Mer om mig och skrivandet

fredag 31 mars 2017

Boken är här, nu ska vi fira


Nu är Se upp med vad du önskar på väg ut till bibliotek och bokhandlar.
Och på torsdag är det releasfest, glatt mingel och boksläppsfirande här hos mig. Det blir trångt och glatt!
Om ni undrar vad jag gör nu: Städar!
Egentligen ska man ju mest städa efter festen, men jag insåg att jag måste få ordning på mina böcker och på de högar av papper som på outgrundligt sätt växt upp här och där!

Det blir klart och fint till releasen.
Bästa av allt: E2 kommer hem till min fest.
Och Lille M laddar för lotteri och bartenderjobb!
På Ordberoende förlag kan ni läsa mer om boken

tisdag 28 mars 2017

Svenska dagbladet med "kurerat" innehåll????

Det där med nya ord! Jag läste Svenska dagbladet idag som  ska göras om, ny layout mm.
Tidningen ska ha ett "mer kurerat innehåll" meddelar man.

Och jag undrar vad i hela friden de menar med kurerat?
Jag har frågat runt till språkintresserade människor, ingen vet!
Vad är det för ord? Någon som kan berätta för oss fåkunniga!!

söndag 26 mars 2017

Barn, barnbarn, böcker, det är mitt liv

John, Peter, jag - mina fina bröder!

Det snurrar runt i min värld, förlåt mig kära bloggvänner om jag inte riktigt hunnit med mellan ny bok, skrivandet av en annan, ljudböcker, med mera.
Jag älskar att det snurrar, att det händer saker. Att jag inte sitter stilla och virkar i min ensamhet med glasögonen på näsan och håret i stillsam knut som barnböcker har en tendens att framställa mor- och farmödrar.
Det händer snarare mer än på många år. Och jag vill det. Mitt skrivande, böckerna är viktiga. Viktigast är för mig är barnen och barnbarnen.
Men det finns tid för just detta: Böcker, barn, barnbarn är mitt liv!
B som i Boyfriend finns det inte plats för.
Jo ett B till: Bröder! Se den fina bilden då vi träffades på Pelikan, bröderna och jag!

onsdag 8 mars 2017

Orkar inte längre vara en duktig flicka, jag lutar mig tillbaka och skriver av lust

Jag levde mer då, i Paris, för länge sen, var inte så himla duktig, hade inte såna överkrav, levde bara

Alltså ska  jag verkligen behöva vara en så himla duktig flicka? 
Ska jag verkligen fortsätta med det, pressa mig att göra mer och mer, mer än jag orkar och bör?
Det har jag gjort mest hela livet. Sjuttsingen vad duktig jag varit. Nu tänker jag inte argumentera med Birgitta Olsson för jag har inte läst hennes bok. Men jag storknar bara jag hör uttrycket.

Jag tänker på mina barns småbarnsår, jag var överduktig. Jobbade heltid och skötte tre barn, började jobba på nytt ställe när barn ett var fem månader. Så höll jag på sen. Var chef för en tidning, skötte mina tre barn, var aktiv i olika teaterspel på fritiden och började skriva böcker på nätterna sedan i mitten av nittiotalet.

Ett tag bröt kroppen ihop, jag fick en sjukdom och opererade bort min mjälte, sen var det full fart igen. Snygg skulle jag vara också. Och glad.
Men sen orkade jag inte längre i början av 2000-talet. Skiljde mig, slutade jobbet, flyttade.
Det tog sin tid att komma i balans med mig själv och hitta min kärna. Det kan jag säga.
Men jag höll nog masken då också, stretade på och var glad på utsidan.

Idag tycker jag att jag har hittat en balans. Jag lever verkligen för att träffa mina barn och barnbarn och för att skriva. Det är det jag gör.
Ibland känner jag de gamla kraven på mig själv. Skriv mer. Gör mer. VAR DUKTIG. Ibland skriver jag och gör saker mer av tvång. Men då vänder jag tillbaka till lusten.

Jag tror att jag har en balans i livet. Men en gång duktig flicka alltid duktig flicka någonstans inom mig. Så jag är vaksam. Försöker att säga nej och stopp och försöker att inte döma mig så hårt när jag inte riktigt når mina mål.

Alltså, duktig flicka? Nä, jag vill inte. På vems villkor var jag det, egentligen?