En gång i tiden bodde jag i Paris. Jag var så fattig. Ibland hade vi inte ens pengar till en metrobiljett. Vi promenerade. Åh som vi promenerade på Paris gator. När vi fick pengar var vi inte förståndiga och köpte basmat. Nej vi tog alla pengarna och gick till La Coupole. (Bilden visar Razzias välkända affisch från 30-talet , kvinna som dricker champagne på La Coupole). Där beställde vi skaldjursbricka och vitt vin och åt och bjöd våra vänner som var lika fattiga som vi. Nästa gång var det kanske Christophe som fått ett arvode för sina bilder, då bjöd han. Kylda ostron på en bädd av is, det vill jag ha. Och lite champagne. Det botar sorger och längtan och tröstar mot vinterväder.
Vi behöver definitivt trösta oss om vi ska orka med ännu mer snö och kyla (som tydligen är på väg)! Ostron och champagne låter som precis rätt typ av tröst. Men kanske att vi blivit för förnuftiga, å hemska tanke? ;-)
SvaraRaderaÅh nej Annika... kom igen! Jag märkte inte ens av snön på hemvägen.Ostron - det är gott! Och vi behöver tröst i kalla Norden.
SvaraRaderaMera Paris!
SvaraRaderaHåller med dig, anonym, alltid mera Paris!
SvaraRadera