Det är en svindlande känsla av kärlek att hålla sitt barnbarn i famnen

Det är så märkligt och underbart att få barnbarn. Här är jag nu med mitt fjärde ljuvliga barnbarn, en liten kille som föddes i måndags. Igår fick jag hålla honom i min famn för första gången.
Det är en svindlande känsla av kärlek och innerlighet.
Han är mitt fjärde barnbarn, nu har jag två killar och två tjejer. Alla så högt älskade av mig.
Det fyller mig med förundran och kärlek att umgås med dem.

Och någon gång blir det lite mingel!

För det mesta sitter jag vid köksbordet framför datorn, eller hopkurad i soffan med datorn i knät och skriver. Men ser man på, någon gång blir det lite mingel. Här med förläggare Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag.

M-magasin hade sin årliga gala på Konserthuset. Årets mappie utsågs. Vi jublade över valet av Susanne Reuter.
Vi drack lite bubbel, minglade omkring och hade trevligt.
Nu är det vardag och jag sitter i pyjamas med håret i en tofs igen och skriver.
Bra det med!
Tack för lån av bild från M-magasin

Jojo Moyes och jag - vi gråter när vi skriver.

Författarverklighet! Sitter där vid mitt köksbord och gråter så det skvalar när jag skriver. Undrar så hur andra gör! Är ni torrkindade? Torrögda?

Igår kväll såg jag Jojo Moyes bli intervjuad i Skavlan. Succéförfattaren Jojo Moyes som skriver väldigt berörande böcker som är riktiga bestsellers. De ges ut i Sverige av Printz Publishing.
Jag hade ingen aning om vad det var för slags person jag skulle få se. Hade någon känsla av att hon, som så bra beskriver oss som känner oss som ganska vanliga, men intensivt skrivande, människor, också är ganska trivsamt osnobbig.

Hon var glad, naturlig, väldigt humoristisk och jag kände så igen mig i mycket av vad hon sa. den obändiga lusten att skriva till exempel, hitta på historier som är ett sätt att skriva långt borta från journalistik.
Och sen, när Skavlan frågade hur hon kunde skriva så berörande. Då kände jag verkligen igen mig. Jojo Moyes sa att hon grät så det skvalade när hon sökte något rörande avsnitt.

Samma här, jag går så in i min egen berättelse att jag gråter intensivt om något sorgligt händer. I den bok jag skriver nu, Passionen har inga gränser som utges av ljudboksförlaget WAPI, är det väldigt sorgligt att berätta om en chilensk man som nu bor i Sverige.
Jag grät så jag knappt såg tangenterna när jag skrev om honom.

Nyheter med eftertänksamhet, finns det?

God morgon världen
Jag tror jag måste tänka om mina morgnar. Jag har varit så programmerad, stiga upp, ta in tidningen, fixa frukost, läsa nyheterna framför teven.
Men det är ju ingen harmonisk morgon. Ingen bra start på dagen.
Kanske jag sitter fast i min gamla dröm från när barnen var små, att ha tid att läsa tidningen i lugn och ro. Det hann man inte med tre små telningar som skulle ha frukost och hitta alla försvunna persedlar.
Men nu?
Jag har bara en helgtidning, upptäckte att båda morgontidningarna var tunna som löv måndag till torsdag. Så nu har jag helgtidning.
Blir otroligt trött på teve-morgonnyheternas flåsighet där samma nyheter maniskt upprepas. Kan ingen uppfinna lugna morgonnyheter, eftertänksamhet i stället för flåsighet.
P1 i radio är bättre, men de upprepar ju också samma nyheter med så korta mellanrum, har man hört dem tre gånger inom en timme känns det lite uttjatat.

Ja det var morgonens lilla betraktelse! Från en som vill samla ihop sig inför dagen, inte utsättas för flåsighet!
Är jag ensam om att känna så?

Mina böcker: En eloge till mogna kvinnor

Eloge till mogna kvinnor läser jag i Hoi An, min favoritstad

torsdag den 8 februari

Idag skriver jag på den tredje delen i min ljudboksserie Syster Yster som WAPI ger ut som ljudböcker.. Trean heter Passionen har inga gränser.
Mitt råmanus är klart. Nu brinner det i knutarna!!! Den ska snart ut i luften. På bilden läser jag Eloge till mogna kvinnor. Det kan man se som överskrift över alla mina senaste böcker: De är en eloge till mogna kvinnor

Jag är ingen vidare kulturbloggare just nu. Så otroligt upptagen av mina egna projekt. Det är intressant. Jag har liksom aldrig slutat arbeta. Nu fyller jag snart 74. Jag har svårt att tro det för jag känner mig mer om en ganska upptagen 44-åring. Möjligtvis är jag lite mer känslig nuförtiden när det gäller simultankapaciteten. Den är klart sämre. Jag klarar stress mindre bra.
Men jag bollar ju ändå omkring ganska många projekt.

Det blir dock bloggen lidande av. Ni kanske tröttnar på att se mig skriva om mina böcker och vill höra om andras suveräna skapelser, böcker, teater, utställningar!! Lat har jag varit också, efter ett långt uppehåll i höstas försvann många som brukar kommentera.
Men jag gillar min blogg och är jag flitig kanske ni kommer tillbaka!!

Tvätta underkläder i hotellets vattenkokare?

Ja. när man sitter och skriver så är det ibland lätt att halka iväg och läsa något helt annat. Jag läste ett meddelande från  Femina idag när jag halkade omkring på nätet och fick syn på en fruktansvärd artikel.
Varning för att använda vattenkokare på hotell, stod det.
Men jag är chockad, finns det folk som kokar smutsiga underkläder i vattenkokare på hotell? 
Det sägs så i artikeln.
Och bakterierna de lämnar kan inte kokas bort!!!!
Jag som älskar att det finns vattenkokare på hotellet så jag kan fixa kaffe.
Men jag säger bara om detta är sant: Aldrig mer vågar jag använda hotellets vattenkokare till mitt morgonkaffe!

En tidsresa med många bottnar - positivt i DN om min Paris Passion

Recension i DN, Lotta Olsson skriver om Paris Passion

Omslag Michael Ceken. Foto Christophe Laurentin.

Det  finns upplevelser i livet som jag vet att jag måste skriva om.
Men hur  hitta formen, vad är det jag vill säga, egentligen?
De är inte alltid självklart och ändå vet jag att det finns en historia som bränner i min kropp, något som måste ut ur mitt sinne.
Så var det med Paris Passion.
Ni som läser min blogg vet att den bygger på mitt liv. Utan att vara en självbiografi med biografins krav på redovisning. Det var något annat jag ville åt.

Jag är en  snabb skribent, ibland för snabb för mitt eget bästa kanske. Men en bok jag inte skrev snabbt är just Paris Passion. Jag har säkert hållit på med den, till och från, i över fem år. skrivit om och skrivit om. Ändrat tempus, ändrat berättarperspektiv. Nutid? Dåtid? Jag-form? Hon-form?
När man blir färdig med en sådan bok känns det konstigt tomt i kroppen. och nu kommer nästa väntan. Den ska möta sina läsare, den ska bli vägd och bedömd. Det är tufft.
Mitt pigga uppstickarförlag Ordberoende förlag är inget stort förlag som självklart får snabba recensioner. Men det är ett engagerat förlag som hela tiden trott på min text och stöttat mig. Boken kommer ut, man väntar och hoppas.
Idag kom en recension som gjorde mig så glad. Lotta Olsson på DN, denna flitiga kunniga recensent som jag har så stor respekt för, skriver om Paris Passion. Hon ser och förstår det jag vill.
"En tidsresa med många bottnar", skriver hon. "Extra intressant i och med metoo-rörelsen."
Idag är jag glad!

Hur bli man nöjd utan att slå sig till ro

Hur blir man nöjd utan att för den skull tappa sin drivkraft och sedan bara slå sig till ro?? 
Det vet inte jag.

Jag brukar skoja om att mitt mellannamn är Aldrigbranog. Tänkte på det när jag lyssnade på min kära förläggare Ewa Åkerlind häromdagen. Hennes förlag, Ordberoende förlag, fyllde fem. Ewa har lyckats bra. Från ingenting, utan kunskap om bokbranschen, startade hon med att ge ut sina egna dikter.
Hon ger idag ut snygga böcker som säljer överallt och syns och har ett respekterat förlag.
Från början var hennes stora dröm att bli såld på Akademibokhandeln. Nu är hon det. Men hon flyttar ständigt fram gränserna för vad hon vill uppnå.

Jag med.
Först ville jag bli utgiven. Jag blev det. Då vill jag sälja mer. Säljer mer. Vill ha recensioner. Får det. Vill ha det i större tidningar. Vill skriva bättre. Vill vill vill ...

Så håller det på.
Jag är precis likadan nu i min mogna ålder trots 43 böcker på min utgivningslista. Översatt också. Och bra recensioner.
Ändå aldrig nöjd.
Vill sälja mer, flera ex, översätta. Skriva så mycket bättre, djupare, roligare  ....

Eva Aldrigbranog Swedenmark

Mamma-noveller till Mors dag i maj

Visst är hon fin min mamma Gulli! Här med mig i famnen.

Jag har precis skrivit en novell om min lilla mamma Gulli.
Det är till en novellantologi som utkommer till Mors dag på Ordberoende förlag. Förläggare Ewa Åkerlind bad några av sina författare att skriva en betraktelse om mammor. Kära mamma, heter den.
"Vi har låtit etablerade såväl som debuterande författare skriva fritt kring ämnet mamma. Resultatet är ett trettiotal berättelser som utforskar mammor, moderskap och relationen mellan mamma och barn; älskade, hatade eller saknade", säger förläggare Ewa.
Medverkande författare är bland andra: Amelia Adamo, Lena Angviken, Annika Jankell, Linda Bengtzing, Titti Sjöblom, Åsa Bonelli, Maria Wells, Charlotta von Zweigbergk, Eva Swedenmark, Birgitta Andersson Backlund, Pebbles Karlsson Ambrose,-

Temat var mamma, friheten att skriva var stor.
Så jag skrev om femtiotalets mammor. De som ofta var hemmafruar. Som min mamma. Det var något fint då, att man skulle kunna låta sin kvinna vara hemma, har jag förstått. Vad kvinnorna tyckte ... Nja. Min mamma var som lyckligast, i mitt minne, den korta tid hon arbetade, hade egna pengar. Så därför stöttade hon mig ständigt.
Skaffa ett jobb du vill ha, egna pengar, egen lön. Det sa hon alltid. Det kändes fint att skriva om henne. Hon som bar mig, heter min novell.
Fin idé eller hur, att skriva om våra mammor!