När man börjar se sig själv utifrån med andras blickar

Jag var glad, radikal omedveten om mitt utseende upp till och med nian. Jag såg ut som jag såg ut. Inga problem. När jag började gymnasiet fick jag en chock. Klassmässigt - jag hade inte haft insikten så tydligt förut vilken skillnad det var på hur man blev behandlad beroende på var man bodde till exempel i Sundsvall. Jag hade anat, nu såg jag glasklart. Och jag hade absolut ingen upplevelse av att utseendet var så viktigt. Under några smärtsamma år på gymnasiet så var jag visserligen en ganska bra elev. Men mitt inre var i kaos. Jag hade en bedövande upplevelse av att nästan ingen i skolan brydde sig om vad jag tänkte – och tänkte gjorde jag. Det var viktigare för omvärlden att jag var söt. Det var det viktigaste för dem. Plötsligt började jag se mig själv utifrån. Söt och behandlad därefter av många. En söt tjej, vad tänkte hon, vem brydde sig. Det låter banalt, det var det inte. Jag kände att alla mina tankar och drömmar fanns där utan att någon brydde sig om det. Jag kunde göra social karriär på att vara - söt. Hur kul var det. Jag har skrivit i ett tidigare inlägg på bloggen om inval i skolföreningen Vigor på sötkvoten, hemskt! Som tur var hade jag min kloka familj och andra vänner där jag fick bekräftelse också för mitt skrivande och mina tankar.
Ändå var utseendefixeringen och pressen då en mild sommarbris mot vad det är idag.