 |
| Isabelle Huppert, en så fin tolkning av en kvinna med känslor, hjärna och förmåga att leva |
Jag har brottats med Netflix och min teve för att hitta franska filmer. Inte bara dessa stereotypa amerikanska våldsfilmer/serier som det går tretton på dussinet av. Kolla själva hur många omslag till filmer som består av vilt stirrande man med pistol/gevär. Och kvinnor som offer.
Nu hittade jag massor med franska filmer jag vill se när jag sökte på Kvinnan i Brest och under den hittade: "Den som såg den filmen är också intresserad av ...:" och där kom de, filmerna jag vill se,
Jag började med Mia Hansen-Loves Dagen efter denna. Den handlar om en kvinna som efter tjugofem års äktenskap blir lämnad av sin man. Isabelle Huppert är fantastisk i huvudrollen som filosofiläraren Nathalie.
Det är så underbart skönt att slippa en film med den traditionella amerikanska dramaturgin. I stället få ett porträtt av denna tänkande kvinna.
När jag sett filmen så slog det mig med kraft att det var en film om mig.
Att inse att ens man sedan 25 år har en relation med en annan, att skilja sig. Att känna det sorgsamma ansvaret för en gammal döende mamma. Och mitt i allt detta livskaos ändå fungera, vara mamma, författare, vara en tänkande, kreativ människa som fortsätter att leva sitt liv och tar nya steg ut i en värld hon vidgar, i stället för att försjunka i inåtvändhet eller kasta sig in i någon ytlig relation. Det är Nathalie, det är jag.
Det finns så många ögonblick av igenkänning. Också i kvinnans rationella beteende. Den underbara scenen där Nathalie i grovsoprummet kämpar med en stor blomsterbukett som hon försökt tvinga ner i sopkorgen och nu lagt i en Ikeakasse. Hon låter blommorna ligga kvar i soptunnan men viker ihop kassen och tar den med upp, så rationell mitt i ilskan.
Det är så otroligt skönt att se en vuxen frånskild kvinna som inte kastas in i traditionell dramatik där en ny man är lösningen i livet. I stället fortsätter hon att vara fylld av, för Nathalies del, tankar och idéer om filosofi och möten med tänkande människor i olika åldrar. För min del tankar på nya böcker som väntade på att bli skrivna och härliga nya vänner som delar min lust att formulera mig.
Skilsmässan är också en möjlighet att öppna nya dörrar i livet. Hon går ur den starkare. Detsamma med mig. Det fanns mer plats i mitt liv för det jag ville och drömde om. Och jag fyller den platsen med innehåll.