Magin finns i den mörka biosalongen

Jag har älskat att gå på bio sedan söndagsmatinéerna i Sundsvall. Ljuset släcktes: vi visslade som galningar i biljetterna, käkade Dixikola och magin kunde börja. Jag minns min första film: Linlugg och Sotlugg. Jag och pappa gick. Min bästa vän fick inte gå med, bio var förbjudet, hennes föräldrar var pingstvänner.
Jag älskar att dras med i stora fantastiska filmäventyr. Vad gör det att kritikerna sågade Australia som jag såg igår. Jag njöt! Precis som jag gjorde av Indochine med min favoritskådis Catherine Deneuve, den spolades också av kritikerna. Inte av mig. Jag bara var där, i Halong bay, i femtiotalets Saigon. Precis som jag nu var i landet jag aldrig besökt: Australien.

På biografen förr irriterade jag mig ibland på folk som prasslade och viskade. Men hemma är det värre, alltid någon /inte minst jag!/ som ska pausa för att svara i telefon, kolla mail. Det är bra med dvd och hemmabio, visst. Men magin finns i den mörka biosalongen, när man sjunker ner i röda sammetsfåtöljer framför den stora duken.