Så länge sedan, så nära i mitt hjärta

1978. Emil fyra år, Elin några månader.

Vaknar på ön, vilken lycka. Allt är i blomning. Maj månad så fylld av förhoppningar. Jag minns maj 1978, då bodde vi här jag, Emil och Elin, alldeles nyfödd, och deras pappa. Huset var enkelt, inget vatten, inga bekvämligheter. Men så lyckliga vi var. Elin låg i sin vagn och sov, Emil sprang omkring på ön, det var nästan bara vi här på vardagarna.
Stilla dagar. Lyckliga dagar för så länge sedan.

Jag kom igår med min mac i ryggsäcken och ett manus som snart ska lämnas. Vilken frid jag känner här fortfarande, vilken lust att skriva det ger att vistas i det gröna med blänk av vatten i utsikten från verandan.
Nu längtar jag ut hit till sommarvistet.
Då, 1978, hade vi planer, drömmar om hur vårt lilla sommarhus skulle utvecklas. Nu har vi lika många planer, vi är ett segt släkte vi i familjen som aldrig tycks sluta drömma.
Ibland kan det vara snubblande nära att aldrig vara nöjd, slå sig till ro ... men familjen växer och utvecklas, så gör våra drömmar.

Nu väntar vi på ljuva ö-livet , lille M och jag

Från svarta moln till blå himmel och ljuvlig sommardag. Lille M och jag tog båten från Strömkajen ut till sommarön. Vi hade många viktiga uppgifter. Skulle prata avlopp och fixa underskrifter och handlingar till vår ansökan om det nya lagstadgade avloppet som alla vi öbor kämpar med. Lille M ser sig som, ja är, sin familjs representant och deltar glatt och intresserat i våra möten.
Nu är allt bestämt, ansökan på väg, plats bestämd.

Det var sommar på landet.
Gullvivorna blommade,vi åt på verandan i fågelkvitter.
Vi var i väntan lite grann, i väntan på att sommaren ska börja, på att ö-livet ska bli vår härliga vardag med vandring till bryggan, grillning och fika med familjen, med vedkapning och tomtplanering, att alla är där.
Det vill vi, lille M och jag.
Att dörrarna till husen ska öppnas och glada ansikten titta ut..
Och lille M längtar efter att Skogsökamraternas matcher ska komma igång
.
Sommar alltså, det längtar vi efter.

Igår var de svarta molnens dag

Den här Picassobilden köpte jag av bouqinisterna längs Seine i Paris åt bror P på sextiotalet. Han har kvar den.

Igår var en riktigt svart dag. Jag vet bara inte varför dessa stråk av svartsyn, sorg och melankoli ibland sveper över mig. Egentligen var det ingen anledning, småsaker som hopade sig bara. Men redan på morgonen var jag så ledsen. Jag läste manuset jag arbetar med och tänkte: Det är inte bra. Fy vad jag är dålig.
Jag gick ut, promenad som medicin, ingenting hjälpte. Snälla E1 och E2 hörde på min röst att något var fel och deras samtal tröstade.
Men sådana dagar finns egentligen bara en sak att göra. Lägga sig tidigt. Acceptera att tårarna rinner. Försöka läsa något, försöka somna.
De svarta molnen, ja de måste väl finnas, de också.

Tur att idag är another day.

Jag arbetar flitigt. Lyssnar inte på mobil, stänger av allt utom mitt manus. Just nu har jag en paus. Äter pain au chocolat på balkongen. Läser mejl. Tackar Alltet för goda vänner som ger mig så kloka insiktsfulla synpunkter på det jag skriver.

Så är det idag. Bättre.

Den låt jag verkligen tyckte om vann

Nu har jag sett på hela schlagerfestivalen. Jag är nöjd, en vacker och känslomässig låt vann, så fint framförd.

Hurra för att denna lågmälda vackra sång vann. Så extrafint det var när han sjöng den med sin syster, Luísa Sobral, som skrivit låten, när de vunnit.

Salvador Sobral tävlade för Portugal med låten Amar Pelos Dois,  kärlek för två.

"Musik är inte bara fyrverkeri musik är känslor," sa Salvador Sobral på scen efter vinsten. "Låt oss göra musik som verkligen betyder något."

Ja, jag till och med röstade på honom.

https://www.svt.se/kultur/musik/portugal-vinner-eurovision-song-contest-2017

Jag har fått mattfnatt i mitt hem

Hej och hå! Nu har jag släpat hem en ny fin matta till mitt kök/arbetsbord. Under bordet ligger nu en matta från Chhatwal-Jonsson i handvävd återvunnen denim. Så fin.
Jag hämtade den i stan och åkte buss med den hem.
Lever man ensam som jag måste man banne mig vara stark.
Under en arm en matta, under den andra ett gäng barn- och ungdomsböcker som jag ska specialstudera över helgen.
Glad helg förresten!
Jag har fått mattfnatt, myser in mig i lägenheten med mattor här och där.

Nu ger jag mig ut på tigerstigar, trotsar allergin

Jag trodde min mac med alla manus i höll på att krascha. Panikläge med snar lämning.
Dessutom fungerade inte mina skrivare.
Macarnas Maestro Lukas kom som en räddande ängel, han hörde paniken som rådde och kom, lade lugnt sina händer på min mac, konstaterade att allt var bra, det var bara någon liten inställning, han fixade enkelt skrivarna, konstaterade att den externa hårddisken var DÖD, installerade en ny.
Lukas räddade oss många gånger på Fönstret. Han är suverän.

Sen skrev jag, fixade en ny mobil, gosade med Elsa, lagade mat, pratade med Elin. En bra dag.

Men varför är jag då så oändligt trött? Jag vet ju, det är allergin som slår till som sjutton i år. Jag är laddad med alla möjliga allergimediciner, det hjälper inte. Jo, det hjälper en del mot allergin men inte mot den monumentala trötthet jag känner nu.

Tror jag går och lägger mig med Den som går på tigerstigar, efterlängtad roman av Helena Thorfinn. Jag tyckte mycket om hennes första,  Innan floden tar oss.

Våra kära bärböcker i somrig nyutgåva

Har ni sett! Så roligt. Annica Wennströms och mina bärböcker blir sommarläsning i år. Lind o Co har gett ut våra böcker som ljudböcker och de har gått väldigt bra. Så nu kommer de i fina pocketutgåvor. Juni, juli, augusti, september.
Emma Graves har gjort de fina nya omslagen.
Ett tag kändes det som om mina/våra böcker kom ut, lästes, sedan sålde de slut och försvann. De förlag som gett ut dem var inte så intresserade av nytryck eller pocketar tyvärr. Jag har inte ens själv alla de böcker jag skrivit som getts ut.
Så händer detta med ljudböcker. Plötsligt får tidigare böcker nytt liv. Vilken glädje.
Och inte bara nytt som ljud, utan nytt även som pocketböcker.
Jag är väldigt glad över det!

Om min längtan och mitt skrivande

Ibland behöver man pigga upp sig med en glad varm bild. I synnerhet när E2 just åkt tillbaka till Monrovia efter en tid i Sverige. Jag är så stolt över det arbete hon gör, över hennes fantastiska engagemang. Men det hindrar ju inte att jag alltid längtar efter henne.

Snart blir det varmt och vår och sen sommar och då kommer hon hem igen. Och kanske åker jag till Liberia igen, i höst. Vi hade det så fint där. Och jag älskade att sitta i hennes lägenhet och arbeta.

Det var där jag la sista handen vid Annicas och mitt manus Det hemliga rummet (arbetsnamn) som nästa år utkommer på Lind o Co.
Jag är jätteglad för det.
Lind o Co ger ut Emma Valls och mina och Annicas böcker som ljudböcker och allt fungerar så otroligt bra. Nu kommer en relationsroman! Mer om den så småningom.
Idag väntar jag på att den nyutgåva av första boken i Bärserien, Smultron och svek, som Lind o Co också ger ut, ska dimpa ner i min brevlåda!