Helgernas paradox är att förväntningarna är så högt uppskruvade att de aldrig kan förverkligas. Som med julen. Nu ska man ha tid. Att tänka. Läsa, äta tillsammans, framför allt vara tillsammans, ha den där dyra tiden att umgås utan stress utan att känna krav. Men kraven finns där från alla håll. Alla har sina "måste bara". Och allt det som splittrar är inte heller orimligt, alla har sina liv att vårda, sina vänner att värna. Den där ron, den infinner sig inte. Julen lovade så mycket och till en del var det underbart, men den lycka jag känner vill jag hålla fast och kanske håller jag för hårt, för fast, för kvävande? Så är den över, julen, för kort, för fort. Spelen blev inte spelade, många människor är opratade efter helgerna. Hur ska man räcka till? Denna längtan efter tiden när drömmarna ska bli uppfyllda...
Nu kan jag ju längta till sommaren... då - då ska vi ha tid. Badtofflorna står där på den blå mattan och bara väntar på mig.
Denna längtan....
Men det finns mycket tid kvar! många fler mackor att äta och mycket temys framför oss. fast visst kan man bli lite vemodig, men det är nog lyckans eviga följeslagare tror jag.
SvaraRaderaTill och med badtofflorna som står där är för stora. Just idag känner jag att jag inte räcker till. I morgon kanske det känns bättre. Och det är trösterikt att många skinkmackor är oätna och teet i den nya kopporna odrucket....
SvaraRadera