De sitter i sin himmel och lyssnar på la Bohème

Annica skriver så fint om mitt inlägg med bilden av min familj runt teakbordet: "Detta är en helt underbar bild Eva! Bordet, stolarna, stringhyllan, mönstret på mattan, två glada föräldrar och två välartade barn - en flicka och en pojke."
Jag blir vemodig är jag ser bilden och tänker på livet som är annorlunda, på föräldrarna som inte längre finns. De levde tillitsfullt tillsammans hela sitt liv. De älskade verkligen varandra och litade på varandra. Jag minns min pappas röst när han tittade på mamma och sa: "Titta vilken fin mamma du har, så vacker hon är och vilken hållning!" Han var så stolt över henne och hon över honom. Det var så enkelt på något sätt och den självklara kärleken präglar min syn på hur ett förhållande ska vara. Tillitsfullt, kärleksfullt. Under den lugna vardagliga ytan fanns också passion, jag är säker på det.
Jag minns en kväll i Sallyhill. Peter och jag hade lagt oss. Pappa hade köpt La Boheme på skiva till vår nya radiogrammofon. De satt där inne i vardagsrummet som också var deras sovrum och spelade och sjöng. Fullständigt harmoniska. Jag mindes att jag skämdes lite, jag tyckte de var lite konstiga som satt där och lyssnade på musiken och sjöng, kanske kände jag mig lite utanför just då, det fanns en strålglans runt dem. "Var lite tysta!" sa jag, den kommentaren har jag ångrat många gånger. Men jag tror de förstod. De sitter nog nånstans där i sin himmel, håller varandra i handen och lyssnar på la Bohème. Så vill jag se det.