Jag var väldigt stolt över min enorma simultankapacitet. Jag jobbade heltid med tre barn, skrev böcker, höll masken om mitt allt trasigare förhållande, tog på mig nya uppdrag, reparerade huset, och sommarhuset, ordnade fester - och hela tiden var jag stolt över hur mycket jag hann. Men på insidan krackelerade jag. Livet blev allt tyngre, men det ville jag inte visa så jag log och fixade. Nu är det inte så. Jag tog bara slut. Det här var några år sedan. Men jag insåg en massa saker. Slutade ett jobb jag tröttnat på och där jag inte kunde ge mer, skilde mig, flyttade med yngsta dottern till en sprillans nya lägenhet man inte behövde reparera.
Jag bestämde mig för att försöka meditera mera, yoga, och framför allt inte vara så förbannat duktig. Titt som tätt återfaller jag i gammalt beteende och min inre Syster Duktig ställer krav. Men för det mesta är det ganska okej. Och jag skryter aldrig över min simultankapacitet. Den försvann på något sätt i hela den där katastrofala stjärnsmällen som drabbade mig.
Hej,
SvaraRaderadu är oerhört generös med att dela med dig av dina livserfarenheter och tankar, jag gillar verkligen din blogg : )
Och jag håller med dig, varför ska man hålla en massa bollar i luften samtidigt, såvida man inte är jonglör?
Jag var på konferens förra veckan och fick höra om omvärdesanalys. Och det är helt ute med simultankapacitet! Nu ska man fokusera! Och göra kvalité av det! Det låter bra, tycker jag.
/Ylva