Paris Passion - en roman för alla åldrar

Caféskrivande, det gillar jag. Just nu avnjuter jag en god frukost på Bakverket och skriver lite. Det är många funderingar nu i mitt huvud när min nya roman Paris Passion går till tryck och snart utkommer.
Det är inte en roman i kategorin mappie-lit. Så kallade vi de två böckerna jag skrivit om De fyras gäng. Om ni inte börjar leva gör jag slut och Se upp med vad du önskar.
Båda är utgivna på Ordberoende förlag som är ett fint uppstickarförlag som fokuserar på böcker  skrivna av kvinnor, böcker som tar kvinnors liv på allvar och speglar det ur alla dess olika aspekter, i olika åldrar.
Paris Passion kan läsas i precis alla åldrar!

På bilden är jag inte i Paris och inte på Bakverket utan nyligen på Korsika, en favoritö!

Goda arbetskamrater - så viktigt

Här står vi på röda mattan, jag och ett fint gäng kreativa härliga arbetskamrater. Vi arbetade en gång på samma arbetsplats, halva gänget på infoavdelningen ABF, halva på Fönstret, ABFs tidskrift för kultur och folkbildning.
Alla brann vi för de frågorna och lade ner ett otroligt engagemang på våra arbetsuppgifter. Vi arbetade långt mer än vad  som egentligen var meningen och vi hade ett så roligt samarbete.
Men säg den lycka som varar för evigt.
Nya kvastar sopade bort några av oss, några valde att sluta. Idag arbetar ingen kvar.
Men vi träffas! Och vi pratar om nu och då, om framtid och förhoppningar och mycket annat.
Det känns fint.
Krillan, Helene, Klara, Maria och Annica - vilket gäng!
Vilket samarbete.
Tänk att en av cheferna hade mage att kalla oss för kladdbollar - för att vi jobbade ihop och gillade det. Det var ingen komplimang från hans sida.
Nu så kallar vi varandra skämtsamt till kladdbolleträffar! En sån var det idag. Afternoon tea på Wienerkaféet.

Jag känner mig ensam idag

Tillsammans med E2 i Monrovia 2016

Jag känner mig  ensam idag. Det är övergående så klart - men när E2 packar väskorna igen efter ett kortkort besök och nu flyttar till New York så är det en förnimmelse av långt borta som strömmar igenom mig.
Jag borde vara van.
Hon har bott lång tid nu i Liberia, dags att dra vidare. Och NY är en fantastisk plats med ett nytt spännande uppdrag.
Jag är så glad för hennes skull och tröstar mig med tanken på att nu reser jag snart dit. Sitter på en bänk i Central park och skriver kanske? Bor i hennes lilla lägenhet och vandrar omkring i NY på dagarna när hon arbetar.
Precis som jag gjorde förra året i Liberia när jag bodde hemma hos henne i Monrovia.

Inte roligt - bara hysteriskt

Vad är roligt? Vad får en att skratta? Jag kände ett skrattbehov när jag plockade på mig några böcker, såg en bok från ett förlag jag gillar, Gilla förlag, som utlovade mycket skratt och humor. Den hette; Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper.
Oj vad jag blev besviken.
En bok med mycket ålderism, jag blev helt utmattad av alla förlöjligande beskrivningar av äldre människor, det är inga måtta på hur fula och löjliga de är med sina åderbråck, för ungdomliga kläder och alla skavanker. Och äldre, gammal nog att skrattas åt, det kan man vara redan vid 43. För  gud så löjligt roligt att en kille på 35 dejtar en såååå gammal kvinna som en 43-åring!

Jag tror framför allt att det är den hysteriskt ansträngda stilen som irriterar mig, hur författaren försöker vara rolig och bitsk och ironisk och samtidigt levandsvis. Ingenting är på riktigt. 
Är det roligt? Nä, kan ser mina mungipor falla neråt och bli bistrare och bistrare.
Till slut slänger jag ifrån mig boken.

Jag tänker mycket på beskrivningen av den som en rolig bok.
Jag brukar tänka att jag mest ska skriva om böcker jag verkligen gillar och vill rekommendera. Men den här boken irriterar mig så någon gång gör jag då så att jag skriver om det också!

Hejdå mamma! sa vi och klappade stenen

I lördags skulle min älskade mamma Gulli ha fyllt 100 år. Vi åkte upp till Sundsvall där hon ligger begravd tillsammans med min pappa. Det var min bror John och jag. Jag ska ärligt säga att jag under många år sedan hon dog knappt kunnat tala om henne utan att gråta.
Den här gången var det så fint. Ibland blockerar jag sorg med tårar. Nu kunde både John och jag gråta tillsammans men också skratta och minnas henne, vår fina mamma så fylld av godhet och människokärlek.
Det var en befrielse att plantera blommor, småprata om henne, gråta och skratta.

Hejdå mamma, sa vi båda två och klappade stenen när vi gick.

Den oåterkalleliga döden.
Men ändå, de går vid min sida, mina föräldrar, de må vara döda men jag talar med dem, tänker på dem och känner en oändlig närhet.
Sorg också, men idag mer acceptans.
De är borta,men i mitt minne lever de.

Tillbaka, finns någon kvar?

Jag är tillbaka. Frågan är väl om jag har några läsare kvar efter ett långt blogguppehåll?
Vad har jag gjort?
Skrivit, skrivit som en liten galning. Flera nya böcker på gång. Men nu återkommer min lust att blogga, kommunicera. skriva om andras böcker, tipsa. och läsa andras bloggar. Jag är glad över att lusten kommit tillbaka.
Ändå är jag trött idag.
Jag kom hem från Bok och Bibliotek i lördags. Det var en mässa med mindre folk än vanligt, med tyngre stämning. Jag längtade hem redan på fredan, tog tåget mitt på dan innan polisen spärrat av runt mässan så man knappt kom därifrån.
Hur kunde polisen ge tillstånd mitt i Göteborg till en nazistisk demonstration. Jag kan bara inte förstå det.
Allt detta gjorde i alla fall jag var mig trött och ville hem. Dessutom var E2 hemma på snabbesök och jag ville hänga med henne lördagskväll.
Jag är fortfarande trött i huvudet! Lite matt. Borde läsa korr men i stället ska jag gå på bio med Milton. Jag tror det är rätt val.
Vi hörs snart igen!

Spännande blandning av hårdkokt thriller och feel-good i Jens Lapidus nya

Jag har ju berättat att det bland annat var Jens Lapidus välskrivna debutbok Snabba Cash som inspirerade oss att skriva Förfärande Ängel. Perspektivet i Snabba Cash var  dock så manligt, vilket inspirerade mig till att föreställa mig en kvinnlig hämnerska.

Men det kvinnliga perspektivet har utvecklats i Jens Lapidus så välskrivna och spännande böcker. Som nu i Top dogg, den tredje delen om advokaten Emelie och gangstern Teddy, som kommer i kontakt med ett vidrigt nätverk av framgångsrika män som utnyttjar unga flickor.

Jag har lyssnat nästan oavbrutet min vakna tid de senaste dagarna på Topp Dogg, kan liksom inte sluta, vill veta hur det går. Lapidus skriver så kunnigt, så rappt. Så spännande
Det märkliga med denna roman är att det är som en blandning av mina favoritgenrer hårdkokt thriller och feel-good, spänning och relationer. Läs eller lyssna så får ni se/höra!

Vill så mycket, orkar så lite

På ön. Det är så vackert. Syrenerna blommar och doftar. Gräset är grönt och frodigt och alldeles för långt. Jag känner en viss panik och en gnutta sorg över att det är tungt att sköta en hel tomt. Min axel som är opererad gör att jag inte längre kan dra igång gräsklipparen. Vanmakten över det. Jag ville så kunna snickra, klippa, röja. Men man får väl acceptera villkoren. Kroppens svaghet. Hur man vill så mycket men orkar så lite.

Elise, vår variant av wonderwoman

Elise är min variant av wonderwoman.
Romanerna Förfärande Ängel och Förföljd Ängel skrev jag och Johan Eneroth för länge sedan.
Stockholm Noir och en vass kvinnlig hämnerska.

Vi gjorde det i protest mot att kvinnor alltid var offer, kanske mödrar och systrar, men aldrig den drivande hjälten i så många böcker. Snabba cash till exempel, som vi båda läste (och verkligen gillade),  en loj mysig nyårsafton och sedan bestämde oss för att nu skriver vi två tillsammans en bok där en kvinna är en hämnerska som driver sin attack mot män som slipper undan i vårt samhälle men som bör straffas.
Jag älskar den boken, men den blev aldrig någon försäljningssuccé. "Det finns ju Lisbeth Salander", fick vi höra. Budskapet var klart: det får bara finnas en kvinnlig superhjältinna i taget. Sedan 2010 har mycket hänt dock.
Det roliga är att Elise fått nytt liv nu. Man kan lyssna på Förfärande Ängel och fortsättningen  Förföljd ängel som ljudböcker och jag lovar att det är spännande lyssning.

Camilla Läckberg, jag och postmanusdepressionen

Jag vänjer mig aldrig. Så är det. Jo, det är sant att jag gett ut cirka 37 böcker. Jag borde ju veta hur det känns när jag just lämnat ett manus, att jag drabbas av en postmanusdepression.
Men inser jag det?
Nej ingalunda.
I stället vankar jag omkring och undrar varför jag är så låg, så stressad. varför jag inte orkar arbeta. Varför jag känner mig så ledsen och splittrad.
Eftersom jag inte skriver det jag ska terroriserar jag i stället min familj med en massa funderingar i hysteriska mejl kring avloppet på vår ö. Jag är nog utmattande jobbig. För mig själv också.

Jag har massor jag borde göra som jag försummat medan jag skrivit, men jag prokrastinerar
Jag skyller på att mitt arbets/köksbord är fyllt med glas. Vilken usel ursäkt. (Glasen står där för att jag köpt ett nytt mindre skåp för glas mm. Jag läste att Camilla Läckberg brukar köpa en designhandväska när hon lämnat ett manus, jag nöjde mig med ett litet begagnat skåp, men det är nog samma fenomen).

Så länge sedan, så nära i mitt hjärta

1978. Emil fyra år, Elin några månader.

Vaknar på ön, vilken lycka. Allt är i blomning. Maj månad så fylld av förhoppningar. Jag minns maj 1978, då bodde vi här jag, Emil och Elin, alldeles nyfödd, och deras pappa. Huset var enkelt, inget vatten, inga bekvämligheter. Men så lyckliga vi var. Elin låg i sin vagn och sov, Emil sprang omkring på ön, det var nästan bara vi här på vardagarna.
Stilla dagar. Lyckliga dagar för så länge sedan.

Jag kom igår med min mac i ryggsäcken och ett manus som snart ska lämnas. Vilken frid jag känner här fortfarande, vilken lust att skriva det ger att vistas i det gröna med blänk av vatten i utsikten från verandan.
Nu längtar jag ut hit till sommarvistet.
Då, 1978, hade vi planer, drömmar om hur vårt lilla sommarhus skulle utvecklas. Nu har vi lika många planer, vi är ett segt släkte vi i familjen som aldrig tycks sluta drömma.
Ibland kan det vara snubblande nära att aldrig vara nöjd, slå sig till ro ... men familjen växer och utvecklas, så gör våra drömmar.

Nu väntar vi på ljuva ö-livet , lille M och jag

Från svarta moln till blå himmel och ljuvlig sommardag. Lille M och jag tog båten från Strömkajen ut till sommarön. Vi hade många viktiga uppgifter. Skulle prata avlopp och fixa underskrifter och handlingar till vår ansökan om det nya lagstadgade avloppet som alla vi öbor kämpar med. Lille M ser sig som, ja är, sin familjs representant och deltar glatt och intresserat i våra möten.
Nu är allt bestämt, ansökan på väg, plats bestämd.

Det var sommar på landet.
Gullvivorna blommade,vi åt på verandan i fågelkvitter.
Vi var i väntan lite grann, i väntan på att sommaren ska börja, på att ö-livet ska bli vår härliga vardag med vandring till bryggan, grillning och fika med familjen, med vedkapning och tomtplanering, att alla är där.
Det vill vi, lille M och jag.
Att dörrarna till husen ska öppnas och glada ansikten titta ut..
Och lille M längtar efter att Skogsökamraternas matcher ska komma igång
.
Sommar alltså, det längtar vi efter.

Igår var de svarta molnens dag

Den här Picassobilden köpte jag av bouqinisterna längs Seine i Paris åt bror P på sextiotalet. Han har kvar den.

Igår var en riktigt svart dag. Jag vet bara inte varför dessa stråk av svartsyn, sorg och melankoli ibland sveper över mig. Egentligen var det ingen anledning, småsaker som hopade sig bara. Men redan på morgonen var jag så ledsen. Jag läste manuset jag arbetar med och tänkte: Det är inte bra. Fy vad jag är dålig.
Jag gick ut, promenad som medicin, ingenting hjälpte. Snälla E1 och E2 hörde på min röst att något var fel och deras samtal tröstade.
Men sådana dagar finns egentligen bara en sak att göra. Lägga sig tidigt. Acceptera att tårarna rinner. Försöka läsa något, försöka somna.
De svarta molnen, ja de måste väl finnas, de också.

Tur att idag är another day.

Jag arbetar flitigt. Lyssnar inte på mobil, stänger av allt utom mitt manus. Just nu har jag en paus. Äter pain au chocolat på balkongen. Läser mejl. Tackar Alltet för goda vänner som ger mig så kloka insiktsfulla synpunkter på det jag skriver.

Så är det idag. Bättre.

Den låt jag verkligen tyckte om vann

Nu har jag sett på hela schlagerfestivalen. Jag är nöjd, en vacker och känslomässig låt vann, så fint framförd.

Hurra för att denna lågmälda vackra sång vann. Så extrafint det var när han sjöng den med sin syster, Luísa Sobral, som skrivit låten, när de vunnit.

Salvador Sobral tävlade för Portugal med låten Amar Pelos Dois,  kärlek för två.

"Musik är inte bara fyrverkeri musik är känslor," sa Salvador Sobral på scen efter vinsten. "Låt oss göra musik som verkligen betyder något."

Ja, jag till och med röstade på honom.

https://www.svt.se/kultur/musik/portugal-vinner-eurovision-song-contest-2017

Jag har fått mattfnatt i mitt hem

Hej och hå! Nu har jag släpat hem en ny fin matta till mitt kök/arbetsbord. Under bordet ligger nu en matta från Chhatwal-Jonsson i handvävd återvunnen denim. Så fin.
Jag hämtade den i stan och åkte buss med den hem.
Lever man ensam som jag måste man banne mig vara stark.
Under en arm en matta, under den andra ett gäng barn- och ungdomsböcker som jag ska specialstudera över helgen.
Glad helg förresten!
Jag har fått mattfnatt, myser in mig i lägenheten med mattor här och där.

Nu ger jag mig ut på tigerstigar, trotsar allergin

Jag trodde min mac med alla manus i höll på att krascha. Panikläge med snar lämning.
Dessutom fungerade inte mina skrivare.
Macarnas Maestro Lukas kom som en räddande ängel, han hörde paniken som rådde och kom, lade lugnt sina händer på min mac, konstaterade att allt var bra, det var bara någon liten inställning, han fixade enkelt skrivarna, konstaterade att den externa hårddisken var DÖD, installerade en ny.
Lukas räddade oss många gånger på Fönstret. Han är suverän.

Sen skrev jag, fixade en ny mobil, gosade med Elsa, lagade mat, pratade med Elin. En bra dag.

Men varför är jag då så oändligt trött? Jag vet ju, det är allergin som slår till som sjutton i år. Jag är laddad med alla möjliga allergimediciner, det hjälper inte. Jo, det hjälper en del mot allergin men inte mot den monumentala trötthet jag känner nu.

Tror jag går och lägger mig med Den som går på tigerstigar, efterlängtad roman av Helena Thorfinn. Jag tyckte mycket om hennes första,  Innan floden tar oss.

Våra kära bärböcker i somrig nyutgåva

Har ni sett! Så roligt. Annica Wennströms och mina bärböcker blir sommarläsning i år. Lind o Co har gett ut våra böcker som ljudböcker och de har gått väldigt bra. Så nu kommer de i fina pocketutgåvor. Juni, juli, augusti, september.
Emma Graves har gjort de fina nya omslagen.
Ett tag kändes det som om mina/våra böcker kom ut, lästes, sedan sålde de slut och försvann. De förlag som gett ut dem var inte så intresserade av nytryck eller pocketar tyvärr. Jag har inte ens själv alla de böcker jag skrivit som getts ut.
Så händer detta med ljudböcker. Plötsligt får tidigare böcker nytt liv. Vilken glädje.
Och inte bara nytt som ljud, utan nytt även som pocketböcker.
Jag är väldigt glad över det!

Om min längtan och mitt skrivande

Ibland behöver man pigga upp sig med en glad varm bild. I synnerhet när E2 just åkt tillbaka till Monrovia efter en tid i Sverige. Jag är så stolt över det arbete hon gör, över hennes fantastiska engagemang. Men det hindrar ju inte att jag alltid längtar efter henne.

Snart blir det varmt och vår och sen sommar och då kommer hon hem igen. Och kanske åker jag till Liberia igen, i höst. Vi hade det så fint där. Och jag älskade att sitta i hennes lägenhet och arbeta.

Det var där jag la sista handen vid Annicas och mitt manus Det hemliga rummet (arbetsnamn) som nästa år utkommer på Lind o Co.
Jag är jätteglad för det.
Lind o Co ger ut Emma Valls och mina och Annicas böcker som ljudböcker och allt fungerar så otroligt bra. Nu kommer en relationsroman! Mer om den så småningom.
Idag väntar jag på att den nyutgåva av första boken i Bärserien, Smultron och svek, som Lind o Co också ger ut, ska dimpa ner i min brevlåda!

Läsarbrev är det bästa en författare vet

Nu finns min nya roman också som ljudbok, så fint uppläst av Katarina Lundgren-Hugg

"Rolig, tankeväckande och lite sorglig", skriver en läsare som hört av sig om Se upp med vad du önskar.
Det bästa jag vet är läsarbrev. Människor som läst min roman och skriver till mig om sin läsupplevelse!
 
Ofta läser jag en bok och tänker att jag borde verkligen berätta för författaren hur  mycket jag tyckt om boken. Men det bli alltför sällan av. Ändå vet jag ju själv hur mycket de breven betyder!
Det är så ensamt att vara författare, man sitter i månader, år, umgås med sina romangestalter, arbetar med sin bok. Lever i och med den.
Så släpper man ut sin baby i verkligheten. Och vill ha reaktioner. Idag är det få tidningar som skriver recensioner. Dessutom har vi ju fenomenet att alla tidningar  i Sverige ängsligt skriver om samma böcker och det finns ett fåtal författare som alltid recenseras, men många aldrig får en rad.
Jag tänker ibland att det är begränsat i Sverige när jag läst den tionde intervjun med samma författare och sett samma författare säga samma sak i morgonsoffan, i teves litteraturprogram.

Jag känner så många författare som skriver så bra, men aldrig kommer med i den svängen!

Tack och lov då för underbara läsare som hör av sig.
Igår fick jag ett brev från Ulla om Se upp med vad du önskar som gjorde mig så glad:

"Uppiggad och glad känner jag mig sannerligen efter läsningen. Du skriver lika roligt och träffsäkert som vanligt om de fyras gäng. Skrattat rakt ut har jag gjort flera gånger och även hållit tummarna rent bokstavligt för att allt ska ordna sig för dem med alla deras tokiga projekt. Vissa män får säkert ett och annat att tänka på också. Boken är både rolig, tankeväckande och litet sorglig. Just som en bra bok ska vara. Mest gillar jag ändå alla små underfundiga iakttagelser som ger så mycket att tänka på."

Underhåller och inspirerar, skriver M-magasin

Nu har den utkommit, Se upp med vad du önskar. Finns på bibliotek och i bokhandlar hoppas jag! Och jag hoppas förstås på många läsarreaktioner. Den allra första kom från M-magasin.
"En lättsmält läscocktail som utmanar föreställningar om hur kvinnor 60+ bör leva. Eva Swedenmark underhåller och inspirerar", skriver Jenny Lindh.
Så glad jag blir!

Gösta Ekman och de amerikanska desertörerna

Gösta Ekman brukade jag se, här på söder, han promenerade ofta i mina kvarter. Vi kände inte varandra. Men en gång i tiden hade vi "delad vårdnad" om några unga amerikanska desertörer. Det var någon gång 67-68 och Rick, Richard Bailey och Mike, Michael Lindner, hade flytt från USAs horribla anfall på Vietnam. De var två av de fyra första som kom till Sverige via Japan och Sovjetunionen. De var matroser på hangarfartyget The Intrepid och smet under ett uppehåll i en japansk hamn.
De ville inte vara med, de fick hjälp att på underliga vägar ta sig från Japan till Stockholm. Många öppnade sina hem. Leif och jag också. Så Rick och Mike, bodde ibland  hos Gösta Ekman och hans dåvarande fru Fatima och ibland hos oss i Aspudden. Även många andra öppnade sina hem. Föreningen TUFF i Tyresö var mycket aktiva i mottagandet.
Det var en svår tid för de unga desertörerna, de politiskt  medvetna människor i Sverige som tog emot dem med öppna armar ville också ha svar på politiska frågor, svar som de här unga killarna inte hade.
De behövde mer av allt, tror jag, omtanke, hemkänsla, de hade ju lämnat sina familjer i USA. Mikes föräldrar kom och hälsade på hos oss.
Rick och Mike talade alltid så väl om Gösta Ekman

Rick placerade en liten orm hos oss, Olsson, han kom ibland och skötte om den. De sov hos oss när de ville, åt och sjönk ihop på våra kuddar på golvet. Sakta gled de ur vårt liv, saker hände med oss, med dem.
Jag har inte träffat dem på många år men tänker då och då på dem. Jag tror de blev kvar i Sverige.

Kanske en långsökt betraktelse vid Gösta Ekmans död, men den säger väl också något om honom, om hur han öppnade sitt hem. Hur han tog emot. Hur han var en vänsäll själ.

Boken är här, nu ska vi fira

Nu är Se upp med vad du önskar på väg ut till bibliotek och bokhandlar.
Och på torsdag är det releasfest, glatt mingel och boksläppsfirande här hos mig. Det blir trångt och glatt!
Om ni undrar vad jag gör nu: Städar!
Egentligen ska man ju mest städa efter festen, men jag insåg att jag måste få ordning på mina böcker och på de högar av papper som på outgrundligt sätt växt upp här och där!

Det blir klart och fint till releasen.
Bästa av allt: E2 kommer hem till min fest.
Och Lille M laddar för lotteri och bartenderjobb!
På Ordberoende förlag kan ni läsa mer om boken

Svenska dagbladet med "kurerat" innehåll????

Det där med nya ord! Jag läste Svenska dagbladet idag som  ska göras om, ny layout mm.
Tidningen ska ha ett "mer kurerat innehåll" meddelar man.

Och jag undrar vad i hela friden de menar med kurerat?
Jag har frågat runt till språkintresserade människor, ingen vet!
Vad är det för ord? Någon som kan berätta för oss fåkunniga!!

Barn, barnbarn, böcker, det är mitt liv

John, Peter, jag - mina fina bröder!

Det snurrar runt i min värld, förlåt mig kära bloggvänner om jag inte riktigt hunnit med mellan ny bok, skrivandet av en annan, ljudböcker, med mera.
Jag älskar att det snurrar, att det händer saker. Att jag inte sitter stilla och virkar i min ensamhet med glasögonen på näsan och håret i stillsam knut som barnböcker har en tendens att framställa mor- och farmödrar.
Det händer snarare mer än på många år. Och jag vill det. Mitt skrivande, böckerna är viktiga. Viktigast är för mig är barnen och barnbarnen.
Men det finns tid för just detta: Böcker, barn, barnbarn är mitt liv!
B som i Boyfriend finns det inte plats för.
Jo ett B till: Bröder! Se den fina bilden då vi träffades på Pelikan, bröderna och jag!

Orkar inte längre vara en duktig flicka, jag lutar mig tillbaka och skriver av lust

Jag levde mer då, i Paris, för länge sen, var inte så himla duktig, hade inte såna överkrav, levde bara

Alltså ska  jag verkligen behöva vara en så himla duktig flicka? 
Ska jag verkligen fortsätta med det, pressa mig att göra mer och mer, mer än jag orkar och bör?
Det har jag gjort mest hela livet. Sjuttsingen vad duktig jag varit. Nu tänker jag inte argumentera med Birgitta Olsson för jag har inte läst hennes bok. Men jag storknar bara jag hör uttrycket.

Jag tänker på mina barns småbarnsår, jag var överduktig. Jobbade heltid och skötte tre barn, började jobba på nytt ställe när barn ett var fem månader. Så höll jag på sen. Var chef för en tidning, skötte mina tre barn, var aktiv i olika teaterspel på fritiden och började skriva böcker på nätterna sedan i mitten av nittiotalet.

Ett tag bröt kroppen ihop, jag fick en sjukdom och opererade bort min mjälte, sen var det full fart igen. Snygg skulle jag vara också. Och glad.
Men sen orkade jag inte längre i början av 2000-talet. Skiljde mig, slutade jobbet, flyttade.
Det tog sin tid att komma i balans med mig själv och hitta min kärna. Det kan jag säga.
Men jag höll nog masken då också, stretade på och var glad på utsidan.

Idag tycker jag att jag har hittat en balans. Jag lever verkligen för att träffa mina barn och barnbarn och för att skriva. Det är det jag gör.
Ibland känner jag de gamla kraven på mig själv. Skriv mer. Gör mer. VAR DUKTIG. Ibland skriver jag och gör saker mer av tvång. Men då vänder jag tillbaka till lusten.

Jag tror att jag har en balans i livet. Men en gång duktig flicka alltid duktig flicka någonstans inom mig. Så jag är vaksam. Försöker att säga nej och stopp och försöker att inte döma mig så hårt när jag inte riktigt når mina mål.

Alltså, duktig flicka? Nä, jag vill inte. På vems villkor var jag det, egentligen?