https://www.instagram.com/evaswedenmark/

fredag 24 februari 2017

Om underbyxor och kissnödighet

Spanarna, ett kul program som jag gärna lyssnar på i P1 när de letar trender och samtidsfenomen. Helena von Zweibergk är alltid ett nöje att lyssna på.

Jag har gjort en liten privatspaning på sista tiden som jag undrar över. Kanske har ni lagt märke till det, men kanske är jag bara ensam om att tycka att allt behöver jag inte veta.

Det började i Green Room i Melodifestivalen, flera av deltagarna meddelade Sverige att de var kissnödiga.
Överinformation, tänkte jag.

Sen fick gulliga Oskar Zia priset som Årets Homo på Gaygalan. Vad säger han först av allt när han går upp för att ta emot priset?
"Jag är så kissnödig!"
Det var ju ändå ett ganska högtidligt ögonblick och situationen i hans blåsa var inte så intressant, inte för mig i alla fall.

Ett tredje exempel, man har ju tre i Spanarna. En  rolig  kolumnist i DN  funderade över hur hon är och  kanske skulle kunna bli.  "Ibland får man ju själv ryck, och bestämmer sig för att börja klä sig fint, (... ), och byta underbyxor varje dag", skrev hon.

Det var min minispaning om intima detaljer människor oförblommerat delar med sig av. Vad tycker ni?

4 kommentarer:

Pettas sa...

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta.
Kanske det blir någonting mitt emellan.

Jag tror jag ska göra en privatspaning
jag också för det verkar som om
detta med att byta underbyxor varje dag och att vara kissnödig offentligt, är en ny trend.
Åtminstone att prata om det.
Jag har också hört det fastän jag inte har sett på Melodifestivalen alls.

Det är överkurs och ointressant att få veta.
Har man inte annat att säga
så borde man vara tyst enligt mitt tycke.
Intressant är det dock som fenomen.
Kanske det är en ny slags frigörelse?
En självbekräftelse?
Vete gudarna?

Snart får man väl frågan om man har bytt underbyxor när man träffar folk, på samma sätt som man får frågan om hur man mår.

Jag kommer ihåg när grannfruarna satt hemma hos mamma på syjunta och diskuterade tvätt av underbyxor. Det var kanske trendigt på femtiotalet också att prata om sådant, åtminstone i mera slutna kretsar ?
Att tant L inte bytte underbyxor varje dag,
som var en självklarhet för de andra,
satte sig fast i minnet på mig som liten jänta.
Hon vände på dem och kunde således ha dem två dagar.
Jag minns också tystnaden som uppstod.
Nu kanske det var jag som tog en överkurs, som berättar det här? ;)
Tant L tyckte hon var praktisk. Att byka på den tiden
krävde en hel del tid och engagemang.
Det modernaste som fanns i tvätt-väg var pulsatortvättmaskinen.

Ha en fin helg Eva!

Eva Swedenmark sa...

Åh Karin du ör för underbar! Vilken härlig reaktion på min lilla text - åh tant L. vilken historia om hur hon vände på underbyxorna ... och tystnaden som uppstod!
Underbyxor, det sa man, jag undrar hur länge? Hela min barndom. Sen blev det trosor någon gång i tiden.
Men visst känns det lite torftigt att inte kunna förmedla någon känsla av det man upplever utan hänvisar till kroppsliga fenomen?
Kram till dig, oförglömlig historia!

cruella sa...

Hellqvists lilla detalj i förbigående, korrekt eller inte vad gäller henne själv, var lysande gestaltning tycker jag.

Eva Swedenmark sa...

Håller inte med där Cruella. Bilden av kvinnan som inte byter underbyxor känns bara platt för mig, ingen social markör eller klassmarkör - bara ganska ointressant information som ska säga vad? Men kanske en annan bild uppstår i ditt huvud?