Några gånger har jag hamnat i styrelser under mitt yrkesliv. Det kändes som ett stort misstag – av dem som utsåg mig. Jag utsågs t ex av regeringen att sitta i Riksutställningars styrelse, spännande kulturpolitik, trodde jag. Men jag insåg snart att det var mängder av ekonomiska beslut att fatta. Jag skulle vara kompetent att ha synpunkter på budget, olika ekonomiska ställningstaganden som jag dels var komplett ointresserad av, dels inte alls hade kunskap att tycka något om. Jag hade ont i magen inför mötena eftersom jag ville vara duktig och förstå men hur jag än läste alla ekonomiska rapporter så förstod jag inte, jag kunde inte läsa bakom siffrorna.
Jag satt inte kvar länge, det kändes som fel forum för mig. Därför har jag alltid varit så förundrad över människor som sitter i många olika styrelser. Hur hinner de, har jag undrat, hur i alla världen har de lärt sig att läsa och förstå alla dessa siffror? Och vågar de verkligen fråga när de inte förstår? En gång frågar man, två, tre, sedan blir man besvärlig. Detta apropå en massa som händer. Att jag hade förstånd att tacka nej till sådana styrelseuppdrag och i stället ägna mig åt det jag förstår och brinner för - det är jag riktigt glad för.
Jag ställer mig samma fråga - varför? Jag skulle också få ångest om jag kände att jag inte var tillräckligt intresserad eller kompetent nog. Kan det handla om 1) högmod 2) bekräftelsebehov 3) dålig självinsikt?
SvaraRaderaJa det handlar nog om en misslyckad kaka av alla tre ingredienserna! Det bidde en sufflé som sjönk ihop.
SvaraRaderaVÄL rutet, Eva!
SvaraRaderaI en styrelse ska långt ifrån vem som helst sitta.
Ska man sitta där ska man ta sig tid att förstå och ha mod att fråga om det man inte fattar. Ett problem är väl att många kvinnor säger nej just därför att de dukar under av alla överkrav men män inte alls verkar drabbas av det på samma sätt utan glatt säger ja! Kram förresten!
SvaraRadera