Vänskapen var skörare än jag förstod

Jag tänker på vänskap. Vänskap är så viktigt för mig. Jag hade en gång en vän, vi var viktiga för varandra, grät med varandra när livet körde ihop sig för oss båda, men skrattade lika mycket. Men vid en jobbig tid i våra liv tyckte ingen av oss att den andra lyssnade, vi kände oss ohörda och osedda av varandra och började tjafsa om en struntsak. Men struntsaken som var så liten växte till ett berg mellan oss. Ingen av oss tog sig förbi berget för att sträcka ut handen, skratta och säga: "Vad håller vi på med, vi är ju bästisar och bundis."
I stället har åren gått. När vi äntligen talade verkade det först vara för sent?"
"Du svek. Jag har gått vidare i mitt liv och jag behöver inte dig."
Jag blir ledsen, för att jag sårade mer än jag förstod, för att vänskapen var så skör, nu ligger den krossad och går kanske inte inte att reparera. Jag sörjer över det, men måste inse att det är livet. Man har människor man tycker om men tappar bort under vägen, vänskapen ligger där som krossade skimrande bitar på min väg, de går inte att laga, de påminner mig om min otillräcklighet.