Skrivrum blev Skrivtur - vi åkte båt och skrev en hel dag

Jessica och jag på skrivtur med våra macar i Stockholms skärgård

Här sitter vi på skärgårdsbåten igår, min skrivkompis Jessica och jag. Hon skriver på en fantastisk roman som bland annat utspelar sig i Stockholms skärgård, utåt Rödlöga, Svartlöga.
Tillsammans med två andra författare har vi ett Skrivrum där vi träffas och skriver, läser varandras texter och diskuterar. Ibland är Skrivrum en studielokal, ibland ett café eller våra egna kök.

Igår kände Jessica ett behov av att vara i de miljöer hon skildrar. Hon vill verkligen veta hur det hon skriver om är. I vintras lät hon sig därför firas ner i våtdräkt från en helikopter, rakt ner i det iskalla vattnet för att veta hur det kändes. Helikoptern tog en sväng medan hon låg i vattnet och upplevde  det hon skrev om. Det kallar jag research!

Vi förvandlade för en dag  Skrivrum till Skrivtur. Tog våra macar och gick ombord.
Vi tog båten till Rödlöga ToR på morgonen klockan nio. Sedan åt vi frukost och skrev, pratade, åt lunch, skrev, tittade på miljöer, skrev, tog ett glas vin. Jessica visade var olika dramatiska händelser i boken ägde rum.
Jag tvättade ett manus rent från ett överflöd av orden lite, kände, dröm ... häpnadsväckande hur man kan överanvända ord och underbart hur man kan söka/ersätta med något mindre platt eller varierat.

På eftermiddagen var vi tillbaka på Strömkajen igen utan att ha stigit av båten. Vi var så flitiga, och det var så kul. En riktig skrivutflykt.

Följ håret: När jag var tolk på Socialdemokraternas partikongress 1969

"Fransktalande delegater står inte utanför sanningen ty tolken Eva Swedenmark är på plats. Man bara följer håret, sa en man från Madagaskar." Så skrev Oskar Hedlund i DN på Namn och Nytt-sidan den 2 oktober 1969

Snart är det socialdemokratisk partikongress och jag är inte det minsta engagerad eller intresserad. Men en gång i tiden var politik en viktig del av mitt liv. Jag var med som journalist på flera partikongresser. Minns mest massor av korridormygel och nattmanglande och hur redaktionsgruppen fick arbeta för att hitta lösningar.

Jag är ingen sammanträdessittare men det var för all del kul att mingla omkring.

En kongreess minns jag verkligen. Det var 1969 när Olof Palme valdes till ordförande efter Tage Erlander. Palme, en modig brinnande politiker, tyckte jag. Han vågade höja rösten mot USAs brutala angreppskrig mot Vietnam.

Jag var med på kongressen -69 men som tolk. Bodde i Frankrike det året och kom hem bara över kongressen. Min uppgift var bland annat att hålla reda på och tolka åt gäster från Madagaskar och från Frankrike. Det var vår gode vän Roland Dumas som var inbjuden från Frankrike, sedermera utikesminister under Mitterrand.
I avskedspresent av mannen från Madagaskar minns jag att jag fick ett jätteknippe vaniljstänger som man odlar på hans ö. Jag fattade inte vad jag skulle göra med dem så jag satte dem i en vas och där torkade de bort.

Man minns de konstigaste saker.
Men jag minns rätt, jag var där, kolla vad jag hittade för bild i min låda idag. Ni ser nog inte att det är jag (hon med håret) men det är det.

Ja chefen, jag har syndat och shoppat men prickfri är jag

Vilken märklig dag. Jag var ute på en hudläkarmottagning i Danderyd för att kolla ev konstiga födelsemärken.
Ja, jag är lätt hypokondrisk. Jag stod där ganska avklädd och läkaren granskade mig noga med lupp och allt och sa sen att allt var perfekt. Han gjorde Ballograftestet=tog en Ballografpenna och konstaterade med en lätt tryckning att ingen prick var större än den lilla mojäng man trycker in i pennan för att kunna skriva.

Jag var hänförande prickfri tydligen. Kul sätt att kolla.
Efter denna avklädning kände jag ett oerhört behov av att tänka på sommar och sol och köpte därför på rea en fenomenalt vacker baddräkt som på ett mirakulöst sätt trollar bort några kilon. Billig, superrea på Scampi,  så snygg.

Sen åt jag lunch med E1 på ett utomshusställe som var nästan som Paris. Vi drömde oss bort en stund.
Efter det gick jag hem och låtsades arbeta en stund, gjorde inte många knop utan läste sen i stället ut en spännande bok.

Ikväll ska jag mingla med trevliga Uraxförlaget.

Så syndfullt kan en författare leva.
Skvallra inte för min stränga chef.

Kanske jag vaknar mitt i natten och skriver som en besatt i stället för att jag syndat idag?

Liza Marklund - jäklar vad bra hon är i Annika Bengtzon-romanerna

En gång i tiden, när vi i Emma Vall skrev vår första spänningsroman Kattjakt skrev Liza Marklund sin Sprängaren. Samma år. Det var första året Polonipriset delades ut till bästa deckare skriven av en kvinna. Vi hoppades så klart. Väldigt mycket.
Men det var Liza som vann priset, vi blev inte ens nominerade.
Vi var besvikna. Ledsna också.

Kanske är det därför jag inte precis kastat mig över Liza Marklunds böcker. Jag borde, har jag tänkt, men det har inte blivit av. Förrän nu.
Och jäklar vad bra de är!

Nu har jag läst en hel rad och imponeras av hennes otroliga intensitet i berättelsen om Annika Bengtzon. Det är skickligt researchade och berättade spänningshistorier.
Vad som berör mig mest är att det samtidigt är så levande bra skildringar av en ung, så småningom lite äldre, kvinnlig journalist. Av livet på en kvällstidning, en arbetsplatsskildring som också berättar hur andra krafter än tron på journalistiken tar över i media.
De är  tidsdokument om kvällspressens totala förflackning.
Samtidigt en så bra skildring av vårt kvinnoliv i Sverige de senaste decennierna, denna kamp att få ihop alltmer pressade jobb med relationer, med barn, med familjeliv. Hur vi brottas med duktig-flickasyndromet och vill så mycket mer än vi kanske orkar, men stretar på.

Liza är så bra. Hon var värd Polonipriset!
Känns skönt att erkänna det. Jag avskyr så i grunden missunnsamhet och avundsjuka.

Ändå vill jag utan jämförelse säga att våra fem böcker om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall också är jäkligt bra och läsvärda!

Idag är det snälldagen

Idag vaknar jag och tänker på hur viktigt ordet snäll blivit för mig. När jag var ung var snäll ingen egenskap jag satte på förstaplats i val av män. Farlig var snarare ordet. Tuff, egensinnig.
Men man lär sig genom livet och nu är snällhet en egenskap hos vänner och eventuellt också män som jag verkligen uppskattar.
Snällhet är inte menlöshet.
Det är inte snällt att utplåna sig själv och bli dörrmatta, det är inte så jag tänker.
Men just den hjärtats generositet som finns, värmen som sprider sig. Någon som inte är missunnsam.
Jag skäms när jag låter elakheter trilla ur min mun, så lätt det är att döma, att avfärda någon ironiskt. Att lite slappt hänga med i skitprat.
Varje gång jag gör det biter jag mig i tungan och tänker: Sluta! Sluta döma, sluta hänga på elaka kommentarer. Du krymper av det.

Idag är snälldagen, tänker jag när jag vaknar efter en lång natts god sömn.
Idag och alla dagar.

Och idag har jag mitt Skrivrum med mina kloka underbara skrivkompisar. och jag får en sovkompis i natt. Gissa vem? Just det: Milton. "Får jag sova övär ås dig från milton" stod det i ett mess från honom.

Finns det något värre än vägkrogar - och värst är det i Tönnebro

En fjärilsmiddag

Inte har jag bil och inte körkort. Men ibland händer det sig att jag medföljer i bil. Senast med mina barn plus Milton till och från Sundsvall.
Förr var det ganska kul, det tog tid, men ändå. Man åkte  igenom städerna och det var Uppsala, Gävle, Söderhamn, Hudiksvall och så var man hemma i Sundsvall. De olika städerna hade olika karaktärer, man kände igen hus och kyrkor och det fanns små ställen att fika och äta på.

Nu går det visserligen fort på motorvägar utanför städerna men jag säger bara: Finns det något värre än vägkrogar?
Värst är Tönnebro några mil mellan Gävle och Söderhamn. Busslast efter busslast släpps av, köerna  till toaletter med överfyllda papperskorgar är långa, köerna till maten likaså. Medan man trängs i den stressiga kön och under hela måltiden skriker en röst ut numren på de olyckliga som får sin mat.
Hela tiden hörs den metalliska stämman skrika 354, 324, 333 i outgrundlig ordning.

Matro? Vad är det?

Man kastar i sig något för att orka köra en bit till och slippa ut. Vi åt dagens, en osmaklig kycklingklump med torrt oätligt ris till med djupfrysta grönsaker på, såsen hette vispad citronsås med sweet chili, den smakade kall utspädd gräddfil. Jag får rysningar bara jag tänker på den maten.

Måste det vara på detta viset? Varje gång säger jag: Aldrig Tönnebro! Men det finns inte mycket att välja på. Eller finns det? Ge mig tips.
För nu säger jag för sista gången: Aldrig mer vill jag sätta min fot  på detta människofientliga ställe. Det är ett hån mot all matkultur.

Nästa gång blir det en god hemmagjord matsäck!

Sundsvall, vi kommer snart tillbaka, hela släkten

 Här sitter han i Knausts trappa, yngste deltagaren i vår släktträff i Sundsvall i helgen.

En gång i tiden växte vi upp i Sundsvall, jag och bröderna, i ett kärleksfullt hem. Vi träffades ofta i Sundsvall hos våra föräldrar.

På Dolcetto, god mat för la famiglia

Nu finns de inte mer i livet. Men vi ses ofta ändå. Dock mer sällan i Sundsvall. Och de platser som är kära för oss syskon vet kanske våra barn och barnbarn inte så mycket om. Därav denna tradition. Vi åker runt till platser där vi bott. Sallyhill, Tivolivägen, Nedergård på Alnö. Vi berättar om äldre härliga släktingar och om livet förr. Vi äter gott och mycket och vandrar omkring i staden i norr varifrån vi kommer.

De som kan är med, denna gång var vi tolv stycken. Vi bodde på ärevördiga och trevliga  hotell Knaust. Vi åt en middag på en italiensk restaurang, Dolcetto. Se bild av några av deltagarna.
Vi var också på södra berget där det som en gång var kaffestuga nu blivit ett rysligt fult hotell men med makalös utsikt. Vi åkte över nya bron. Och vi besökte förstår farfars hem i Haga och till sist våra föräldrar på kyrkogården.
Mycket prat och skratt och minnen, en del tårar. 
Nu är jag hemma igen. Våra möten har blivit en kär tradition.
Sundsvall! Vi kommer snart tillbaka.

Sitta ner, tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Vad som inte är livets mening det vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer att leva kändisliv och fina upp sig på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?

Astrid Lindgren 1983

Det här citatet drabbade mig. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva i min blogg, trots att jag verkligen tycker det är viktigt och ger mig så mycket. Men på sista tiden har mitt huvud valt åt mig. Jag har varit så intensivt upptagen både med ett eget manus och med den bok Annica och jag skriver tillsammans med en femteklass i Sundsvall. Nu är den boken på väg till tryck. Högt tempo heter den och mer om den så småningom. Klassen är så stolt, deras fina lärare likaså. Och Annica och jag är lyckliga över  detta projekt där barnen tillsmmans med oss arbetat med fantasi,  disciplin och entusiasm. Det blev en bok minsann. Men det har varit just högt tempo i mitt liv.

Samtidigt har vi haft många trevliga saker som hänt i familjen, det har varit en glad turbulens kan man säga. 

Mitt i allt detta har jag varit, orkat och haft kul men inte orkat så mycket annat. Orkat mindre. Jag har inte varit så kontaktpigg som jag brukat. När jag ändå försökt "fina upp mig" och gått på olika trevliga mingel har jag känt en sådan stress: Vad gör jag här? har jag tänkt. 

Så jag har gått hem. 

Andats ut. 

Tänkt på det Astrid så klokt säger: Vad gör jag med min korta stund på jorden?