Hur ska man uttrycka all denna längtan: Följ ditt hjärta

Jag minns en gång när jag kom hem från en tid i Frankrike. Mina föräldrar väntade på mig. De var i sommarstugan på Alnön och ville jag skulle komma dit. Men jag mellanlandade i lägenheten i stan en dag först. Pappa blev så fruktansvärt arg på mig och jag fattade ingenting. Jag var ju i Sundsvall, var det inte bra? Jo, jag var hemma men jag valde att inte komma till dem direkt. Vaddå? tyckte jag?
Idag förstår jag. Denna längtan. Jag hade varit så uppe i allt som hände mig, visst längtade jag efter min familj, samtidigt var livet så fullt av upplevelser. Jag förstod inte deras längtan och oro. Inte förrän jag själv fick barn. Hur man vill ha dem omkring sig, hur man längtar så efter dem, oroar sig. Min pappas ilska var just det, han hade längtat så, oroat sig så. Hur skulle han uttrycka alla dessa känslor?
Jag började resa tidigt. Klart mina barn gör det också. Klart jag är glad att de reser - men jag längtar så fruktansvärt efter dem och oroar mig så. Min värsta jul är när sonen var i Australien, för långt borta, och som jag längtade efter äldsta dottern när hon var i Paris, för länge. Och min yngsta - först Vietnam, sen Paris, och nu Sydafrika i vår. Långt borta. För långt borta. Så nära i mina känslor, i mitt hjärta.
Ska tänka på min pappa och inte blir arg när hon kommer hem, inte ta ut all min oro och längtan på små konstiga saker, inte vara så rädd utan bara säga: Jag har längtat så, jag är glad att du är hemma.
Två sidor finns i mig, den ena vill säga: Res inte! Stanna hemma! Den andra säger: Res, gör som jag, upplev världen.
Vilka motstridiga sidor. De går inte att förena. Det finns bara en sak att säga: Följ ditt hjärta.