Livet i Föreningen är mer spännande än teater

Jag var på årsmöte i Föreningen. Ibland är det mer spännande än teater. I synnerhet när man kan luta sig lite tillbaka och inte behöver ta så mycket ansvar. I en stilla diskussion om båtars hastighet flammar gamla gräl upp, en hatfylld flamma skär genom rummet, gamla oförrätter och bitterhet visar sina nakna ansikten. Jag älskar när maskerna lossnar från de väluppfostrade mötesdeltagarna. Det finns icke närvarande fiender också. Frågor Som Inte Får Nämnas. Vi vet alla, vi vet också att frågan trots allas enighet och frågans till synes bagatellartade karaktär är olöslig. Det handlar om tillgång till gemensam yta, mer kan jag inte säga som ni förstår.

Föreningen har länge varit en männens scen. Mycket haha och hoho i mörka skratt och starka män som löser praktiska frågor. Nu bryter kvinnorna in, sakta går det, i Föreningen. Jag är med för att jag äger ett hus, har alltid ägt det. I alla papper var det registrerat på mig. Men Föreningen registrerade min man som ägare och diskuterade alltid med honom. Förvirring när han försvann. Jag älskar den här Föreningen. Det är ett mini-Sverige. Och jag kan kanske raljera, men det finns omtänksamhet och vänligt intresse bland oss. Vi hittar sätt att samexistera, som ett minikosmos. Och när något ska göras drar alla ut efter förmåga. Vi bär gemensamt ombord alla våra sopor på sopbåten till exempel. En äldre svag öbo behöver inte be om hjälp, den kommer ändå, glada starka yngre personer svingar ombord tunga säckar av skräp från bryggan oberoende av vem som ställt ner det. Så är det på min ö. Undra på att jag längtar dit.
På bilden: Min lupinbacke i juni