 mars 2017

Svenska dagbladet med "kurerat" innehåll????

Det där med nya ord! Jag läste Svenska dagbladet idag som  ska göras om, ny layout mm.
Tidningen ska ha ett "mer kurerat innehåll" meddelar man.

Och jag undrar vad i hela friden de menar med kurerat?
Jag har frågat runt till språkintresserade människor, ingen vet!
Vad är det för ord? Någon som kan berätta för oss fåkunniga!!

söndag 26 mars 2017

Barn, barnbarn, böcker, det är mitt liv

John, Peter, jag - mina fina bröder!

Det snurrar runt i min värld, förlåt mig kära bloggvänner om jag inte riktigt hunnit med mellan ny bok, skrivandet av en annan, ljudböcker, med mera.
Jag älskar att det snurrar, att det händer saker. Att jag inte sitter stilla och virkar i min ensamhet med glasögonen på näsan och håret i stillsam knut som barnböcker har en tendens att framställa mor- och farmödrar.
Det händer snarare mer än på många år. Och jag vill det. Mitt skrivande, böckerna är viktiga. Viktigast är för mig är barnen och barnbarnen.
Men det finns tid för just detta: Böcker, barn, barnbarn är mitt liv!
B som i Boyfriend finns det inte plats för.
Jo ett B till: Bröder! Se den fina bilden då vi träffades på Pelikan, bröderna och jag!

onsdag 8 mars 2017

Orkar inte längre vara en duktig flicka, jag lutar mig tillbaka och skriver av lust

Jag levde mer då, i Paris, för länge sen, var inte så himla duktig, hade inte såna överkrav, levde bara

Alltså ska  jag verkligen behöva vara en så himla duktig flicka? 
Ska jag verkligen fortsätta med det, pressa mig att göra mer och mer, mer än jag orkar och bör?
Det har jag gjort mest hela livet. Sjuttsingen vad duktig jag varit. Nu tänker jag inte argumentera med Birgitta Olsson för jag har inte läst hennes bok. Men jag storknar bara jag hör uttrycket.

Jag tänker på mina barns småbarnsår, jag var överduktig. Jobbade heltid och skötte tre barn, började jobba på nytt ställe när barn ett var fem månader. Så höll jag på sen. Var chef för en tidning, skötte mina tre barn, var aktiv i olika teaterspel på fritiden och började skriva böcker på nätterna sedan i mitten av nittiotalet.

Ett tag bröt kroppen ihop, jag fick en sjukdom och opererade bort min mjälte, sen var det full fart igen. Snygg skulle jag vara också. Och glad.
Men sen orkade jag inte längre i början av 2000-talet. Skiljde mig, slutade jobbet, flyttade.
Det tog sin tid att komma i balans med mig själv och hitta min kärna. Det kan jag säga.
Men jag höll nog masken då också, stretade på och var glad på utsidan.

Idag tycker jag att jag har hittat en balans. Jag lever verkligen för att träffa mina barn och barnbarn och för att skriva. Det är det jag gör.
Ibland känner jag de gamla kraven på mig själv. Skriv mer. Gör mer. VAR DUKTIG. Ibland skriver jag och gör saker mer av tvång. Men då vänder jag tillbaka till lusten.

Jag tror att jag har en balans i livet. Men en gång duktig flicka alltid duktig flicka någonstans inom mig. Så jag är vaksam. Försöker att säga nej och stopp och försöker att inte döma mig så hårt när jag inte riktigt når mina mål.

Alltså, duktig flicka? Nä, jag vill inte. På vems villkor var jag det, egentligen?

måndag 27 februari 2017

Husdrömmar på TV och i mitt liv


Jag ser programmet Husdrömmar i  TV1 och blir förundrad. Helt vanliga människor förverkligar sina husdrömmar. Det är fint med förverkligade drömmar, planer, visioner. Ändå är det en fråga jag inte kan låta bli att ställa mig: Hur sjutton finns det människor som har råd?
Själv har jag en vision av mitt kök i min trea. Tänkte det skulle bli rymligare så jag vill kanske ta bort ett skåp, frys och kyl. Då får jag mer golvyta, en kyl-fys i ett räcker väl för mig.
Men har jag verkligen råd?  Köpa ny kyl och frys innan de gamla gått sönder? Ta hit snickare.

Min vision är mer back to basic.
Inte köpa ett gigantiskt fönster från Polen, eller bygga otroliga inbyggda glashus, de mest fantastiska hus - och jag är inte ironisk. De är verkligen härliga.
Men alltså ... det måste ju rulla miljoner i varje husprojekt, i material, hantverkare?
På ön beställde vi nya fönster. Fina som bara den, tyvärr hade vi inte råd med innanfönster. Vi har en vision att vi ska sätta in dem. Något år.
Ibland drömde exmannen och jag om att höja taket, få en övervåning med havsutsikt, det stupade på ...  ja ni förstår vad.
Men, jag älskar mitt hus. Det  är i precis lagom nivå för mig.
Just nu hörde jag kostnaden för senaste drömhuset i teve ... Sju miljoner. Mycket pengar.Jo.
Men samtidigt ungefär vad en liten trea bostadsrätt kostar här i Stockholm innanför tullarna idag.

Bostadspolitik. Så galet det kan bli.

fredag 24 februari 2017

Om underbyxor och kissnödighet

Spanarna, ett kul program som jag gärna lyssnar på i P1 när de letar trender och samtidsfenomen. Helena von Zweibergk är alltid ett nöje att lyssna på.

Jag har gjort en liten privatspaning på sista tiden som jag undrar över. Kanske har ni lagt märke till det, men kanske är jag bara ensam om att tycka att allt behöver jag inte veta.

Det började i Green Room i Melodifestivalen, flera av deltagarna meddelade Sverige att de var kissnödiga.
Överinformation, tänkte jag.

Sen fick gulliga Oskar Zia priset som Årets Homo på Gaygalan. Vad säger han först av allt när han går upp för att ta emot priset?
"Jag är så kissnödig!"
Det var ju ändå ett ganska högtidligt ögonblick och situationen i hans blåsa var inte så intressant, inte för mig i alla fall.

Ett tredje exempel, man har ju tre i Spanarna. En  rolig  kolumnist i DN  funderade över hur hon är och  kanske skulle kunna bli.  "Ibland får man ju själv ryck, och bestämmer sig för att börja klä sig fint, (... ), och byta underbyxor varje dag", skrev hon.

Det var min minispaning om intima detaljer människor oförblommerat delar med sig av. Vad tycker ni?

torsdag 23 februari 2017

Det är klart jag firar att jag hänger med

Jag har fyllt år . En del av mina vänner struntar i sina födelsedagar. Jag är lite tvärtom. Jag menar att det är väl härligt att man levt ett år till. Att fira är för mig att se framåt.
Sen är det ju underbart att fira med min familj. Ibland har jag fest, i år var det familjemiddag. Barn och barnbarn och exman. Bara E2 saknades, hon arbetar ju i Liberia. Men hon hade beställt en överraskning, halv nio ringde ett bud på med fantastiska viner och ostar vi skulle ha på middagen på kvällen. Så gulligt! Innan dess hade E1 smugit in hos mig, gjort choklad med vispgrädde som jag alltid dricker på min födelsedag. Så sjöng hon och vi kröp upp i min säng, jag öppnade presenter och vi pratade innan hon störtade iväg till jobbet.
Sen middag med hela gänget här på kvällen.
Men tro inte att det vara är utsvävningar, dessemellan läser jag korr på nästa bok så ögonen går i kors!

söndag 19 februari 2017

Ordbrodösen: varför har har jag inte den här boken kvar att läsa?


Jag läser fort, för det mesta.Väldigt snabbt. Men ibland är en bok  så speciell att jag verkligen tvingar mig att läsa sakta. Så är det med en ny fantastisk allåldersbok jag just läst, Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Vilken magisk bok. Jag tillät mig att ta några kapitel i taget bara. Bara ett till, tjatade jag på mig själv när jag läst klart de kapitel jag tillåtit mig.
En sån där bok vet ni som när man läst sista sidan tänker: Varför har jag inte den här
boken kvar att läsa?
Det är Anna Arvidssons debut och kanske kallas den en bok för unga vuxna? Bry er inte om det. Den passar alla som älskar sagor och mystik men också uppskattar intensiv nutidskänsla.
Den handlar om en hemlighet som bevarats i generationer, en gåva bland kvinnorna i släkten att kunna påverka genom sina skrivna ord, en magisk gåva som inte får missbrukas och som hålls så hemlig. Som också kan vara farlig om den missbrukas.
Den dagen Alba fyller arton ska hon invigas, kunna styra människors tankar och handlingar med sina ord. Men något händer.
Mer vill jag inte säga. Det är en förunderlig saga, fint skriven med ibland andlöst spännande innehåll.
Författaren rör sig lika ledigt i Värmland som på söder, nutidskänslan finns där men också trådarna bakåt i tiden. Hemligheter och lögner som Alba måste kämpa emot för att finna sin egen väg.
Vilken debutbok.
Sara R. Acedo har gjort ett mycket fint omslag.
Jag har bara en uppmaning: Läs Ordbrodösen!

lördag 11 februari 2017

Biblioteken är guldgruvor för de läsare vi är och vill nå

Författare från Ordberoende förlag presenterar vårböcker för Btj, jag Birgitta Backlund, Disa Åberg och Lena Hansson

Jag sitter ju inte bara och skriver, som författare.
Igår hade vi en trevlig dag, några författarkompisar från Ordberoende förlag och jag. Vi skulle presentera vårens utgivning för ett hundratal bibliotekarier från hela landet på Btj,  Bibliotekstjänsts dag, i Stockholm på Norstedts förlag..
Viktigt eftersom vi alla vill finnas på landets bibliotek, guldgruvorna för de läsare vi är och vill nå.
Så vi presenterade våra kommande böcker. Det var jag som hade en helt ny roman, de andra presenterade sina romaner som nu kommer också i pocket men som utgavs förra året. Birgitta Backlunds Lustans tivoli, Disa Åbergs Operamopsen och Lena Hanssons Ett liv utan början
Eftersom min roman inte är tryckt ännu fick jag nöja mig med att berätta och visa det fina omslaget  Michael Ceken gjort till Se upp med vad du önskar.
PS: Ni vet väl att Om ni inte börjar leva gör jag slut finns som pocket på Pocketförlaget?

tisdag 7 februari 2017

Jag undrar, jag frågar mig, jag är osäker, jag skriver

Intervju av Mats Almegård med Han Kang från Sydkorea i DN
Det jag vill i livet är  att skriva, men det är klart att ibland efter timmar vid datorn undrar jag vad jag håller på med.
I synnerhet nu i slutskedet av en bok, jag har inte träffat många vänner, på ett tag jag har inte varit på bio och teater, jag sitter bara här med min mac och skriver och korrar. Dag efter dag, många timmar. Nätter. Petar, skriver om. Misströstar. Blir hoppfull. Korrar.
Vad driver mig, tänker jag ibland.
En sån dag läste jag en fin intervju i DN av Mats Almegård med författaren Han Kang.
"En dag gick det upp för mig att författare famlar i mörkret: sårbara och veka ställer de frågor. Då bestämde jag mig för att skriva. Frågor är för mig än idag det enda möjliga svaret i livet."

Urklippet sitter på kylskåpsdörren nu. Uppmuntrar mig. För så är det. Jag undrar, jag frågar mig, jag är osäker. Jag skriver.

måndag 6 februari 2017

Dyrt dåligt utbud av säng och resa för singlar

Jag funderar. Det är ju ett känt faktum att Sverige har väldigt många singelhushåll. Vi är alltså många som lever ensamma i våra hem. Man tänker att marknaden borde inse det, anpassa utbudet efter en efterfrågan jag vet finns.
Exempel:
Vi som älskar att resa vill kanske inte nödvändigtvis vill dela rum om vi reser med en kompis. Men försök med de vanliga resebyråerna att hitta resor där man till rimligt pris kan boka ett rum för en person. Apollo försökte absolut sälja på mig och min kompis ett dubbelrum, det är som två rum, sa de ... gott om plats. Tur att vi inte tog det för det var inte alls så.Jag vill inte dela dubbelsäng med en kompis.
Langley är en bra resebyrå, det går att boka ett eget dubbelrum med bara ett litet tillägg.  Olönsamt tycker tyvärr många resebyråer.
Lönsamt att satsa på singlar som vill ha eget rum, tror jag.

Jag ville byta säng och tittade på IKEA. Typ hotellsäng kanske, tänkte jag och såg de inbjudande bilderna. Men hoppsan alla var 160 eller 180 breda, jag tänkte mig en säng mer anpassad till mina utrymmen och för det mesta sover jag ensam, jag ville ha 1.20 max 1.40, men lika fin, lika många varianter av madrasser, sängar, gavlar mm,
Tror ni att det fanns? Jag hittade ingen så jag frågade Ikea. Det fanns. En. En ful grå. Se bilden. Riktigt dåligt IKEA.

torsdag 2 februari 2017

Skilj dig från slentrian och bli fri


 Allt fler skiljer sig efter 60, meddelar Aktuellt. Amelia Adamo var med i TV med kloka synpunkter på varför kvinnor idag skiljer sig: Vi kan, vi har egen lön, eget liv.
Det tror jag. Jag gjorde det själv, släppte taget om ett äktenskap där alltför mycket gått fel. Ska man verkligen, när man är i en så mogen ålder, fick jag höra... ja varför inte? De här fria åren efter min skilsmässa har varit fantastiska. Barnen skiljer man sig ju inte ifrån. De är min familj och de är nära mig. Min trygga kärleksfamn.

Däremot har tidningarna en fantastisk nästan tvångsmässig förmåga att skildra hur gulligt det kan bli med ett nytt äktenskap, en ny kärlek, ett nytt samboförhållande. Det är liksom alltför ofta definitionen av lycka.

Har du träffat nån ny då? får jag alltid höra.

Och om jag inte vill? Om det är ganska bra att sova ensam mitt i sängen, läsa när jag vill, göra vad jag vill. Inte behöva vara svartsjuk, inte bli utsatt för misstänksamhet.
Ensam, ja.
Men man kan vara fruktansvärt ensam i ett äktenskap som tystnat. 

tisdag 31 januari 2017

Man ska inte gamla sig, säger Dagny 104 år

Har ni läst Dagnys blogg?
Om inte gör det. Det är otroligt uppiggande.
Jag såg henne i teve häromdagen, pigg och rolig och rakt på sak. Och 104 år gammal. Aktiv bloggare. Livet har blivit riktigt roligt efter 99-årsdagen, sa hon. Det var då hon började blogga.
Men hur ska man göra för att bli så pigg som du, frågade programledaren.
Dagny log finurligt och svarade:
Man ska inte gamla sig

Så suveränt och så sant. Det är klart det är en massa med gener med mera. Men det är också inställningen till livet.
Ni vet: Man blir inte äldre än man gör sig.

På Dagnys språk: Man ska inte gamla sig.
Det ska jag tänka på och ta till mig.

måndag 30 januari 2017

Pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar, ny bok

På jobbet. Fransk musik i lurarna. E sitter vid ett skrivbord, J vid ett annat. Vi är tysta och flitiga alla tre och skriver.
Ångest i mina tankar. Nu har jag lämnat texten. Till den suveräna textgranskaren Marie. Andra vändan. I helgen fick jag oro i kroppen. Det var något jag missat. Pratade med E2. Pratade med E1. Båda har läst och gett mig kloka synpunkter. Det var något en av dem sa som gnagde i mitt sinne så jag steg upp tidigt i morse och skrev om ett kapitel och skickade till Marie. Men nu måste jag sätta stopp.
Basta! Jag har skrivit klart, det är färdigt.
Ett tecken på det är  att jag börjat tänka på bok nummer tre.
Först var jag tom i huvudet, hur ska jag kunna skriva en rad till om mina kvinnor?
Sedan skickade jag manus och det började bubbla i mitt huvud.
Det kunde ju starta i xx xx ... man kan tänka sig att Garbo, att ... Vilka ska följa med? Flyga när man över 85?
Ja, ni förstår, bubbel i mitt huvud. Små pratbubblor i hjärnan, konstiga tankar. Redan nu? Den tredje boken innan den andra ens kommit ut. Och om ni inte gillar den andra?
Ja det kan inte hjälpas, min fantasimotor har börjat gå, på lågvarv än. Men ändå!

lördag 28 januari 2017

Dagens shelfie - läs en bok

Ja det här är dagens  #shelfie.
En bit av min bokhylla.
Med bilden följer uppmaningen: Strunta i att läsa alla deprimerande spaltmetrar om Trump.
Läs en bok i stället.
Det finns så många bra!
Det gör dig gott.
Själv läste jag inatt Carolina Neuraths nya spänningsroman Gränslösa. Kul och välskriven. Arg och spännande. Lärorik. Gillar det!

onsdag 25 januari 2017

Patienten är pigg för sin ålder

Pigga för att vi fyller våra liv med innehåll, härliga författarvännen Birgitta Backlund och jag
"Patienten är pigg för sin ålder" skrev en läkare i sin journal om mig. Varför för sin ålder??? Varför inte bara pigg??
Vad är det att vara pigg för sin ålder? 
Hon som skrev det var, skulle jag säga, ovanligt trött, stressad och sliten (men inte för sin ålder antar jag utan för något annat i livet).
Vad jag blir trött på denna värdering av eventuell pigghet och skönhet efter antalet rynkor, eller kilon. Vad trist det är i vårt utseendefixerade samhälle att bli värderad efter ytan.
Det är en komplimang att se ung ut.
Man ska bli glad.
Tänk om det i stället vore en komplimang att se lugn ut, att se ut att vara närvarande i sitt liv med rynkor och allt, att få komplimanger för att vara vis av ålder inte pigg för sin ålder?
Förstår ni hur jag menar?
Alltför mycket hänger på ytan för hur man blir sedd och värderad i vårt samhälle.
Smal  ung och rynkfri ...
Eller:
Vis rynkig och trygg i sig själv?
Jag tittar på bilden av mig och min aktiva författarkompis Birgitta Backlund så fylld av liv och energi och glädje.
Pigga är vi.
Inte för vår ålder utan för att vi fyller våra liv med innehåll.



söndag 22 januari 2017

Författarvardag, ändra, stryka, skriva om

Jag, kedjad vid min mac. Foto: Paulina.
Jag känner mig som en social eremit för tillfället. Träffar min familj, mitt förlag, men knappt någon annan. Förlåt vänner om jag är så himla osocial.
Men jag har två fokus just nu: måste bli klar med korret på del två i serien om De fyras gäng. Ni vet: Se upp med vad du önskar.
Kanske kan det vara svårt att ana hur mycket pillande det ligger bakom en bok. Hur många gånger jag skriver om kapitlen, skriver om boken, flyttar om stycken, kapitel, stryker, skriver om igen. Förtvivlar.
Sedan går mitt manus till några testläsare som har massor med kloka synpunkter. Jag ändrar. Och sen läser min entusiastiska noggranna textgranskare Marie hela texten och har synpunkter på nästan varenda sida. Det håller jag på med nu. Korrar, funderar, skriver om. Fastklistrad på min arbetsstol, hemma eller på min arbetsplats på förlaget.
Så det är fokus ett.
Och fokus två är #mittnyaliv. Det känns så bra. Idag ha jag varit på mitt gym och tränat. Ätit nyttig lunch.
Nu är det dags för fokus ett igen ...
Men jag börjar längta väldigt efter vänner, middagar, fester, ett socialt liv.

lördag 21 januari 2017

Idag är städning lika med träning

Idag har jag bestämt mig för att städning är träning. Mitt gym stänger klockan ett, så dum tid! Jag vaknade sent eftersom jag hade några vakentimmar mitt i natten. Men ser i ljuset och solen som börjar komma tillbaka: Damm, granbarr, skräp. Många saker som ligger på konstiga ställen. Leksaker i bokhyllan. Böcker på alla stolar.  Papper i högar.

#mittnyaliv idag blir städning=träning. Tänja, böja, sträcka, lyfta, torka. Ganska ansträngande. Nu har jag hållit på i två timmar och det är fortfarande så fruktansvärt rörigt, stökigt, dammigt. Men det känns skönt att ta varje liten och stor sak och förflytta den till den plats där den hör hemma.

Varför blir det på detta viset? undrar jag. Men yes, I can do it. Städa!

(Och ja: jag börjar varje dag med #fettkaffe och det känns som om jag mår så bra av det.)

fredag 20 januari 2017

Livet med ett älskat barnbarn


Ni som läst min blogg ett tag vet vem denne lille man är? Min älskade M, mitt första barnbarn som jag skrev om här i bloggen  redan innan han föddes. Det är alldeles ofattbart, men nu har han fyllt sju år.
Vi firade honom igår. Idag har vi varit tillsammans han och jag. Vi brukar ha en lyxdag i månaden då vi gör saker vi har lust med. Så det gjorde vi idag. Sov länge, spelade spel. Monopol bland annat. Jag minns vad min pappa ogillade Monopol. Kapitalistiskt tänkande, sa han, och det hade han ju rätt i. Men jag älskade att spela det och nu tycker Milton det är kul.
Sedan gjorde vi en rad andra saker, men det är vår lilla ensak.
Jag tycker i alla fall det är så fint, så fint att få vara med i hans liv. Jag inser också att det är ett privilegium, och jag inser också att en sjuåring har en klar uppfattning om han vill bli omskriven eller ej. Jag får tänka på det.

torsdag 19 januari 2017

Mitt nya liv och den goda franska maten





Så tidigt i mitt liv började jag älska allt franskt, mat och språk ... ja och mycket annat. Det har suttit kvar genom livet fast det finns så mycket jag blir galen på där,  fransk politik inte minst,.

Men det är märkligt ändå hur kärleken sitter i. Som idag. Jag åt middag med finaste Annica W . På Styrelsen vid Kungsholmstorg, en härlig fransk sylta, en liten bistro som man skulle kunna finna i Paris. Jag gillar det, jag känner mig hemma.

En pastis till att börja med, sedan anka, husets goda enkla röda vin. Och Annica tog musslor.
Allt var gott, bra tillagat, ändå enkelt.Som det ska vara. Fransk husmanskost.

Och #mittnyaliv? Jo, tack. Det går bra. Fettkaffet gör mig pigg och mätt. Jag arbetar intensivt med korret till min nya roman. Medan jag arbetar lyssnar jag förresten i lurarna på fransk musik. tala om frankofil :)
Och jag tror verkligen att god vällagad fransk mat, det hör hemma i mitt nya liv!


tisdag 17 januari 2017

Dagens triumf: träning. Dagens last: kokos

Vackra palmer i Monrovia
Och idag .... ta da da da!!!!! har jag tränat. För första gången på pinsamt länge. Jag hittade ett gym intill min skrivlokal och har gått omvägar förbi det, men idag slog jag till. Och det var fruktansvärt. Jag som ganska lätt brukar gå runt där fick släpa mig sista varvet. Influensan har verkligen satt ner mina krafter och det var pinsamt och sorgligt jobbigt. Men nu känns det bra!

Det är ju inte så att jag gått upp i vikt, snarare ner sedan jag insåg att jag är mjölkallergiker och slutade pimpla i mig mängder av caffé latte. Men det är svårt att ställa om alla sina små vanor, låta bli den där onödiga mackan, tänka bra mat i stället för att bara slänga i mig något. Tänka mera grönsaker. Ja! Alla vet, ändå är det så svårt.

Jag dricker kokosvatten, och när jag blev sugen på något att knapra på igår blev det kokosflingor. Vilket påminde mig om hur bror Peter och jag när vi bodde i Sollefteå brukade använda veckopengen, 25 öre vill jag minnas att det var, till att köpa en påse kokos och knapra i oss! Ljuva barndom. Andra veckor köpte vi på kredit för samma veckopeng kaksmulor på närbeläget bageri. Man fick en hel påse och ibland låg en bit av en prinsesstårta i den!

#mittnyaliv - att träningen börjat är en triumf. Nu måste jag bara hitta träningsvanor. Svårt för en så inbiten innesittare och snö-och vinterhatare som jag den här tiden på året!

måndag 16 januari 2017

Visst finns det hopp även i detta mörka panka januari


Det är tungt ibland, eller hur? Mörkt och kallt och tomt i plånboken i januari.
Motivationen att återigen lyfta sig, skapa något känns som en omöjlighet. Jag ser in i mig själv och ser mörker, ingen liten gnista som tänder min lust.
I stället för att skriva ... ja, jag gör ingenting. Överlever, flyter på ytan, gör det jag måste men ingenting mer.
Så är det ibland.
Nu börjar det vända. Jag vill få ordning på tillvaron. Jag planerar och gör överenskommelser med mig själv. Den ena idén efter den andra poppar omkring i mitt huvud även om det är mest som tomtebloss och jag känner att det är saker jag vill undersöka. Jag ser Skam och häpnar och förförs och vilken lust det skapar att se något som får mig att störtdyka ner i gymnasiets svärta.

Just nu är det mycket jag tänker på. Vad blir det. Jag vet inte.
Jag vet att Se upp med vad du önskar fortsättningen på Om ni inte börjar leva gör jag slut , den kommer i mars.
Det är inte lätt, trots att det är så mycket som väntar på att skrivas, i mitt huvud. Så många röster i mitt inre som ropar: Glöm inte mig. Jag vill bli skriven.

PS: Dag tre idag på #mittnyaliv och det gick riktigt bra. Fettkaffe, korrjobb hela dan på förlaget, fruktstund, laxsallad. Och inte den minsta chokladbit slank över mina läppar


söndag 15 januari 2017

Fettkaffe och Marabou helnöt - andra dagen av mitt nya liv

Inte fettkaffe, världens godaste vietnamesiska kaffe
Ska sanningen fram gick det väl sådär idag med det nya livet. Men jag kämpar på. Jag vaknade pigg klockan tre på natten och städade intensivt mitt rum. Sedan drack jag något som heter fettkaffe - det vill säga kaffe med smör och kokosfett som ska vara bra. Det var okej, inte så äckligt som det låter.
Jag somnade om klockan fem och vaknade pigg klockan nio. Ja, jättepigg och glad! Avverkade en hel lista med saker jag skulle göra, skrev ut, läste, skickade iväg saker.
Åt en chiapudding och drack en smoothie med ingefära.

Sen föll jag dit.
En vän kom för att fika och jag kunde inte motstå chokladkakan hen hade med sig, Marabou helnöt. En stor. Vi åt upp den.

Sen tappade jag energin. Jag har läst en förutsägbar deckare, det är inte intressant med galna psykopater! Varför läste jag den överhuvudtaget? Varför läser någon deckare med förutsägbara galna psykopater?
Jag har inte gjort saker jag tänkt.
Jag har ätit en middag bestående av en avokado och två ägg. Nja ...

Men det är ju bara första veckan av mitt nya liv.
Hallå, kom igen, säger jag till mig själv.
Packa träningsväskan, i morgon är det dags.
Tomorrow is another day, igen!

lördag 14 januari 2017

En sockermissbrukares bekännelse

Mer sånt här ....
Man är trött och faller dit. Så är det. Ger efter för missbruket för att man är trött och ledsen och förkyld och håglös. För att E2 åker iväg. För att hemmet är en röra och allt känns ganska visset.
Det är då jag faller.
... och mindre sånt här
Bagaren har fredagen den 13 bakat semlor. En hel bricka full med dessa frestande skapelser står där. Så vad gör jag? Fredagskväll. Stökigt, en aning ensamt. I stället för middag äter jag en semla. Sen sätter sötsuget in och jag äter upp en vit chokladkaka medan jag ser På spåret och dricker att glas vin.

Jag blir ännu tröttare, segare. Jag ser mig omkring och känner att jag ser lika håglös ut som mitt hem.
Ringer K, min kompis, som vet allt om hälsa. Idag ska vi till Paradiset, hon och jag. (En ekologisk affär som har allt nyttigt).
Jag steg upp tidigt och städade hela lägenheten. Jag hade ett roligt samtal med min  förläggare. Nu vänder det. Jag känner det.

Men jag får inte ge efter för lasterna. Sockret, det vita mjölet, grädden, semlorna. I stället nyttigheter som är goda, träning och samtal med kloka vänner.

Vägrar att falla i semmelträsket en gång till. Våga vägra socker!

fredag 13 januari 2017

Berörande om att hitta sig själv och sin väg

Offside, den andra delen i Annica Wennströms serie ungdomsböcker om Sebastian, Bänkad hette den första

Fotboll är kanske ett av de ämnen jag är minst intresserad av i hela världen. Men mänskliga relationer och ungdomars känslor är å andra sidan något av det som intresserar mig mest.
Och det är vad Annica Wennströms nya bok Offside handlar om, med handlingen förlagd till fotbollsvärlden.
Starka känslor. Relationer mellan vänner, till tränare och föräldrar. Människor som har makt och utövar den utan att lyssna. Strukturer som får människor att tappa lusten, att bara vilja lägga av. Inte utveckla den talang som  finns.
I centrum finns  Sebastian, så fylld av tankar och känslor han längtar etfter att dela. Men har svårt att hitta hur han ska göra det, om det så är är till föräldrar, tränare eller den han är kär i. Han kämpar, han utvecklas i möten med andra och i sina egna tankar. Det är vad Annicas böcker för ungdomar handlar om.
Vi möter det överallt och berörs alla av det. Därför berörs jag av Annicas bok som förvisso utspelar sig i en fotbollsvärld jag inget vet om, men vad spelar det för roll. Det är en värld av relationer och en oerhört fin skildring av en ung människa som vill finna sin väg, utan att få så mycket stöd från vuxenvärlden.

Som Annica själv säger och hon vet vad hon talar om: "Bänkad och Offside är inte böcker om att vinna eller förlora, det handlar inte om matchresultat eller om att någon enstaka människa lyckas mot alla odds. Det handlar om att överleva dysfunktionella vuxna (och föreningar). Det handlar om att få behålla glädjen, att bli ett bättre jag (trots allt)."

Sebastian, vilken kille. Jag vill läsa mer om hans kamp för att hitta sig själv.

måndag 9 januari 2017

Okonventionell märkning av storlekar på kläder

Klädmärket Hope gillar jag. Praktiska vackra kläder i fina hållbara tyger. Nu tar de ett steg på vägen att inte vara så uppdelade i manligt och kvinnligt. Vi ser hur våra kunder väljer fritt,
säger de. Så från och med nu kommer de att märka sina kläder med både manliga och kvinnliga storlekar.
Kul initiativ!

Så här skriver Hope: Over and over again, we hear stories from customers who shop across the conventional gender departments — women who love the fit of a men’s trouser or men who wear knits from the women’s collection. We think there’s something incredibly liberating about that and that it’s something that should be encouraged and celebrated. These people represent the individuality and confidence we love to see and support.
The New Sizing System
To celebrate these individuals, we’re introducing a new sizing system and will from spring/summer 2017 label all our garments with both women’s and men’s sizes. After all, there’s no reason why anyone should feel limited by the conventions of women’s and menswear.

This new sizing system adheres to general European sizes and makes it easier for everyone to try on something new. It’s a small step, but we hope it pushes the development towards a less gender-normative way of seeing fashion.

Läs mer om hur det kommer att fungera här

lördag 7 januari 2017

Barnbarn, kärlek så total


De älskade barnbarnen tar ur en alla eventuella illusioner om kvardröjande ungdom. Som Milton idag. Han klappade mig kärleksfullt över halsen och sa: "Farmor man kan nästan spela gitarr på din hals."



Han sa det så utan värdering. Han ser på mig och tänker inte: en tjock människa, en smal människa, en rynkig människa. Han ser på mig och ser sin farmor. Han accepterar mig som jag är. Är lite orolig för att jag är så gammal. Men i det ligger ingen värdering som gammal=ful. Bara gammal=tänk om hon dör.
Han ser på mig och jag ser kärlek i hans ögon.
Jag ser på honom och mina två andra barnbarn och tänker, vilken lycka, vilken kärlek. 
När jag fick barn tänkte jag likadant. Att man kan älska så, älskas så.
Sen kom barnbarnen och det är precis samma känsla.  Kärlek så total.

tisdag 3 januari 2017

Där står man på ålderstrappan och ser ut över livet och känner sig tidlös


Jag tittar på bilder från vårt nyår. Det är märkligt att inse att jag själv plötsligt (ja ... kanske inte så plötsligt) står som den äldre, äldsta, generationen i ålderstrappan och ser ut över livet som går så snabbt.
Den här bilden är tre generationer. Eva, Elin, Elsa. Där är jag med dotter och dotterdotter. En underbar bild. Ändå så svårt att ta in. Min mormor Elin, min farmor Jenny - de var ju så gamla. Jag undrar nu om de upplevde sig som gamla eller om de kände sig tidlösa inuti, som jag?

måndag 2 januari 2017

Nu kommer fortsättningen på Om ni inte ...


Jag fick influensan före jul, trots spruta. Så jag har varit ganska däckad under julen. Men mellan hostattackerna och firandet har jag lagt handen vid det sista korret till uppföljaren till Om ni inte börjar leva gör jag slut. Min första mappielit!
Den heter Se upp med vad du önskar och ni får återigen möta De fyras gäng. Fyra kvinnor som tröttnat på att bli förminskade och inte minst på att förminska sig själva när de fyllt 60+.
Jag läste en härlig krönika av #karinthunberg i Svenska dagbladet i helgen där  hon tog upp samma tema.
Varför ger kvinnor så ofta upp i förtid, varför fortsätter vi inte leva och ta chansen att leva mer galet än tidigare?
Vad har vi att förlora?
Ingenting! säger mina kvinnor, och lever intensivt, allt finns om man vill, kärlek, passion, en ny karriär.
Att våga är att vinna är deras valspråk. Mitt med.

söndag 1 januari 2017

Så blev det 2017 efter min jul och mitt nyår


 December. Jul och nyår. Familj. E2 hemma igen ett tag från Monrovia och det är fantastiskt att fira jul och nyår i Stockholm med alla barn och barnbarn.

De känns som något jag vill hålla kvar, bevara, alla dessa minnen av skratt och kramar och min härliga bullriga kärleksfulla familj, jag vill hålla minnena i min hand, nära mitt hjärta, som något ömtåligt och vackert.

Något som ger mig styrka det kommande året. Något att återvända till när oron ökar, när livet blir svårt, när stormarna från en värld i brand når också oss i vårt lilla skyddade välmående hörn av världen.
Min familj, mina barn, mina barnbarn. Det är som en mur av kärlek som kringgärdar mig.