Det är viktigt med förebilder. Kata Dahlström var länge en av mina. Men det var inte hennes politiska tal i första hand som var en uppmuntran. Nej det var en historia om hur rädd hon var när hon skulle tala offentligt i början av sin bana som agitator. Hon höll ett lysande tal inför publik, sedan klev hon ner ur talarstolen och svimmade av all sin ackumulerade skräck.
Poängen för mig var att hon talade ändå, trots att hon var livrädd.
Det är mod.
Ok, det ligger något i det. Hjalmar Branting var också jättenervös inför tal och jag minns hur Palme vankade fram och tillbaka, som ett djur i bur. Men egentligen skulle jag ju flyga om jag fullt ut trodde på det hela. Kan inte övervinnandet bli något i sig? Man kan ju leva med höjdskräck och behöver inte bestiga Monte Blanc
SvaraRaderaJag tänker som så att varje gång jag gör något jag är rädd för så är jag lite mindre rädd nästa gång. Det gäller att tala offentligt och faktiskt också att flyga. Men det är såklart också en balans - när övervinnandet blir ett självändamål kan det kanske bli fel. Upp till var och en att ta itu med sina rädslor. Jag menar jag är för tillfället rädd för nedåtgående rulltrappor - hur fåniga nojor kan man ha!!!
SvaraRadera