Mer om mig och skrivandet

måndag 27 februari 2017

Husdrömmar på TV och i mitt liv


Jag ser programmet Husdrömmar i  TV1 och blir förundrad. Helt vanliga människor förverkligar sina husdrömmar. Det är fint med förverkligade drömmar, planer, visioner. Ändå är det en fråga jag inte kan låta bli att ställa mig: Hur sjutton finns det människor som har råd?
Själv har jag en vision av mitt kök i min trea. Tänkte det skulle bli rymligare så jag vill kanske ta bort ett skåp, frys och kyl. Då får jag mer golvyta, en kyl-fys i ett räcker väl för mig.
Men har jag verkligen råd?  Köpa ny kyl och frys innan de gamla gått sönder? Ta hit snickare.

Min vision är mer back to basic.
Inte köpa ett gigantiskt fönster från Polen, eller bygga otroliga inbyggda glashus, de mest fantastiska hus - och jag är inte ironisk. De är verkligen härliga.
Men alltså ... det måste ju rulla miljoner i varje husprojekt, i material, hantverkare?
På ön beställde vi nya fönster. Fina som bara den, tyvärr hade vi inte råd med innanfönster. Vi har en vision att vi ska sätta in dem. Något år.
Ibland drömde exmannen och jag om att höja taket, få en övervåning med havsutsikt, det stupade på ...  ja ni förstår vad.
Men, jag älskar mitt hus. Det  är i precis lagom nivå för mig.
Just nu hörde jag kostnaden för senaste drömhuset i teve ... Sju miljoner. Mycket pengar.Jo.
Men samtidigt ungefär vad en liten trea bostadsrätt kostar här i Stockholm innanför tullarna idag.

Bostadspolitik. Så galet det kan bli.

fredag 24 februari 2017

Om underbyxor och kissnödighet

Spanarna, ett kul program som jag gärna lyssnar på i P1 när de letar trender och samtidsfenomen. Helena von Zweibergk är alltid ett nöje att lyssna på.

Jag har gjort en liten privatspaning på sista tiden som jag undrar över. Kanske har ni lagt märke till det, men kanske är jag bara ensam om att tycka att allt behöver jag inte veta.

Det började i Green Room i Melodifestivalen, flera av deltagarna meddelade Sverige att de var kissnödiga.
Överinformation, tänkte jag.

Sen fick gulliga Oskar Zia priset som Årets Homo på Gaygalan. Vad säger han först av allt när han går upp för att ta emot priset?
"Jag är så kissnödig!"
Det var ju ändå ett ganska högtidligt ögonblick och situationen i hans blåsa var inte så intressant, inte för mig i alla fall.

Ett tredje exempel, man har ju tre i Spanarna. En  rolig  kolumnist i DN  funderade över hur hon är och  kanske skulle kunna bli.  "Ibland får man ju själv ryck, och bestämmer sig för att börja klä sig fint, (... ), och byta underbyxor varje dag", skrev hon.

Det var min minispaning om intima detaljer människor oförblommerat delar med sig av. Vad tycker ni?

torsdag 23 februari 2017

Det är klart jag firar att jag hänger med

Jag har fyllt år . En del av mina vänner struntar i sina födelsedagar. Jag är lite tvärtom. Jag menar att det är väl härligt att man levt ett år till. Att fira är för mig att se framåt.
Sen är det ju underbart att fira med min familj. Ibland har jag fest, i år var det familjemiddag. Barn och barnbarn och exman. Bara E2 saknades, hon arbetar ju i Liberia. Men hon hade beställt en överraskning, halv nio ringde ett bud på med fantastiska viner och ostar vi skulle ha på middagen på kvällen. Så gulligt! Innan dess hade E1 smugit in hos mig, gjort choklad med vispgrädde som jag alltid dricker på min födelsedag. Så sjöng hon och vi kröp upp i min säng, jag öppnade presenter och vi pratade innan hon störtade iväg till jobbet.
Sen middag med hela gänget här på kvällen.
Men tro inte att det vara är utsvävningar, dessemellan läser jag korr på nästa bok så ögonen går i kors!

söndag 19 februari 2017

Ordbrodösen: varför har har jag inte den här boken kvar att läsa?


Jag läser fort, för det mesta.Väldigt snabbt. Men ibland är en bok  så speciell att jag verkligen tvingar mig att läsa sakta. Så är det med en ny fantastisk allåldersbok jag just läst, Ordbrodösen av Anna Arvidsson. Vilken magisk bok. Jag tillät mig att ta några kapitel i taget bara. Bara ett till, tjatade jag på mig själv när jag läst klart de kapitel jag tillåtit mig.
En sån där bok vet ni som när man läst sista sidan tänker: Varför har jag inte den här
boken kvar att läsa?
Det är Anna Arvidssons debut och kanske kallas den en bok för unga vuxna? Bry er inte om det. Den passar alla som älskar sagor och mystik men också uppskattar intensiv nutidskänsla.
Den handlar om en hemlighet som bevarats i generationer, en gåva bland kvinnorna i släkten att kunna påverka genom sina skrivna ord, en magisk gåva som inte får missbrukas och som hålls så hemlig. Som också kan vara farlig om den missbrukas.
Den dagen Alba fyller arton ska hon invigas, kunna styra människors tankar och handlingar med sina ord. Men något händer.
Mer vill jag inte säga. Det är en förunderlig saga, fint skriven med ibland andlöst spännande innehåll.
Författaren rör sig lika ledigt i Värmland som på söder, nutidskänslan finns där men också trådarna bakåt i tiden. Hemligheter och lögner som Alba måste kämpa emot för att finna sin egen väg.
Vilken debutbok.
Sara R. Acedo har gjort ett mycket fint omslag.
Jag har bara en uppmaning: Läs Ordbrodösen!

lördag 11 februari 2017

Biblioteken är guldgruvor för de läsare vi är och vill nå

Författare från Ordberoende förlag presenterar vårböcker för Btj, jag Birgitta Backlund, Disa Åberg och Lena Hansson

Jag sitter ju inte bara och skriver, som författare.
Igår hade vi en trevlig dag, några författarkompisar från Ordberoende förlag och jag. Vi skulle presentera vårens utgivning för ett hundratal bibliotekarier från hela landet på Btj,  Bibliotekstjänsts dag, i Stockholm på Norstedts förlag..
Viktigt eftersom vi alla vill finnas på landets bibliotek, guldgruvorna för de läsare vi är och vill nå.
Så vi presenterade våra kommande böcker. Det var jag som hade en helt ny roman, de andra presenterade sina romaner som nu kommer också i pocket men som utgavs förra året. Birgitta Backlunds Lustans tivoli, Disa Åbergs Operamopsen och Lena Hanssons Ett liv utan början
Eftersom min roman inte är tryckt ännu fick jag nöja mig med att berätta och visa det fina omslaget  Michael Ceken gjort till Se upp med vad du önskar.
PS: Ni vet väl att Om ni inte börjar leva gör jag slut finns som pocket på Pocketförlaget?

tisdag 7 februari 2017

Jag undrar, jag frågar mig, jag är osäker, jag skriver

Intervju av Mats Almegård med Han Kang från Sydkorea i DN
Det jag vill i livet är  att skriva, men det är klart att ibland efter timmar vid datorn undrar jag vad jag håller på med.
I synnerhet nu i slutskedet av en bok, jag har inte träffat många vänner, på ett tag jag har inte varit på bio och teater, jag sitter bara här med min mac och skriver och korrar. Dag efter dag, många timmar. Nätter. Petar, skriver om. Misströstar. Blir hoppfull. Korrar.
Vad driver mig, tänker jag ibland.
En sån dag läste jag en fin intervju i DN av Mats Almegård med författaren Han Kang.
"En dag gick det upp för mig att författare famlar i mörkret: sårbara och veka ställer de frågor. Då bestämde jag mig för att skriva. Frågor är för mig än idag det enda möjliga svaret i livet."

Urklippet sitter på kylskåpsdörren nu. Uppmuntrar mig. För så är det. Jag undrar, jag frågar mig, jag är osäker. Jag skriver.

måndag 6 februari 2017

Dyrt dåligt utbud av säng och resa för singlar

Jag funderar. Det är ju ett känt faktum att Sverige har väldigt många singelhushåll. Vi är alltså många som lever ensamma i våra hem. Man tänker att marknaden borde inse det, anpassa utbudet efter en efterfrågan jag vet finns.
Exempel:
Vi som älskar att resa vill kanske inte nödvändigtvis vill dela rum om vi reser med en kompis. Men försök med de vanliga resebyråerna att hitta resor där man till rimligt pris kan boka ett rum för en person. Apollo försökte absolut sälja på mig och min kompis ett dubbelrum, det är som två rum, sa de ... gott om plats. Tur att vi inte tog det för det var inte alls så.Jag vill inte dela dubbelsäng med en kompis.
Langley är en bra resebyrå, det går att boka ett eget dubbelrum med bara ett litet tillägg.  Olönsamt tycker tyvärr många resebyråer.
Lönsamt att satsa på singlar som vill ha eget rum, tror jag.

Jag ville byta säng och tittade på IKEA. Typ hotellsäng kanske, tänkte jag och såg de inbjudande bilderna. Men hoppsan alla var 160 eller 180 breda, jag tänkte mig en säng mer anpassad till mina utrymmen och för det mesta sover jag ensam, jag ville ha 1.20 max 1.40, men lika fin, lika många varianter av madrasser, sängar, gavlar mm,
Tror ni att det fanns? Jag hittade ingen så jag frågade Ikea. Det fanns. En. En ful grå. Se bilden. Riktigt dåligt IKEA.

torsdag 2 februari 2017

Skilj dig från slentrian och bli fri


 Allt fler skiljer sig efter 60, meddelar Aktuellt. Amelia Adamo var med i TV med kloka synpunkter på varför kvinnor idag skiljer sig: Vi kan, vi har egen lön, eget liv.
Det tror jag. Jag gjorde det själv, släppte taget om ett äktenskap där alltför mycket gått fel. Ska man verkligen, när man är i en så mogen ålder, fick jag höra... ja varför inte? De här fria åren efter min skilsmässa har varit fantastiska. Barnen skiljer man sig ju inte ifrån. De är min familj och de är nära mig. Min trygga kärleksfamn.

Däremot har tidningarna en fantastisk nästan tvångsmässig förmåga att skildra hur gulligt det kan bli med ett nytt äktenskap, en ny kärlek, ett nytt samboförhållande. Det är liksom alltför ofta definitionen av lycka.

Har du träffat nån ny då? får jag alltid höra.

Och om jag inte vill? Om det är ganska bra att sova ensam mitt i sängen, läsa när jag vill, göra vad jag vill. Inte behöva vara svartsjuk, inte bli utsatt för misstänksamhet.
Ensam, ja.
Men man kan vara fruktansvärt ensam i ett äktenskap som tystnat.