Läsarbrev är det bästa en författare vet

Nu finns min nya roman också som ljudbok, så fint uppläst av Katarina Lundgren-Hugg

"Rolig, tankeväckande och lite sorglig", skriver en läsare som hört av sig om Se upp med vad du önskar.
Det bästa jag vet är läsarbrev. Människor som läst min roman och skriver till mig om sin läsupplevelse!
 
Ofta läser jag en bok och tänker att jag borde verkligen berätta för författaren hur  mycket jag tyckt om boken. Men det bli alltför sällan av. Ändå vet jag ju själv hur mycket de breven betyder!
Det är så ensamt att vara författare, man sitter i månader, år, umgås med sina romangestalter, arbetar med sin bok. Lever i och med den.
Så släpper man ut sin baby i verkligheten. Och vill ha reaktioner. Idag är det få tidningar som skriver recensioner. Dessutom har vi ju fenomenet att alla tidningar  i Sverige ängsligt skriver om samma böcker och det finns ett fåtal författare som alltid recenseras, men många aldrig får en rad.
Jag tänker ibland att det är begränsat i Sverige när jag läst den tionde intervjun med samma författare och sett samma författare säga samma sak i morgonsoffan, i teves litteraturprogram.

Jag känner så många författare som skriver så bra, men aldrig kommer med i den svängen!

Tack och lov då för underbara läsare som hör av sig.
Igår fick jag ett brev från Ulla om Se upp med vad du önskar som gjorde mig så glad:

"Uppiggad och glad känner jag mig sannerligen efter läsningen. Du skriver lika roligt och träffsäkert som vanligt om de fyras gäng. Skrattat rakt ut har jag gjort flera gånger och även hållit tummarna rent bokstavligt för att allt ska ordna sig för dem med alla deras tokiga projekt. Vissa män får säkert ett och annat att tänka på också. Boken är både rolig, tankeväckande och litet sorglig. Just som en bra bok ska vara. Mest gillar jag ändå alla små underfundiga iakttagelser som ger så mycket att tänka på."

Underhåller och inspirerar, skriver M-magasin

Nu har den utkommit, Se upp med vad du önskar. Finns på bibliotek och i bokhandlar hoppas jag! Och jag hoppas förstås på många läsarreaktioner. Den allra första kom från M-magasin.
"En lättsmält läscocktail som utmanar föreställningar om hur kvinnor 60+ bör leva. Eva Swedenmark underhåller och inspirerar", skriver Jenny Lindh.
Så glad jag blir!

Gösta Ekman och de amerikanska desertörerna

Gösta Ekman brukade jag se, här på söder, han promenerade ofta i mina kvarter. Vi kände inte varandra. Men en gång i tiden hade vi "delad vårdnad" om några unga amerikanska desertörer. Det var någon gång 67-68 och Rick, Richard Bailey och Mike, Michael Lindner, hade flytt från USAs horribla anfall på Vietnam. De var två av de fyra första som kom till Sverige via Japan och Sovjetunionen. De var matroser på hangarfartyget The Intrepid och smet under ett uppehåll i en japansk hamn.
De ville inte vara med, de fick hjälp att på underliga vägar ta sig från Japan till Stockholm. Många öppnade sina hem. Leif och jag också. Så Rick och Mike, bodde ibland  hos Gösta Ekman och hans dåvarande fru Fatima och ibland hos oss i Aspudden. Även många andra öppnade sina hem. Föreningen TUFF i Tyresö var mycket aktiva i mottagandet.
Det var en svår tid för de unga desertörerna, de politiskt  medvetna människor i Sverige som tog emot dem med öppna armar ville också ha svar på politiska frågor, svar som de här unga killarna inte hade.
De behövde mer av allt, tror jag, omtanke, hemkänsla, de hade ju lämnat sina familjer i USA. Mikes föräldrar kom och hälsade på hos oss.
Rick och Mike talade alltid så väl om Gösta Ekman

Rick placerade en liten orm hos oss, Olsson, han kom ibland och skötte om den. De sov hos oss när de ville, åt och sjönk ihop på våra kuddar på golvet. Sakta gled de ur vårt liv, saker hände med oss, med dem.
Jag har inte träffat dem på många år men tänker då och då på dem. Jag tror de blev kvar i Sverige.

Kanske en långsökt betraktelse vid Gösta Ekmans död, men den säger väl också något om honom, om hur han öppnade sitt hem. Hur han tog emot. Hur han var en vänsäll själ.